Recension: Leo av Catharina Bergsten

Den här boken har jag lånat från bibblan där jag jobbar - många gånger har jag skyltat upp den eftersom jag gillar omslaget, och när jag sedan läst på baksidan har jag tyckt att den verkat bra. Sedan har tiden gått och gått utan att jag lånat den. Men nu, till sist, när jag försöker fylla sommaren med välskriven svensk litteratur, så har den äntligen blivit läst.

Femårige Joar är svårt sjuk i leukemi och förbereds för transplantation. När hans pappa Leo testar sig för att se om han passar som donator uppdagas det att han egentligen inte alls är biologisk far till Joar. Avslöjandet skakar om Leos liv ner i själva grundvalarna och påverkar hans relation till alla människor kring honom - hans fru, hans dotter, hans kollegor och vänner - och inte minst till Joar själv, som blir allt sjukare.

Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta av Leo, som jag aldrig hört ett ord om och vars författare jag inte heller känner igen. Men det jag slagits av allra först i läsningen av den här romanen är att den är hemskt snyggt formgiven. Och vilken skillnad det gör för hela läsupplevelsen! Det här är en liten men hyfsat tjock bok, med sidnummer i marginalen och precis lagom långa kapitel. Layouten i sig gör att jag uppskattar läsningen ännu mer redan från början.

Men så gillar jag faktiskt boken i sig också, inte bara utseendet. Den är medryckande och lyckas hålla kvar mig som läsare trots att den egentligen inte handlar om någonting annat än Leos relationer till de runt honom. Det är en relationsroman rakt igenom, men den är en bra sådan. Jag gillar hur det hela tiden görs plats för människor i boken, både deras bra och dåliga sidor. Emellanåt kommer jag på mig själv med att tycka att en eller annan karaktär är inkonsekvent, men så inser jag: nej, de beter sig faktiskt bara som folk. Och det är kanske detta jag uppskattar allra mest; att karaktärerna är så plågsamt mänskliga med tydliga, osmickrande brister.

Leo själv är inte alls särskilt sympatisk - man förstår hans vrede men kan inte alltid förlåta den, och detsamma gäller alla andra karaktärer i boken. De känns riktiga, verkliga. De säger bra saker och dåliga saker och aldrig någonsin blir läsaren skriven på näsan angående vem som är god eller ond. Det får man bestämma helt själv, man får på egen hand tolka in vem som man sympatiserar med och inte. Det gillar jag väldigt mycket, för det gör Leo till en komplex bok som skapar utrymme för läsaren att själv bli delaktig.

Mycket av romanen består av dialog, som också den är en av bokens starkare sidor. Den känns nästan hela tiden verklig och trovärdig, och det är tack vare den som karaktärerna får sin mänsklighet och sitt djup, som i sin tur bär upp hela boken.

Man skulle kanske kunna tro att Leo också är en bok om cancer och svårt sjuka barn, men faktum är att sjukdomen (och Joar själv) inte alls står särskilt mycket i centrum. Detta är inte en bok om de sakerna, utan den fokuserar helt och hållet på Leo och de relationer han har. Kanske kan man tycka att perspektivet blir för snävt, men jag gillar det. Det känns som en välplanerad, koncentrerad och exakt roman som vet vad den vill uppnå och också gör det.

"Leo", 2014