Recension: Musselstranden av Marie Hermanson

Det här blir den femte boken jag läser av Marie Hermanson, efter Mannen under trappan, Hembiträdet, Värddjuret och Himmelsdalen. Jag kan fortfarande inte bestämma mig riktigt för vad jag tycker om hennes böcker - idéerna är kittlande och spännande, men i själva utförandet saknar de ibland något - med undantag för Värddjuret och kanske också den här boken.

I Musselstranden får vi träffa Ulrika, en snart fyrtioårig tvåbarnsmor som återvänder till Tångevik, platsen där hon spenderade alla sin barndoms somrar tillsammans med sin bästa vän Anne-Marie. Anne-Marie som tillhörde den vackra och intressanta familjen Gattman, och som alltid verkat ouppnåelig. Återkomsten till det gamla sommarstället väcker alla möjliga minnen till liv, och Ulrika börjar tänka tillbaka på sin barndom och relationen till Anne-Marie, men framför allt tänker hon på deras sista sommar tillsammans. Sommaren 1972, då Anne-Maries yngsta syster försvann.

En av sakerna som jag verkligen gillar med Hermanson är hennes sätt att leka med den svenska folktron och de nordiska myterna. Hon faller tillbaka på dem på ett oerhört effektfullt sätt. I Mannen under trappan var det myten om hustomtar, och i Musselstranden hämtar hon stoff från de nordiska bergtagningsmyterna. Detta skiljer henne från till exempel John Ajvide Lindqvist, den enda andra regelrätta skräckförfattaren som är verksam inom svensk vuxenlitteratur som jag är villig att jämföra henne med. Där Ajvide Lindqvist använder sig av samtida och populärkulturella fenomen använder sig Marie Hermanson snarare av traditionellt svenska inslag, vilket ger henne en helt unik och mer trolsk ton.

På tal om John Ajvide Lindqvist så reagerar jag faktiskt på hur det här är den andra skräckromanen om ett försvunnet barn som jag läser på kort tid. Jag tänker förstås på boken Människohamn - och i båda böckerna heter det försvunna barnet dessutom Maja.

Just Musselstranden upplever jag som den kanske starkaste romanen jag läst av Marie Hermanson hittills. Den har ett stort persongalleri, fantastiska miljöer och den fungerar, från början till slut. Jag funderar mycket över det jagperspektiv som den är skriven utifrån - den enda andra bok av Hermanson som jag verkligen gillade är Värddjuret, också den skriven utifrån ett jag. Jag undrar om det kan vara det som tilltalar mig i båda de här böckerna. Att jag själv sedan är svag både för jagperspektiv och för ramberättelser kan ju tänkas bidra en hel del. Den stora skillnaden mellan de två böckerna är kanske egentligen att jag upplever den här som betydligt mer utarbetad och något mer komplex än Värddjuret.

Hursomhelst så är jag väldigt förtjust i upplägget och tonen i Musselstranden. Det är en bok som känns nostalgiskt gyllene när den beskriver barndomens somrar vid havet i Bohuslän, men som också träffar väldigt rätt när den beskriver de två unga flickorna Ulrika och Anne-Maries förhållande till varandra.

Musselstranden lyckas vara både vacker och väldigt kuslig samtidigt, vilket är en intressant och fängslande kombination. Den har en subtil känsla av skräck utan att faktiskt djupdyka i genren, vilket ger den en undanglidande och illavarslande känsla som verkligen är spännande. Det är också en väldigt lättläst bok, som med sin nervkittlande handling är enkel att sträckläsa. Det enda som drar ner den lite är kanske slutet, som känns lite väl slätstruket. Språket är inte heller särskilt uppseendeväckande - det finns inga tekniker där att förundras nämnvärt över, men det ska inte heller förnekas att det skapar anmärkningsvärt tydliga bilder för mitt inre.

Kort sagt är Musselstranden helt enkelt en bra bok rakt igenom, från början till slut. Det är en roman som står stadigt, håller samma kvalitet genom hela läsningen och som är väldigt spännande. Med sin skimrande mystik och vackra naturbeskrivningar blir den också väldigt tydlig för mig som läsare . Den är kanske ingenting som jag skulle placera i toppen på listan över årets bästa böcker, men den skulle definitivt ligga på den övre halvan.

"Musselstranden", 1998