Veckans recension: Vägbygge av Stephen King alias Richard Bachman

Vägbygge har, tillsammans med Geralds lek och Väktarna, länge varit en av de få Stephen King-böcker som jag inte läst. Vägbygge är en av de böcker som King gett ut under pseodonymen Richard Bachman, och precis som de flesta andra Bachman-romanerna skiljer sig Vägbygge en del från Kings vanliga repertoar. Bachman-böckerna står ut eftersom de är mycket mer samhällskritiska än några andra av Kings romaner, de innehåller sällan några övernaturliga element, och handlar nästan alltid om en enskild individs kamp mot överheten.

Vägbygge innehåller allt detta, och är en typisk Bachman-bok. Den handlar om den drygt fyrtioårige Barton Dawes, vars liv är tryggt och hålls på plats av hans arbete, hans hem och hans fru. Men när myndigheterna i staden bestämmer sig för att utöka motorvägen i staden påverkas hela Barts liv. I vägen för vägbygget ligger nämligen inte bara tvättfirman där han är förman, utan också hans hem. Och någonting slår slint hos Bart, som snart är på god väg nerför galenskapens brant. När hans fru lämnar honom har sista spiken hamrats i kistlocket och ingenting kan stoppa honom längre.

Det första som slår mig när jag läser Vägbygge är att det är väldigt kul för mig som King-fantast att läsa de böcker han skrev i Richard Bachmans namn. Även om språket, karaktärerna och i viss mån också handlingen inte skiljer sig särskilt mycket från vad King normalt använder sig av, så finns det något i Bachman-romanerna som är väldigt annorlunda, något som jag skulle vilja beskriva som ren samhällskritik. Barton Dawes får stå för den lilla människan som kläms åt när myndigheterna bara tänker på pengar. Samtidigt är den här boken en skickligt uppbyggd skilding av en man som långsamt blir en aning galen, men också helt och hållet sig själv i processen. Det handlar om maktlösheten inför det ansiktslösa förtrycket som myndigheterna och regeringen utgör, men allting är uppbyggt på en stadig grund av mänsklighet som gör att sympatin för Barton Dawes är väldigt stor.

Visst kan jag ibland tycka att det blir lite enformigt att följa Bart i hans ovilja att rucka på sitt liv, men samtidigt ser jag så tydligt vad boken vill ha fram att jag inte riktigt tycker att det spelar någon roll. Precis som många av Kings romaner hade man nog kunnat stryka ungefär en tredjedel av boken utan att det skulle ha gjort någon större skillnad, men jag är van vid hans sätt att skriva och tänker inte så mycket på det. För trots allt finns det där drivet här, den där berättarglädjen som jag pratat så mycket om i relation till Kings tidigare verk. Och med Bachman-böckerna känns det som om det finns ett budskap, någonting större än verket i sig som författaren vill fokusera på, och det gör att jag ursäktar den ibland långtråkiga handlingen mer än vad gör i hans andra böcker.

För jo, handlingen är ganska förutsägbar. Redan i första kapitlet får man reda på att Bart har varit och köpt vapen, och resten av boken är på många sätt bara en väntan på att han ska ta fram dem och använda dem. Det är en enkel handling som jag faktiskt kommer på mig själv med att tänka på som väldigt manlig. Det är mycket vapen, mycket män överlag, och i princip hela boken grundas på tanken att mannen är hemmets stöttepelare, den som tjänar pengarna, och den som beskyddar sitt hem till varje pris. Kanske är det en förutsättning för att romanen ska fungera, eller för att väcka igenkänningen hos läsaren, men jag kan inte låta bli att uppfatta det hela som aningens för amerikanskt och aningens för gubbigt. Sedan påminner jag mig om att boken börjar få några år på nacken och faktiskt utspelar sig på sjuttiotalet, och jag känner mig lite bättre till mods, men ändå inte helt och hållet.

Men hursomhelst gillar jag den här boken. Den är ingen höjdare och ligger bara någonstans under Okej-strecket när det kommer till mätaren över Kings bästa böcker, men jag kan ändå inte påstå att jag inte tycker om den. Den är en intressant skildring av en vanlig individs gång från duktig medborgare till upprorsmakare, det är en väl utformad story om än lite väl förutsägbar, men framförallt har boken ett budskap som den tror på. Den babblar aldrig ut i ingenting. Det finns en mening med att den existerar, och det känns viktigt.

”Roadwork”, 1981