Recension: Väckelse av Stephen King

Så skönt det har varit att läsa Stephen King igen! trots att jag läst så mycket av honom lyckas jag glömma bort det mellan gångerna, hur mycket jag gillar hans sätt att skriva, hans berättartekniker och historier. Och innan jag börjar måste jag bara påpeka hur snygg den här boken är - omslaget har ett matt metalliskt skimmer som jag verkligen gillar.

Väckelse tar sin början på sextiotalet, när Jaime Morton bara är sex år. Det är då han för första gången träffar Charlie Jacobs, ortens nya präst. Jacobs blir en duktig och omtyckt man i trakten, inte minst av Jaime. Men när prästens liv slås i bitar av en tragedi och han flyr staden verkar det som om det är sista gången de ses. Flera år senare, när Jaime är en heroinmissbrukande trettioåring korsas deras vägar igen. Och den här gången blir han oåterkalleligen indragen i Jacobs stora besatthet - elektriciteten, och de dolda krafter han påstår sig ha funnit i den.

Som med så många av Kings romaner gillar jag verkligen Väckelse - fram till ungefär de sista tjugo sidorna. Att spåra ur framåt slutet har nästan blivit något jag förväntar mig av Stephen King numera, och tyvärr är Väckelse inget undantag.

Det är väldigt, väldigt synd, för jag tycker verkligen om det som boken bygger upp - jag är svag för jagperspektiv och tillbakablickande böcker, och Väckelse har både och. Bokens första halva är en skickligt utförd uppväxtskildring, och de färgstarka beskrivningarna av sextio- och sjuttiotalet är så bra att de får mig att tänka tillbaka på 22/11 1963 - en av Kings allra bästa böcker i mitt tycke. 

Väckelse är dessutom en väldigt, väldigt spännande bok som är oändligt svår att lägga ifrån sig. King kan sina grejer vid det här laget och vet precis vilka knappar han ska trycka på. Språket är snyggt och skickligt och brister aldrig. Framförallt är han är fantastisk på att skildra det där vardagliga, de små detaljerna som får alla karaktärer att framstå som så levande.

Men boken är på många sätt ännu en tegelsten i väggen av Kingböcker på hyllan - ganska lik de andra, på både gott och ont. De teman som boken behandlar är inte unika - religionen, vetenskapen och nyfikenheten på livet efter döden känns igen från hans tidigare böcker, så långt tillbaka som i Jurtjyrkogården och Carrie. 

Framför allt är Väckelse en bok om religion och vetenskap, och som ställer de två mot varandra. Flirtandet med Mary Shelleys Frankenstein och hyllningen till klassisk skräcklitteratur är tydlig på mer än ett sätt. Men i kampen mellan tro och vetenskap blir Väckelse också en bok om kampen mellan godhet och ondska, som vill påminna om att båda delar existerar. Det är vackert och skickligt utfört och det håller felfritt, tills upplösningen kommer och jag blir lite besviken. Jag ska inte avslöja någonting, men jag hade föredragit om King inte valt att ösa på fullt så frikostigt med mardrömsbilder. Jag blir så mätt på det och det känns faktiskt lite billigt. Det drar ner betyget på en bok som annars är väldigt, väldigt bra. Det är definitivt en av de böcker som hamnar på den övre biten över listan av vilka som är hans bästa.

När den är som allra bäst är Väckelse vardaglig, kärleksfull och full av ett nostalgiskt vemod som hugger i hjärtat. När den är som sämst andas den billiga skräcktrick. Men som sagt - King kan sina grejer och jag har varit fantastiskt fast i den här boken och bara velat läsa vidare. Som alltid är han lätt att relatera till, och som alltid läskig på det där sättet som jag verkligen gillar, och som alltid är han så otroligt underhållande, även när han inte är bra. Jag har aldrig tråkigt med Stephen King, och det gäller också Väckelse.

"Revival", 2014