Veckans recension: Om en pojke av Nick Hornby

Jag har en lite lustig historia om den här boken, eller rättare sagt filmen. Jag satt nämligen och tittade på den för ungefär två och ett halvt år sen, när min pappa berättade att jag skulle få ett syskon till. Lite lustigt att det blev en lillebror också!

Iallafall har det dröjt tills nu innan jag läste boken, av någon anledning. Läste ju Hornbys High Fidelity tidigare i år, och även om jag tyckte den var väldigt bra på sina ställen så kan jag ändå inte påstå att det var mer än en okej-bok.

Om en pojke är lite likadan. Det handlar om Will, som är en 36 år gammal ungkarl helt tillfreds med sitt enormt händelselösa liv. Han är ekonomiskt oberoende och ägnar mesta delen av sin tid åt att ragga tjejer, lyssna på musik och hålla koll på vad som är inne för tillfället. Och så fantiserar han, massor. Han får en uppenbarelse när han inser hur många ensamstående mammor det finns i London, och hur lätta de måste vara att få i säng. Men var träffar man singelmammor? Will har svaret – han uppfinner helt sonika en tvåårig son och beger sig till ett möte för ensamstående föräldrar. Genom föreningen får han kontakt med tolvårige Marcus, som nyss flyttat till London med sin deprimerade mamma. Han är mobbad i skolan, och är väldigt, väldigt ensam. Mellan Will och Marcus börjar en vänskap växa, och kanske kan de lära mycket mer av varandra än de tror...

Precis som High Fidelity är Om en pojke sådär myspysig. Man kan känna igen sig i jakten på kärlek, jakten på meningen med livet, och ändå skratta åt de absurda situationerna som uppstår. Det är mycket i denna balansgång mellan humor och allvar som den här bokens förtjänst ligger, och även om jag kan tycka det blir ganska slätstruket mellan varven så måste man ge Nick Hornby cred för att han lyckas så bra med att behandla allvarliga ämnen med humor. Det handlar om depression, självmord, mobbing och rädsla inför livet, men ändå är Om en pojke ingen tung bok. Tvärtom, den känns väldigt upplyftande och ljus.

Jag gillar också karaktärerna i den här boken, faktiskt mer än vad jag gillade de som figurerade i High Fidelity. Will är faktiskt ganska osympatisk och nästan korkad mellan varven, och jag kan absolut inte känna igen mig särskilt mycket i honom, men ändå finns det en stor sympati hos mig som läsare för honom. Man vill liksom ta hand om honom på något vis, denne man som stängt in sig själv i en bekväm bubbla för att undvika allt trassel som livet innebär.

Marcus är också en kul karaktär, någon man tycker synd om men ändå kan beundra, och som är väldigt klok utan att veta om det. Mycket av vad som gör boken bra är att Marcus är så vuxen och Will är så barnslig. Det suddar ut linjen mellan barndom och vuxenliv på ett väldigt intressant sätt, och det tycker jag är bokens allra största styrka.

Men nej, det är ingen fantastisk bok som man vill återkomma till gång på gång. Visst gillar jag den, men den känns också vädligt tillbakahållen, som en crowdpleaser nästan, som så tydligt trycker på alla de vanliga knapparna som så många tryckt på förut, och därför får den inte så stor effekt hos mig. Nick Hornby känns trygg och bekväm i sin roll som mysrolig författare; han kastar ut alla säkra kort och tar aldrig några risker. Jag kan uppleva det som lite tråkigt, eftersom jag tror att han kan mer än vad han presterar. Men visst skrattar jag, och visst gillar jag den. Jag tycker om den bitterljuva tonen som känns så brittisk, jag gillar humorn, och jag tycker framförallt om att den känns komplett när man läst ut den. Man är färdig med den, och kan sätta tillbaka den i hyllan med en känsla av tillfredsställelse.

”About a Boy”, 1998