Sjuttonåriga Mias liv krossas på bara några sekunder. Ena stunden sitter hon i bilen med sin familj och i nästa är ingenting kvar - inte hennes tuffa mamma, hennes punkiga pappa eller hennes gulliga lillebror. Den enda som överlevt bilolyckan är hon. Hon ser sig själv utifrån, svårt skadad, och medan hon transporteras till sjukhuset och läkarna kämpar för att hålla henne vid liv inser hon att beslutet är hennes. Hon måste välja om hon vill dö eller stanna kvar i ett liv där hon förlorat allt.
Om jag stannar utspelar sig under tjugofyra timmar, men är uppbyggd på växlande nutid och tillbakablickar. Själva konceptet med den här boken är väldigt intressant och ganska originellt - Mia upplever sig själv utifrån och kan betrakta världen omkring sig, på ett sätt som påminner om scenariot i Flickan från ovan. Det funkar, men mest som språngbräda för bokens filosofiska tema.
Den stora frågan i boken är förstås om Mia ska välja att stanna eller försvinna. Och ärligt talat räcker det inte riktigt för att hela boken ska kännas spännande. Visst är den lättläst och engagerande och på sina ställen väldigt sorglig, men jag tycker att det saknas någonting. Kanske är det att boken är väldigt kort, knappt 200 sidor, och sällan djupdyker i de teman om livet och döden som den tar upp. Det hela blir lite slätstruket, om än aldrig dåligt.
För det är ju fint, det är ju sorgligt. Det engagerar mig bara inte särskilt mycket. Om det är översättningen som sätter upp en vägg eller om boken faktiskt är ganska platt vet jag inte riktigt. Men jag tycker inte riktigt att någon av karaktärerna känns spännande eller minnesvärda, trots att karaktärsteckningen är hyfsad, och handlingen lutar sig så mycket på sin grundfråga "livet eller döden" att hela läsningen liksom bara blir en väntan på Mias beslut. Hennes liv innan olyckan blir ganska ointressant, liksom kärlekshistorien med pojkvännen Adam. Man vet ju vart det kommer leda, och det finns bara två sätt som boken kan sluta på.
Att jämföra Om jag stannar med The Fault in Our Stars är ganska omöjligt tycker jag - det enda de två böckerna har gemensamt är egentligen att de handlar om tonåringar, livet och döden. John Green är en betydligt skickligare författare än Gayle Forman, vars språk inte lämnar mig på långa vägar lika berörd.
Kort sagt är Om jag stannar en bok som bygger på en originell men enkel grundidé som inte riktigt räcker hela vägen, åtminstone inte för mig. Det är en bok som saknar djup och trots att den är sorglig lämnar den mig ändå märkligt oberörd. Men jag vill heller inte kalla den för en dålig bok - den har sina förtjänster och är värd att prova på. Jag upplever den dock som en medioker roman, uppburen av en intressant grundidé, och inte mycket mer.
"If I Stay", 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar