Tio personer som bor på samma camping vaknar upp till en helt förändrad värld. Faktiskt en värld som inte ens finns kvar. Eller är det de själva som inte finns kvar? Det är de, och deras fyra husvagnar och fyra bilar som står på en oändlig gräsmatta under en blå himmel. Ingenting mer. Den enda teknik som verkar fungera är radion, som bara spelar gammal svensktoppsmusik. Fältet de är på har ingen början och inget slut och det är helt tomt - åtminstone vid första anblicken.
Som man kan förstå på handlingen är Himmelstrand en absurd bok, kanske en av de allra märkligaste jag läst. Till upplägget påminner den mycket om Under kupolen av Stephen King, också den en roman som utgår från någonting absurt för att få tillgång till karaktärernas inre. I Under kupolen fångas en småstad under en ogenomtränglig kupol, och sedan tar vad som bäst kan liknas vid ett Flugornas herre-scenario över. Upplägget i Himmelstrand liknar det, fast nästan tvärtom. Istället för instängdhet är bokens karaktärer fångande i en oändlig intighet, ett oändligt tomrum. Resultatet blir att människorna som är där måste konfrontera sig själva och sina egna rädslor, eftersom ingenting finns kvar som kan dölja eller avleda uppmärksamheten från det de helst av allt undviker att tänka på.
Himmelstrand är en bok som förenar ett oväntat läskigt skräckscenario med djupt existentiella frågor. Vem är vi som människor när ingenting finns kvar av det vi omger oss med? Vart går man när det inte finns någonstans att gå? Vad gör man när ingenting finns att göra? Alla karaktärer i boken reagerar olika på situationen som de plötsligt hamnat i, och om det finns något jag verkligen beundrar med den här romanen så är det hur väl underbyggda karaktärerna i den är. Här finns Peter och Isabelle, de två mest framgångsrika och vackraste i gruppen, som samtidigt kan vara de som är allra olyckligast. Deras dotter Molly är en helt annan historia, också plågsamt bra beskriven. Bland persongalleriet hittar vi också det medelålders paret Donald och Majvor, som snabbt blir varandras motsatser i det befängda scenariot de hamnat i. Majvor vill styra upp och baka bullar, skapa gemenskap, medan Donald isolerar sig i en snabbt tilltagande galenskap.
Så finns den ganska vanliga familjen som består av Stefan, Carina och deras son Emil. För dem blir fältet och tomheten någonting helt annat; prövningen de måste ta sig igenom med hjälp av varandra. För dem blir frågan framför allt hur långt kärleken räcker. Och så har vi ju förstås Lennart och Olof, som ganska fort blir mina två favoriter i boken. De är två mjölkbönder som är svåra att få ur balans. Deras orubbligt praktiska läggning ger både deras handlingar och deras relation till varandra en humoristisk och samtidigt öm ton.
Och det är skönt att man får skratta lite ibland, för bokens utveckling är verkligen ingen ljus historia. John Ajvide Lindqvist använder sig både av ett krypande obehag som gör mig olustig, samtidigt som han också begagnar sig av en viss äckelfaktor som också är effektfull. Men framför allt ligger bokens skräcktematik i det allmänmänskliga, den där tomheten, den där rädslan som alla i boken måste möta och övervinna och som platsen de är på verkar framkalla i fysisk gestalt. På många sätt är det en bok om självförverkligande och en bok om att kontrollera sitt eget öde, se sina egna rädslor i vitögat och äntligen göra upp med saker man valt att inte titta åt.
Det hjälper också att John Ajvide Lindqvist är en skicklig berättare som lyckas beskriva utifrån alla karaktärernas synpunkter. Särskilt mycket uppskattar jag berättarkonsten när det är i pojken Emils huvud man befinner sig, eller hunden Benny som också följt med till denna helt okända plats. Språket påminner mig oerhört mycket om Stephen Kings, men handlingen har det där otvetydigt svenska som gör att allt känns så mycket närmare mig själv.
Därmed inte sagt att jag gillar allting i boken. Ibland blir det lite för bra, det absurda dras till en gräns som jag inte riktigt är beredd att följa med till. För det som intresserar mig mest är egentligen inte platsen i sig eller de fasor och märkligheter som finns där. Lockelsen ligger inte ens i att försöka räkna ut vad allt ska betyda (Är de i helvetet? Är de döda? Är det en parallell verklighet? Vad är tanken bakom?) utan i människorna. Det intressanta är reaktionerna och relationerna och hur de påverkas.
Himmelstrand är en konstig bok, inte tu tal om det. Men det är också en skrämmande bok, lätt att sträckläsa och svår att inte engagera sig i. Och även om jag kan ha svårt för precis hur absurd den blir ibland, så är det definitivt en bra och läsvärd roman som inte liknar något annat.
"Himmelstrand", 2014
Jag tyckte också att den här påminde mycket om Stephen Kings sätt att skriva, om hur barndomsminnen kommer tillbaka och plågar oss som vuxna. Och jag tyckte om att läsa om de olika karaktärerna, särskilt de två bönderna! Men det blev för mycket absurda händelser för mig - de skrämde inte utan vara bara konstiga, tyckte jag. Dock ändå en läsvärd bok.
SvaraRadera