Veckans recension: Den långa flykten av Richard Adams

Hassel och Femman, så heter de två kaniner som först får igång flyktplanerna i Sandleford-kolonin. Femman är Hassels yngre bror och har en underlig förmåga att kunna förutsäga vad som kommer hända. Han blir skräckslagen när han får ett varsel om att kolonin kommer utplånas, och han ser fältet där de bor höljt i blod. Efter att ha blivit avspisad av kolonins hövding lyckas han övertala Hassel att försöka samla ihop så många kaniner som möjligt för att lämna kolonin. Det blir de två, den stöddige Kronan, den poetiske Maskros, den intelligente Björnbär, den fega Koppen, Silver med sin ovanliga pälsfärg, och två kaniner till vid namn Hökfibbla och Ärenpris. Tillsammans börjar de sin färd mot ett mål som bara Femman kan se.
Men vägen är farlig för en grupp kaniner och överallt hotar elil – fiender. De stöter på Gullviva och de blänkande snarornas koloni, de färdas över floder och fält och deras väg är inte lätt.
Tillslut kommer de ändå dit – till Watership Down. Det är deras paradis, och Femman försäkrar dem om att plasten är trygg.
Men än finns äventyr kvar. Det blir turer till bondgården i närheten och kaninerna skaffar sig även andra vänner, som måsen Kehaar.
Hassel som blivit den nye hövdingen inser att utan honor kommer de inte överleva. Deras största äventyr blir Efrafakolonin och deras grundare – general Svartstarr som slåss hellre än flyr och styr sin koloni som en tyrann.
Och när kaninerna som först startade sin resa avslutar den är de inte längre samma unga, sorglösa kaniner som en gång lämnade den dödsdömda kolonin i Sandleford.

Den som läser det här och aldrig förr hört talas om Den långa flykten tänker nog ”Herregud, en bok om kaniner!” Och tycker att boken låter störtlöjlig. Men den som läst Den långa flykten vet, och det gör jag med, att det här är en av de bästa böcker som existerar.
Trots att kaninerna pratar med varandra och tänker klart, så blir de aldrig mänskliga. De förblir de djur de är, på ett sätt som gör det möjligt för oss att ändå följa dem med samma känslor och spänning som vi skulle göra om vi läste om människor, men ändå inte ta bort trovärdigheten.
Bokens lilla text gör den svårläst, och dess längd kan ibland slå ner en, men handlingen driver en framåt och man vet att man måste läsa vidare. Jag tycker om alla kaninernas namn som Klöver, Järnek, Blåklocka och Smultron, att eftersom kaninerna är naturliga har de naturliga namn. Honornas namn, däremot, är på oöversatt kaninspråk och blir då riktiga tankenötter. Vad sägs om Thrayonlosa? Eller varför inte Thethuthinnang?
Det jobbiga med boken är just kaninspråket som man lär sig men ibland måste slå upp i bokens ordlista längst bak.
Annars finns det inget att klaga över. Boken är underbart skriven med klara bilder över Englands gröna kullar, och mina favoriter är alltför många för att räknas upp. Karaktärerna är levande och fulla med liv och personlighet.
Kort sagt kan man sammanfatta min åsikt om Den långa flykten såhär: Jag älskar den.

”Watership Down”, 1972