I Ormen får man följa flera olika karaktärer, främst värnpliktiga i en kasern. En av dem fångar på impuls en orm, som sedan blir symbolen för den förlamande fruktan som de alla känner. Hur handskas man med en sådan rädsla? Alla har egna gränser för när trycket blir för stort.
Det är väldigt svårt att beskriva vad Ormen handlar om på ett ordentligt sätt. Den ursprungliga baksidetexten är skriven av Stig Dagerman själv, och den lyder: "Författaren utför en undersökning över hur skräcken får en samling människor i sitt våld och hur de reagerar under trycket, var och en efter sina förutsättningar. Den tes han vill fastställa är att det främst gäller att erkänna den primitiva urångesten, den får icke förnekas. Ett samliv med ångesten är den enda livsform som kan skänka människan åtminstone någon liten möjlighet att uppleva sig själv."
Och jag är väl lite av åsikten att en bok som behöver en sådan text för att kunna förklara sig själv inte riktigt nått hela vägen fram. För herregud vad jag har haft svårt för att läsa den här boken! Den är en debutroman och bär märken därefter, men det är mer än bara dess ojämnhet som stör mig. Det är själva bristen på handling, den konstanta osäkerheten inför vad som faktiskt händer och vad som inte gör det. Boken är en svårbegriplig blandning av hallucinationer och realism som gör mig oerhört förvirrad som läsare.
Ormen är indelad i två delar - den första heter Iréne och beskriver en dag i den unga Irénes liv. Den andra delen heter Vi kan inte sova och består av flera mer fristående kapitel där vissa är väldigt starka, andra mer svårbegripliga. De övergripande teman som stämmer in på både Iréne och Vi kan inte sova är ångest, skräck och själva svårigheten i att leva.
I bokens efterord citeras många av de recensioner som boken fick då den först publicerades, och många är översvallande positiva. Men jag känner igen mig mest i en av de som är negativa; som menar att "handling och personer mestadels flyter ut i töcknig symbolism", och "i långa avsnitt är boken närmast oläslig på grund av sin förskruvade stil och sina krystade metaforer". Precis så känner jag det, och det är synd, för det finns massor av karaktärer i den här boken som har en enorm potential, men som jag aldrig får något grepp om - som ja, helt enkelt flyter ut i töcknig symbolism.
Därmed inte sagt att allting i boken är heldåligt, för rent språkligt är Ormen en fantastisk roman, och det är mycket på grund av de otroliga formuleringarna och intensiteten i språket som jag tvingar mig att läsa vidare. Men det är ändå ett långt grumligare språk än det som sedan återfinns i Bränt barn, och Ormen blir en bok vars handling tappar bort sig i språket, i de poetiska liknelserna och metaforerna. Och det är oerhört synd, för som sagt - det finns en sådan potential. Bitvis funkar den här boken felfritt - jag älskar symboliken i den fångade ormen som sedan blir allas skräck i mörkret, och det finns avsnitt som fängslar och drar mig med.
Men det är inte tillräckligt. Alltför ofta kommer jag på mig själv med att inte fatta vad som händer - dog just den där karaktären eller var det någon slags metafor? Sammanfattningsvis uppfattar jag den här boken som en ung författares första, tafatta romanförsök. Jag har kämpat mig igenom den här romanen för att jag vill ha den läst, och jag måste medge att det är en lättnad att kunna lägga undan den. Jag är visserligen glad att jag läst den, för Stig Dagermans språk har en särskild plats hos mig, men det ska bli otroligt skönt att gå över till något annat nu.
"Ormen", 1945
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar