Recension: Frankenstein av Mary Shelley

Frankenstein eller den moderne Prometeus som den egentligen heter, är en av de där böckerna som jag kastade mig över i början av tonåren men som jag aldrig avslutade för att den var för svår för mig. I efterhand är jag ganska glad för det, för det är en komplicerad roman som jag inte tror att jag hade förstått alls som tretton- eller fjortonåring.

Men den har länge funnits med på listan över böcker jag vill läsa - dels för att den är en skräckklassiker, dels för att Mary Shelley själv var otroligt imponerande som skrev världens kanske första science fiction-roman som kvinna vid bara 18 års ålder i början av 1800-talet. Men jag läser också boken på rekommendation från en av mina bästa vänner, och det var hennes ord om den som fick mig att äntligen låna hem den.

I boken möter man den unge vetenskapsmannen Victor Frankenstein, som blir som besatt av idén att skapa liv. Med hjälp av modern teknologi och vetenskap lyckas han med sina föresatser att skapa en levande varelse - men när han väckt den till liv ryggar han tillbaka från sin skapelse. Varelsen själv utvecklar en egen identitet och kan både tänka och känna - men är dömd till utanförskap på grund av sitt monstruösa yttre. De två utvecklar en infekterad relation till varandra där moral, ansvar och hämnd dikterar villkoren.

Det har tagit mig ganska lång tid att läsa den här boken, trots att jag inte tycker att den är dålig på något sätt.  Men det ålderdomliga språket och det teatraliska hos karaktärerna har skapat en distans till mig som läsare som ibland har varit svår att överbygga, och jag tycker att det är värt att nämna för den som vill ge sig på boken. Det är ingen lättläst roman, och har man bara någon av alla filmversioner i huvudet kan man nog också bli besviken på bristen på regelrätt skräck i den.

För mer än något annat är Frankenstein inte en skräckroman utan en science fiction-roman, och ofta en väldigt melankolisk sådan. Den handlar om vetenskapens möjligheter och dess konsekvenser, det ansvar man har för vad man skapar, och vad som händer när man frångår det. Visst finns det skräckelement, men de känns mänskliga snarare än övernaturliga och bokens essens landar i naturvetenskapliga resonemang..

Boken är skriven ur olika jagperspektiv, dels jaget från en ganska obetydlig ramberättelse, dels ur Victor Frankensteins synpunkt och också ur varelsens eget perspektiv. Personligen utvecklar jag nästan ingen sympati alls för Frankenstein, vetenskapsmannen, utan desto mer för varelsen han skapar, som formas av människors avsky och fördomar mot honom. Det så kallade Frankensteins monster är inte ont från början, utan blir det när människor behandlar honom illa, och här rör romanen vid någonting ytterst mänskligt och allmängiltigt; att människor beter sig så som vi förväntar oss att de ska bete sig.

För mig ligger mycket av bokens kärna och budskap här, och därför har jag så svårt för Victor Frankenstein själv, som jag ofta upplever som okänslig mot det liv han bär ansvar för. Ambivalensen jag känner till honom som karaktär bränner igenom hela den här berättelsen, och tillsammans med frågor om moral och med vilken rätt man som människa sätter sig över naturen, är det ofta det som gör boken intressant och fängslande att läsa för mig, och det som motiverar mig att läsa ut romanen trots att jag har svårt för det ålderdomliga språkbruket i den. Kanske kan det jag känner illustreras bäst av ett citat som jag stötte på på tumblr (var annars?) där någon berättade det här:

"Idag rättade jag någon som av misstag sa att monstret hette Frankenstein, och jag sa 'Frankenstein var forskaren, inte monstret.' Så sa min professor: 'Men var inte Frankenstein egentligen monstret?'"

Den frågan tänker jag mycket på när jag läser den här boken - som i slutändan ändå är en ytterst originell och nytänkande klassiker inom både skräck och science fiction, som förtjänar en plats i litteraturhistorien och som jag är väldigt glad att jag läst.

"Frankenstein; or, The Modern Prometheus", 1818

What?

Min bokrunda i Malmö blev en besvikelse. Hur kan Tove Jansson vara slutsåld och inte i tryck när jag sett hela serien i butik för bara någon månad sedan? Och när 2014 dessutom är Tove Janssons 100-årsjubileum? Det är ju koppar och biografier överallt för hela slanten, men hennes romaner struntar man i att trycka? Suck.

En världsomsegling under havet i komplett utgåva fanns inte heller. Så nu letar jag omkring på nätet, men mitt samvete är förhållandevis rent. Jag har iallafall försökt sponsra bokhandlarna.

Frankenstein och djurhållning

Just nu läser jag Frankenstein av Mary Shelley, vilket går ganska långsamt även om jag tycker att boken är bra. Jag har blivit lite distraherad av en fackbok jag plockade hem från biblioteket igår när jag jobbade, den där som heter Äta djur av Jonathan Safran Foer (ja, samma kille som skrivit den fantastiska romanen Extremeley Loud & Incredibly Close). Och nu läser jag skräckklassiker samtidigt som jag aldrig varit så nära att bli vegetarian.

Strax ska jag iallafall släppa båda böckerna för att åka in till stan och gå till SF-bokhandeln. Jag är i skriande behov av mer Muminböcker...

Loppisfynd

Jag kan inte motstå en boklåda om sommaren. Trots att jag redan har Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg i ny, fin pocket, så var det omöjligt att inte köpa den här för en femma. Titta så fin den är! Den är tryckt 1948.

Men det bästa är ändå dedikationen i den:

Äntligen i hyllan

Fick dessutom hem den här, från Bokbörsen (bästa sajten för begagnade böcker). Jag älskar verkligen den här boken, och den finns inte längre i tryck. Att det är just Robin Hood gör den extra svår att hitta i rätt översättning och utgåva, eftersom det finns så många att välja mellan, både av olika författare och i olika versioner.

Den här är helt klart min favorit - Rabén och Sjögrens utgåva i sin klassikerserie, komplett och oavkortad med originalillustrationer av Howard Pyle. Dessutom är det kul att ha böcker i samma serie, så ser det snyggare ut i hyllan!

Att döma boken efter omslaget

Jag hoppas att ni alla hade en fin midsommarafton! Jag fortsätter på klassikertemat och har lånat hem Frankenstein av Mary Shelley, på rekommendation av en av mina bästa och mest litterära vänner.

Först lånade jag hem den högra boken - men bara själva utseendet gav ett så amatörmässigt intryck att jag automatiskt blev orolig över översättningen. Alltså bestämde jag mig för att kolla om de hade en mer nyutgiven version på ett annat bibliotek - och skåda Bakhålls nyöversättning från 2008. Skillnaden är så slående att det är komiskt.

Recension: Farlig midsommar av Tove Jansson

Glad midsommar på er allihop! Vad skulle kunna vara bättre en dag som denna än att recensera en bok som utspelar sig just på midsommarafton? Det är alltså dags för den fjärde boken (eller femte, beroende på om man räknar in Småtrollen och den stora översvämningen) i Muminserien.

Det är juni i Mumindalen och Muminmamman gör årets första barkbåt åt Mumintrollet, som känner sig ledsen. Han saknar Snusmumriken, som ännu inte kommit tillbaka efter sin vintervandring. Men när en stor flodvåg lägger Mumindalen under vatten sveps hela Muminfamiljen tillsammans med några vänner ut i en trolsk och lite farlig midsommarnatt som blir ett större äventyr än de kunnat föreställa sig.

Jag fastnade som sagt ett bra tag i Muminpappans memoarer, och därför är det skönt att upptäcka att jag faktiskt tycker om Farlig midsommar lika mycket som de andra böckerna i serien. Det är en återgång till den trolska och fantasifulla världen som innehåller alla möjliga små varelser. I Farlig midsommar träffar man för första gången Homsan och Misan, två små varelser som har plågsamt mänskliga attribut som står i kontrast till Muminfamiljens mer harmoniska läggning. Homsan måste få veta hur saker fungerar och är mindre intresserad av hur de känns, medan Misan alltid är olycklig på ett sätt som man kan känna igen sig väldigt starkt i.

En ny karaktär är också Lilla My, som bara nämnts i förbifarten i Muminpappans memoarer och som jag sett fram emot att få läsa om väldigt länge. Hon är en härligt rebellisk karaktär som visar att liten inte betyder svag, och som står i uppfriskande kontrast mot de lite mossiga könsrollerna som råder hos Mumintrollen själva. Egentligen är kanske karaktärerna och den briljanta studien av de olika personligheterna något av det mest intressanta hos de här böckerna, och en stor del av det som gör dem så lämpliga också för vuxna.

Men Farlig midsommar är framför allt ett äventyr där Muminfamiljen och deras vänner skiljs åt och sedan förenas på de mest dramatiska sätt. Det är också en väldigt rolig bok; det finns en finurlig och intelligent humor i den här serien som ofta får mig att le, om inte skratta högt, och Farlig midsommar är kanske den roligaste boken i serien hittills. Men så finns det också den där underliggande känslan av fara och melankoli som utmärker de här böckerna. Det är som om någonting större och inte helt ofarligt ligger och lurar precis under ytan, även om det inte är lika märkbart i just den här boken, som präglas mer av fantasi och sommarkänsla.

Jag har själv inte läst Shakespeares Stormen, men jag har förstått att Farlig midsommar parodierar och refererar på många sätt till den pjäsen. Just teater är ett stort tema i Farlig midsommar, och mycket av handlingen är förlagd till en teater med alla dess lite absurda och nästan spöklika attribut - till exempel stora kulisser och saker som ser äkta ut men som är rekvisita.

Sammanfattningsvis är Farlig midsommar  en typisk Muminbok, där det ligger en stor melankoli som ibland tangerar det obehagliga just under en yta som är väldigt inbjudande, även om just den här boken är en av de ljusaste med sin humor, magi och äventyr. Framför allt har den där alldeles särskilda Muminkänslan som man bara vill tillbaka till.

Nästa bok i serien heter Trollvinter och den ska jag köpa så fort jag får tillfälle. Jag vill hemskt gärna läsa ut den här serien i sommar, för det är helt fantastisk sommarläsning.

"Farlig midsommar", 1954

Full circle med The Fault in Our Stars

Jag är just hemkommen från bion, där jag har sett The Fault in Our Stars, eller som den så hemskt heter på svenska; Förr eller senare exploderar jag. Min recension, i efterhand kanske lite väl positiv (boken är faktiskt inte felfri, men det tyckte jag just då) - kan du läsa här.

Som de flesta vet vid det här laget eftersom jag nämner det i varenda recension om honom, så följer jag John Green, författaren till boken, på YouTube. Och att se den här filmen är lite som att sluta en cirkel - jag har sett videor av honom medan han skrev boken i Amsterdam, medan den var på väg till förlaget, medan han kämpade för att signera alla de förhandsbeställda exemplaren (jag har ett!) och nu på senare tid också hur han hänger med skådespelarna på filminspelningen och signerar boken på röda mattan. Så filmen är lite märklig att se - mycket längre än så här kommer inte The Fault in Our Stars.

Filmen då? Jo, jag gillade den faktiskt. Visst, dialogen pendlar mellan trovärdig och alldeles för Shakespeare-ig, och den var lite väl smörig och puttenuttig emellanåt, men det är ju boken också. Precis som när det gäller romanen så fungerar det i den här berättelsen, just för att det finns så mycket sorg och allvar som väger upp det (men applåden i Anne Franks hus är fortfarande helt obegriplig för mig). Och ja, jag grät. Tillsammans med resten av biopubliken. Något annat vore i princip omänskligt.

Tankarna gick tillbaka till början av 2012, när jag satt och väntade på Heathrows flygplats och fullkomligt sträckläste den här boken. Lite av den känslan hittade jag faktiskt tillbaka till, och då kan jag bara dra slutsatsen att det är en lyckad filmatisering. Jag rekommenderar att se den - men ta för guds skull med lite näsdukar.

Recension: Klätterbaronen av Italo Calvino

Jag minns hur jag fick den här boken väldigt väl. På somrarna brukade mitt bibliotek ibland ha bokloppis, där vem som helst kunde hyra ett bord och sälja begagnade böcker. En bekant till min familj stod där och sålde, och hon gav mig Klätterbaronen gratis eftersom hon så gärna ville att jag skulle läsa den. Men det har dröjt ända tills nu, mest av anledningen att jag inte känt mig särskilt attraherad av handlingen, som för mig verkade konstig och bisarr.

Berättelsen tar sin början år 1767, då den tolvårige Cosimo di Rondó vägrar äta maten som hans syster lagat. Arg på sin familj klättrar han upp i en av trädgårdens ekar och svär att han aldrig ska komma ner. Och han håller sitt ord. I fortsättningen lever Cosimo i träden. Han skapar ett liv för sig själv i samklang med naturen omkring honom, skild från men ändå förenad med människorna omkring sig som han ofta hjälper eller ger råd. Han blir allmänt kallad Klätterbaronen och hans rykte sprider sig vida omkring medan han lever ut sitt uppror bland trädens grenar. Där får han uppleva alla möjliga äventyr, liksom både illvilja och kärlek.

Själva grundidén till Klätterbaronen kan tyckas märklig, men den fungerar mer än väl, kanske just därför. Boken berättas av Cosimos bror, som redogör i andra hand för Cosimos liv från det att han bestämmer sig för att klättra upp i familjens ek och fram till hans död. Andrahandsperspektivet ger berättelsen en osäker ton, en känsla av muntligt berättad skröna som späds på av de otroliga och ofta komiska strapatserna som Cosimo upplever - det är en berättarstil som påminner om Mark Twains Tom Sawyer och Huckleberry Finns äventyr, eller Fritiof Nilsson Piratens Bombi Bitt och jag. Allting är liksom lite för bra för att vara sant, bara snudd på för otänkbart men aldrig tillräckligt för att man ska vara helt säker.

Ibland kan jag ha lite svårt för bokens överdrifter, men det går inte att förneka att de ofta gör den väldigt rolig. Att den utspelar sig på 1700-talet är också något jag har svårt att ta till mig, mest eftersom det innebär att den behandlar många av dåtidens händelser i Italien och Frankrikes politik och samhälle, bland annat franska revolutionen. Jag är inte alls insatt i den tidens förändringar och det är ofta, särskilt framåt slutet på boken, som jag inte alls förstår vem som är vem eller vad som egentligen händer, och det gör bokens sista kapitel ganska svårlästa och sega.

Jag föredrar egentligen bokens första del, innan politiken och samhället blir en så stor del av berättelsen, när den istället fokuserar mer på Cosimo och hans självvalda exil. För det finns någonting väldigt poetiskt och mänskligt i hans flykt till trädtopparna; ett uppror mot samhället där han förväntas vara en del av adeln och ta sina plikter som arvtagare på allvar. Han släpper allt detta, struntar i alla krav som omgivningen ställer på honom och följer sina egna önskningar istället. Man får följa honom medan han bemästrar sitt nya element, och beskrivningarna av träden och grenarna och bladen blir sällsam och påtaglig - boken får läsaren själv att skifta synsätt, precis som Cosimo själv.

På ren vilja bor han i träden, dag som natt, sommar som vinter, och skapar ett liv åt sig själv som han trivs med och som människorna kring honom slutligen måste acceptera. Jag tror att alla som någon gång behövt stå upp för sina livsval inför sin omgivning kan relatera till Cosimo, även om hans val att leva i träden naturligtvis är ett exempel draget till sin yttersta spets.

Själva boken blir på många sätt en metafor för upproret och det fredliga sätt som Cosimo gör uppror på är inspirerande, precis som hans omgivningar och ensamhet skapar en bitvis väldigt melankolisk stämning - och där är boken som allra bäst. Det är när den blandar in för mycket av olika politiska rörelser som jag tröttnar, och när det redogörs för lite väl otroliga berättelser blir jag också skeptisk. Men karaktärsteckningen i boken är fantastisk i sin överdrivenhet, från den krigsbesatta modern och den paranoida fadern, till den sadistiska systern och den egensinnga Violante - och så klart Cosimo själv. Också dialogen är ofta väldigt flytande och välskriven, även om jag ibland har svårt att hålla isär karaktärerna.

Kort sagt; Klätterbaronen är en bok som jag delvis tycker väldigt mycket om för dess originalitet, sina karaktärer, sin humor, känsla och tema. Jag har aldrig stött på något som är riktigt som den här boken. Men den tröttar också ut mig ibland med sitt lite komplicerade språk, alla de aspekter av handlingen som är knutna till dåtidens samhälle och kanske ibland också att humorn dras så långt att jag får svårt att relatera alls till berättelsen. För mig är den som bäst när humorn går på sparlåga och det melankoliska  utanförskapet får ta upp mer plats - och då är den ohyggligt bra. I de stunderna tror jag att många har någonting att lära av berättelsen om Cosimo och hans bisarra livsval.

"Il Barone Rampante", 1957

Kaosfrågor

Det här är egentligen en så kallad "kaosutmaning" som går ut på att man ska läsa böcker som uppfyller de här kriterierna under ett år. Men jag tyckte att det kunde vara kul att se hur många i listan jag kan pricka av rent allmänt, så därför har jag ändrat om utmaningen till ett regelrätt frågeformulär.

Alltså, har jag...

Läst en bok som har en hbtq-huvudperson? Ja, många. Den senaste tror jag var Maurice av E.M. Forster.
Läst en bok med en månad i titeln? Jag trodde att jag skulle gå bet på den här, men sen kom jag på att jag faktiskt läst Sent i november av Tove Jansson.
Läst en bok som är skriven av en nu avliden författare? Japp, en hel del... för att ta en i högen: Den gamle och havet av Ernest Hemingway.
Läst en bok med frukt i titeln? Den här var också svår, men A Clockwork Orange, eller En apelsin med urverk som den också kallas på svenska, av Anthony Burgess.
Läst en bok vars omslag är mestadels grönt? Ronja Rövardotter kanske räknas?

Läst en bok med ett tvillingpar på omslaget? Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger.

Läst en fristående bok? Många, en i högen är 22/11 1963 av Stephen King.
Läst en bok skriven av ett författarpar? Den andre Will Grayson av John Green och David Levithan.
Läst en bok med en fyr på omslaget? Fyrväktaren av Jeanette Winterson.

Läst en bok som har över 500 sidor? Harry Potter and the Order of the Phoenix, bland annat.
Läst en bok som kommer på film under 2014 eller 2015? The Fault in Our Stars av John Green. Biopremiär på söndag!
Läst en bok av en debutförfattare? Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt.
Läst en bok först publicerad före år 1900? Djungelboken av Rudyard Kipling - den kom ut 1894.
Läst en bok skriven/publicerad under pseudonym? Vägbygge av Stephen King, under pseudonymen Richard Bachman. 
Läst en bok vars omslag är mestadels gult? Duktig pojke av Inger Edelfeldt är ganska gul. Och ful.

Läst en bok av en asiatisk författare? Kvinnan i sanden av Kobo Abé, en japansk författare.
Läst en bok som handlar om att resa? För längesedan läste jag Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne. Det är så många år sedan att det knappt kan räknas, men det är den enda boken jag kan komma på.
Läst en bok skriven av en Nobelpristagare? Flugornas herre av William Golding, bland annat.
Läst en bok vars originaltitel är på svenska? I klockornas tid av Maria Gripe.
Läst en bok med ett av de fyra elementen på omslaget? Haunted, en av böckerna i min guilty pleasure-serie The Otherworld Series av Kelley Armstrong har eld på framsidan:

Läst sista boken i en trilogi? Bärnstenskikaren av Philip Pullman - sista boken i serien His Dark Materials.
Läst en bok med ett eller flera personnamn i titeln? Christine av Stephen King, kanske.
Läst en bok med marint tema på omslaget? Berättelsen om Pi av Yann Martel.

