Det är nittiotal i Linköping och Malin blir överlycklig när hon äntligen får ett studentrum i en korridor. Hon har väntat på dagen då det riktiga studentlivet ska börja, och nu verkar den till slut ha kommit. Glad och förväntansfull flyttar hon in i sitt studentrum i Ryds Allé och bekantar sig med sina korridorskamrater. Men snart märker hon att någonting inte riktigt står rätt till - de andra verkar dölja något. Vem bodde egentligen i Malins rum förut? Varför står det grejer kvar i hennes källarförråd? När oförklarliga saker börjar hända i korridoren spricker Malins dröm om det glada studentlivet. Istället måste hon försöka få reda på sanningen om vad som egentligen hänt, och ännu viktigare - hur man får det att sluta.
Jag kände inte till Jenny Milewski innan jag besökte seminariet på bokmässan, och alltså är Yuko mitt första möte med hennes författarskap. Jag tycker genast om det. Jag blir oerhört glad över att läsa svensk, renodlad skräck som dessutom är skriven av en kvinna. Nej, Yuko är inte alls det bästa jag läst - boken lider då och då av att bli berättad snarare än visad, och det händer att berättelsen blir tunn. Ändå finns det ett driv och en spänning i handlingen som verkligen håller mig kvar.
Särskilt gillar jag hur boken flirtar med skräckpremisser som man känner igen - här finns blinkningar åt hela collegeskräckgenren, åt japanska spöken á la The Ring, och åt våra svenska spöktraditioner, men allt är snyggt infört i en svensk miljö som ger boken en helt egen ton. Det gör att Yuko på sätt och vis inte liknar något annat jag läst, trots att den noga håller sig inom ramarna för hur skräck ska presenteras och berättas. Kanske är det just det jag också gillar, att boken både håller sig till de välkända mönstren men samtidigt gör det hela spännande genom att förlägga allt till en ny miljö.
För just att ha en studentkorridor som miljö gillar jag väldigt mycket. Kanske beror det på att jag själv är student och känner mig väldigt nära den typen av plats, vilket ger läsningen ytterligare en dimension för mig. Men jag gillar också hur valet av plats sömlöst flyter ihop med karaktärer och spökhistoria, hur förvånansvärt öppen miljön är för alla möjliga sorters händelser. Det är oväntat, och just därför också så roligt och spännande.
Skräck är också en genre som inte behöver vara särskilt komplicerad för att vara effektfull, och också det är Yuko ett bevis på. Berättelsen är inte särskilt sofistikerad eller invecklad och behöver inte heller vara det. Jag beundrar Milewski för att hon så väl utnyttjar de klassiska elementen och inte (åtminstone inte så ofta) låter dem gå till överdrift, och hur hon låter berättelsen stå i centrum, utan onödiga berättartekniker eller språkliga krumbukter. Till och med när det blir lite trist gör det mig inte så mycket, för Milewski är ändå duktig på att dra ihop allting på ett snyggt sätt rent handlingsmässigt.
En grej jag dock irriterar mig mycket på i läsningen är hur dåligt formgiven boken är. Den är utgiven av Styxx förlag och sättningen av texten är inte alls snygg eller lättläst, typsnittet är fult och själva formatet på boken känns billigt. Det ger boken en amatörmässig utstrålning som den faktiskt inte förtjänar.
Men - jag gillade Yuko mycket. Det har varit uppfriskande att läsa så regelrätt skräck, särskilt i ett svenskt sammanhang, och även om den inte är den mest komplexa eller mest intressanta roman jag läst, så har den varit tillräckligt skrämmande, underhållande och spännande. Och ibland behövs det inte mer än så.
"Yuko", 2015
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar