När sextonårige Jacob drabbas av en tragedi inom familjen blir han chockad och traumatiserad. Ett försök att återfå sin sinnesro leder till en resa, till en liten avlägsen ö utanför Wales kust. Där upptäcker Jacob ruinerna av ett hus som en gång varit ett hem för speciella barn och, upptäcker Jacob snart, kanske var de lite väl speciella. Kanske till och med farliga. Snart är Jacob uppslukad av människorna som bott här, människor som kanske fortfarande finns kvar på något mystiskt sätt.
Det är svårt att beskriva handlingen i Miss Peregrine's Home for Peculiar Children utan att förstöra läsningen för den som har lust att ge sig på den. Mycket av det som gör den så bra är att den hela tiden vecklar ut sig åt oväntade håll, och därför vill jag inte avslöja för mycket. Det är faktiskt en av de saker jag uppskattar allra mest med boken - den är så fantasifull och originell att det blir svårt att veta exakt vart den kommer ta vägen, även om en del saker känns mer uppenbara än andra.
Men det är inte bara bokens handling som är originell. Det som ska nämnas är också bokens ovanliga utformning, kring vilket hela boken egentligen kretsar. Den är nämligen illustrerad med autentiska svartvita fotografier som alla väcker mer frågor än svar. De är inarbetade i berättelsen som en del av den på ett väldigt intressant sätt, utan att det blir krystat, men inte utan att man samtidigt börjar fundera över deras egentliga uppkomst. Varför har man fotograferat en flicka som ser ut att sväva? Två barn i clownkostymer som äter serpentiner? Eller en flicka vars spegelbild är dubbel? Det hela är - just det - besynnerligt. Jag har aldrig sett en bok baserad på fotografier på det här sättet förut, och det hela ger boken en särskild och ganska kuslig stämning.
Just stämningen och tonen i boken är något jag kopplar ihop mycket med Neil Gaiman - Ransom Riggs når i den här boken samma lite absurda, skräckblandade ton som jag förknippar så mycket med Neil Gaimans böcker - det är inte sällan jag tänker på till exempel Coraline, The Ocean at the End of the Lane eller Neverwhere medan jag läser. Det här är en bok som överlag känns väldigt Gaimanaktig, både till handling och språk. Därmed absolut inte sagt att den känns lik något han skrivit, det är mest den övergripande känslan som kan jämföras, och det är ett väldigt gott omdöme.
Språket i boken är snyggt och stilrent och det har gått relativt smärtfritt att läsa den på engelska, även om den walesiska dialekten och uttrycken inte alltid går hem helt hos mig. Det finns en humor och en lättsamhet som gör bokens mer skräckbetonade avsnitt desto mer dramatiska och slående. För jag skulle nog ändå vilja kalla Miss Peregrine's Home för en bok inom skräckgenren, även om den också innehåller både familjerelationer, kärlek, fantasy och tidsresor. Dessutom väcker den intressanta frågor om vad priset för trygghet får lov att vara, och hur tunn linjen mellan fristad och fängelse kan bli.
Trots bokens alla vändningar blir den heller aldrig förvirrande och den går inte heller för långt, den känns helt enkelt som en solid, genomtänkt och väl genomarbetad roman för både tonåringar, unga vuxna och alla därefter. Den är lättläst, spännande och extremt fängslande. Men det jag faller för allra mest är nog ändå fotografierna och en kusliga känslan de bidrar med, utan att någonsin ta över för mycket.
Det finns också en fortsättning på Miss Peregrine's Home, med titeln Hollow City. På svenska heter böckerna Miss Peregrines hem för besynnerliga barn och Spökstaden. Och jag måste säga att jag blivit väldigt sugen på att läsa vidare - för en gång skull är jag peppad inför en uppföljare istället för att tycka att man bör sluta på topp. Den här boken kräver liksom det.
Kort sagt; jag tipsar verkligen om Miss Peregrine's Home. Det är en genombra bok som jag har svårt att se att någon skulle ogilla, förutsatt att man tycker om skräck och ungdomsromaner först förstås. Det är en sådan bok som närmar sig en man själv önskat att man skrivit, bara för att den är så cool.
"Miss Peregrine's Home for Peculiar Children", 2011
Läste den förra året. Dock blev jag inte helt frälst. Tyckte den var bra, men inte helt underbar. Det bästa med boken är bilderna. Tyckte tyvärr den var lite förutsägbar, många gånger hade jag räknat ut vad som skulle hända eller hur saker hängde ihop innan Jacob gjorde det, vilket var lite frustrerande. Dock är jag nyfiken på att läsa nästa bok också.
SvaraRaderaJag tyckte det var en stabil och genomtänkt bok, men nej, inte felfri... och lite förutsägbar var den ju, men jag tror det är viktigt att komma ihåg att man vid det här laget är lite äldre än den tilltänkta målgruppen. Cool var den hur som helst! :)
RaderaTja, att man är över den tänkta målgruppen behöver inte vara ett skäl till att jag anser den vara förutsägbar. Läser Skulduggery Pleasant-serien med inlevelse och jag kan aldrig gissa vad som ska hända. Den serien är för barn 9 år och uppåt. Och även vuxenböcker är ibland förutsägbara. T ex Fördömd av Johanne Hildebrandt som jag läste tidigare i år.
RaderaMen att Miss Peregrine's Home var cool kan jag inte neka till :)
Absolut inte! Det var inte så jag menade :) Men ofta brukar ju litteratur för yngre vara lättare att se strukturen i om man läst tillräckligt mycket. Sen stämmer ju det för en hel del vuxenlitteratur också såklart.
Radera