Läst en bok om krig? På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque är en av de bästa krigsromaner jag läst, om inte den bästa.
Läst en bok från ett för dig nytt förlag? Livbåten som jag läste för ett par månader sedan är utgiven på Bookmark Förlag, som jag inte kände till sedan innan.
Läst en bok med fler än två huvudpersoner? Under kupolen av Stephen King hade en hel uppsättning... som dog en efter en.
Läst en novellsamling? Den senaste samlingen jag läste (förutom Djungelboken) var nog Nattsvart, stjärnlöst av Stephen King.
Läst en svensk bok med titel på annat språk? Neverwhere av Neil Gaiman.
Läst en bok du blivit tipsad om på en bokblogg? En förlorad värld av Evelyn Waugh läste jag efter att Susanna på Bokboxen nämnt den.
Läst en lånad bok? Om jag bortser från alla biblioteksböcker - Egalias döttrar av Gert Brantenberg lånade jag av min vän Johanna.
Läst en bok med ett djur i titeln? Varghunden av Jack London.
Läst en bok vars författare har bokstaven S i både för- och efternamnet? The Hunger Games av Suzanne Collins.
Läst en bok som inte utspelar sig i stadsmiljö? Den långa flykten av Richard Adams, med flera.
Läst en bok först publicerad år 2000? Att skriva - en hantverkares memoarer av Stephen King.
Läst en bok med en bok på omslaget? Boktjuven av Markus Zusak.

Läst första boken i en trilogi/serie? Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken av Jonas Gardell.
Läst ett seriealbum? För inte så längesedan läste jag Smålands mörker av Henrik Bromander.
Läst en bok på annat språk än svenska? Senaste var The Ocean at the End of the Lane av Neil Gaiman.
Läst en August-vinnare? Jag vet inte om jag läst någon av vinnarna i vuxenkategorin, men jag har läst några av ungdomsböckerna - bland annat I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell.
Läst en bok med mat på omslaget? Om jag kunde drömma eller Twilight har ju ett äpple på framsidan, räknas det?

Alltså kunde jag svara ja på alla frågorna - fast inte under bara ett år förstås. Har ni läst böcker som stämmer in på alla kriterierna här? Eller har ni gjort kaosutmaningen någon gång? Det skulle vara kul att se vad ni svarar!

Diagnos: fangirl

Jag vet att jag fangirlar hårt när jag målar svarta pantrar och tittar på en rysk filmatisering av Djungelboken från 70-talet. Mer nernördad än så här kan jag inte bli.

Nej, men faktiskt så snubblade jag över den här animerade ryska serien när jag tittade på lite Disney-klipp på YouTube för nostalgins skull. Och någonting med den är väldigt fängslande - kanske den märkliga tecknarstilen som ibland är oerhört vacker, ibland väldigt klumpig och ofta lite otäck. Eller kanske det alldeles för dramatiska soundtracket som ger allt en obehaglig och olycksbådande stämning. Hur som helst är det en mycket mer relevant - och extremt mycket mer intressant - filmatisering av boken än Disneys.

Och Bagheera är en hona. Gissa vad - det funkar otroligt bra.

För den som är intresserad av själva filmen (med engelsk text) så finns den här. Den består av fem avsnitt som är typ 20 minuter långa, men alla finns här:

 

Detta med illustrationer

Jag är lite såld på Djungelboken just nu, och eftersom jag äger den i två olika upplagor började jag för skojs skull att jämföra dem. Den version jag lät stå i hyllan är en fantastiskt vackert illustrerad utgåva som jag fick efter att ha praktiserat på Damm Förlag när jag var sexton. Illustratören är Robert Ingpen, som också illustrerat en hel del andra klassiker i samma serie - jag äger till exempel Peter Pan och Wendy och Alice i underlandet.

Vilken översättning som är bäst är naturligtvis en smakfråga, men den huvudsakliga anledningen till att jag lät Ingpens bok stå är för att den bara innehåller den första Djungelboken. Dock är det intressant att jämföra bilderna. Den bok jag läste innehåller originalillustrationer av flera olika konstnärer, en av dem John Lockwood Kipling, som var Rudyard Kiplings pappa. Det bästa är att se hur de olika illustratörerna ofta valt att teckna samma scenarion - först ut Mowgli, Bagheera och Baloo i ett träd:

Mowgli och Bror Grå:

 Mowgli dansar på Shere Khans skinn:

Den vita sälen Kotick besöker valrossen:

Rikki-Tikki-Tavi blir vän med pojken Teddy:

Elefanten Kala Nag håller upp pojken Toomai i sin snabel inför Petersen Sahib, engelsmannen.

