Recension: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är en bok som existerat på min radar ett tag, och som jag fått lust att läsa eftersom jag hört att den skulle vara så bra.

Tom och Karin väntar sitt första barn när Karin plötsligt blir svårt sjuk. Deras dotter föds med kejsarsnitt och Karin svävar mellan liv och död. Tom springer mellan avdelningarna på Karolinska sjukhuset, mellan sin nyfödda dotter och sin döende Karin. När han kommer hem är han ensam med ett spädbarn och en överväldigande sorg, och dessutom med en pappa som snabbt blir allt sjukare.

Jag brukar gilla deppiga böcker, men I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är för mycket till och med för mig. Boken är trots allt sann, det som händer i den har hänt på riktigt, och den vetskapen gör läsningen förfärligt tung. Jag förstår att boken också vill vara en vacker skildring av det ljusa mitt i allt det svarta, men jag tycker aldrig att det ljuset riktigt når mig.

Faktum är att bokens deppighet nästan gör mig avskräckt - medan jag läser börjar jag tycka allt mindre om Tom, börjar liksom värja mig mot all den sympati som boken verkar kräva av sin läsare. Istället för att sympatisera och gråta blir jag helt enkelt avstängd.

Det slår mig att jag kanske inte tycker att den här berättelsen är något som jag bör läsa eller ha tillgång till. Det känns alltför privat, för personligt. Stundvis är det som att läsa någons dagbok, den är inte skriven för någon läsare utan för författaren själv. Och jag måste frågar mig själv om varför behovet av att läsa något sådant här existerar. Varför har så många sagt att I varje ögonblick är en så himla bra bok? Kanske handlar det om ett slags nyfikenhet, ett worst-case-scenario som går att vältra sig i av ren sensationslystnad. Den känslan gör att jag ibland upplever den här boken, eller åtminstone min egen läsning av den, som lite äcklande.

Att tycka så är förstås kontroversiellt, eftersom detta ändå är någons riktiga liv, någons verkliga upplevelser. Ändå finns det, trots bokens smakfulla omslag och lite lyriska språk, något som får mig att känna att den inte är någonting mer än en snyggt paketerad snyftbok som inte åstadkommer mycket mer än den naturliga reaktionen "Jävlar vad fruktansvärt." Det finns mycket lite i boken som egentligen överraskar eller gör det hela litterärt - för det är den alldeles för privat.

Språket i boken gör också sitt för att jag ska tycka att den är sådär. Den är skriven med en stark poetisk klang - Tom Malmquist har tidigare gett ut diktsamlingar - och i ett slags stream of conciousness-stuk där det mest irriterande är att all dialog är inskriven i styckena. Väldigt ofta tappar jag kollen på vem som säger vad och inte ens omläsningar gör det hela bättre. Också här känns det som om bokens starka personliga prägel har påverkat språket - det finns delar som känns enormt onödiga och som hade kunnat tas bort helt, och jag tror helt enkelt att den här typen av redogörelse inte går att redigera ordentligt i för någon som varit med om det som boken handlar om.

I slutändan är jag lite förvånad över min egen negativa reaktion på boken, som jag ändå trodde att jag skulle uppleva som finstämd, sorglig och vacker. Istället har den känts påträngande, som om den trycker ner det jag redan känner i halsen på mig. De sista sidorna är de vackraste i boken, bara där känner jag mig påverkad på sättet jag hade väntat mig. I övrigt är I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv en bok jag inte uppskattar särskilt mycket, främst för att den är så påträngande mörk och snyftig, och jag har helt enkelt inte känt mig mottaglig för det.

"I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv", 2015