Även om jag tycker att Robert Ingpens vackra och färgstarka målningar ofta är bättre utförda, så finns det ändå någonting i att se de gamla originalillustrationerna och uppleva boken så som den gavs ut som jag gillar bättre, och som ger boken en helt annan känsla.

Men vad tycker du? Vilka illustrationer tycker du är bäst?

Recension: Djungelboken av Rudyard Kipling

Det är andra gången jag läser Djungelboken, en bok som etsat sig fast hos mig som en av mina favoritböcker sedan jag läste den första gången för kanske tio år sedan. Just den här utgåvan innehåller både Djungelboken och Andra djungelboken, och jag rekommenderar varmt att läsa båda delarna som en och samma, då övergången är knappt märkbar och ger boken en helt annan känsla av avslut.

Djungelboken är en novellsamling, uppbyggd av sammanlagt femton berättelser med tillhörande dikter, en före och en efter varje novell. Novellerna går att läsa var för sig, men man gör nog bäst i att läsa dem på rad i den ordning de kommer, för att inte gå miste om den sammanvävda enhet som de faktiskt utgör.

Åtta av de femton berättelserna i boken hör ihop med varandra och handlar om Mowgli, den lilla pojken som jagas av den halta tigern Shere Khan. Han får skydd hos vargflocken i den indiska djungeln som tar sig an honom som en av dem, och han växer upp där under deras beskydd. Han får lära sig djungelns lagar och språk av den kloka björnen Baloo, och han jagar tillsammans med sina vänner Bagheera, pantern, och den listige pytonormen Kaa.

Men Djungelboken innehåller också andra berättelser - några av de mest kända är Rikki-Tikki-Tavi, om den modiga mungons kamp mot två giftkobror, och Toomai vid elefanterna, om elefantskötarens pojke som får se elefanterna dansa. De flesta av bokens berättelser utspelar sig i Indien, med djur som krokodiler, schakaler och andra vilda djur i huvudrollerna, men det finns två undantag - Den vita sälen och Quiquern, som båda utspelar sig på betydligt kallare breddgrader.

För mig är det både ett kärt och intressant återseende av Mowgli och de vilda djuren i Indiens djungel. Första gången jag läste boken minns jag hur förvånad och nästan chockad jag var över hur grym och blodig boken är, eftersom jag precis som många andra bara hade Disneys version i huvudet. Då ansåg jag boken vara för vuxna, men jag inser allt mer under den här läsningen att boken faktiskt inte är skriven för en vuxen målgrupp. Barn, eller åtminstone äldre ungdomar, verkar vara den grupp som boken vände sig till när den gavs ut i slutet på 1800-talet.

Till stuket är nämligen Djungelboken ändå fabler, där djuren har mänskliga roller och varje berättelse står stadigt på en moralisk grund. Ändå blir det aldrig någon tråkig och svårsmält moralkaka - man glömmer ofta bort att leta efter det dolda budskapet bakom själva äventyret man läser om. För trots bokens ålder är den förvånansvärt lättläst och lättsmält, till brädden fylld av äventyrslusta, fantasi och berättarglädje - och dessutom en stor gnutta humor. Det är mycket bokens miljöer och djurkaraktärer som gör den så tidlös och lätt att läsa, då särskilt berättelserna om Mowgli som nästan alltid utspelar sig helt och hållet i en värld orörd av civilisationen och mot grunden av en mänsklig längtan efter samma frihet som Mowgli har. De svåraste novellerna att läsa är också de som åldrats sämst - den om lägerdjuren som diskuterar krigsmetoder eller premiärministern som blir en helig man, till exempel.

Bokens ålder måste också tas med i beräkningen när det kommer till saker som rasism och kvinnosyn. Som väntat är det inget att hurra för i en bok skriven av en engelsman under kolonialtiden i Indien. Jag försöker att inte fästa mig så mycket vid det när jag läser, men det skulle kännas fel att helt förbise det.

Det som slår mig mest vid en andra genomläsning är egentligen Kiplings språk, något jag var för ung för att uppskatta första gången jag läste boken. Visserligen läser jag en hyfsat nyöversatt utgåva, men själva berättarteknikerna, skrivglädjen och lättsamheten som blandar sig så snyggt med mänskliga känslor som skam, heder och längtan är briljant utförda. De skapar någonting sammansvetsat av alla dessa skilda noveller, som trots att de utspelar sig ibland i Indien och ibland på Nordpolen alltid bibehåller samma ton. På slutet drar Kipling så hårt i mina hjärtsträngar att jag faktiskt fäller några tårar över sidorna.

Det är en vacker, rolig och lustfylld novellsamling, full av äventyr och fabellika sagor, mästerligt berättade. Men det är också en blodig och grym bok som inte lämpar sig för yngre barn, och det bör man komma ihåg. Med de orden kan jag med gott samvete rekommendera den, för Djungelboken är en fantastiskt bra bok som förtjänar att bli ihågkommen - mycket mer än sin Disneyfierade filmversion.

"The Jungle Book", 1894
"The Second Jungle Book", 1895

Vad jag gör

Just nu läser jag om Djungelboken, en av mina favoriter från när jag var typ tolv, tretton år. Det är ett kärt återseende av Mowgli, Bagheera, Baloo och alla de andra djuren i Indiens djungel. Och förvånansvärt lättsmält sommarläsning för en bok som är mer än hundra år gammal!

Recension: Egalias döttrar av Gerd Brantenberg

För ett par veckor sedan var jag som sagt i Stockholm för att se Neil Gaiman. På kvällen efter signeringen gick jag och några vänner till Feministisk krog, där den här boken kom på tal. Jag var den enda i sällskapet som inte läst den, och så kan jag ju inte ha det. Alltså lånade jag med mig boken när jag åkte. Det lustiga är att jag också var på Gotland innan jag åkte hem, och där hamnade jag av en tillfällighet i en diskussion om feminism. Jag insåg att jag har svårt för att argumentera för min egen feminism och mina egna värderingar, och det har gjort att den här boken känts desto viktigare för mig att läsa.

Boken handlar om Petronius, en ung pojke som bor i landet Egalia. Här är det kvinnorna som arbetar medan männen passar barnen. Männen äter p-piller och bär obekväm pehå, de ska inte gå ensamma på kvällen och de kan inte jobba med vad som helst. Medan Petronius växer upp tröttnar han allt mer på att betraktas som mindre värd och på de begränsningar han möter enbart på grund av sitt kön. Tillsammans med några andra män bildar han sällskapet Mansligan, som börjar göra uppror mot matriarkatet.

Egalias döttrar är, precis som det låter, en parodi på vårt eget samhälle. Det är en enormt satirisk bok som pekar ut alla de små, små orättvisorna som man kanske inte ens har funderat över innan, lika mycket som de stora. Genom att vända på rollerna blir skillnaderna plötsligt så iögonfallande att man får ont i magen. Plötsligt ser man så mycket mer, från de orimliga skönhetskraven och tafsandet på krogen, till förlöjligandet av männens önskningar och drömmar - och nästan allt går tyvärr att känna igen sig i.

En av de saker som jag reagerade allra mest på i boken var faktiskt språket - jag har aldrig tänkt på hur mycket av patriarkatets makt som ligger enbart i vad vi väljer att kalla saker och ting. I den här boken är ingen riksdagsman, sjöman eller ens människa, utan riksdagskvinna, sjökvinna och kvinniska. Pronomet "man" som i "när man går" är utbytt mot "dam" och religiösa figurer är utbytta mot kvinnliga motsvarigheter. Det har aldrig förr slagit mig att förtrycket är en så stor del av språket vi omger oss med - och även om det gör boken mer än lovligt svårläst emellanåt så är det en väldigt viktig poäng.

Det är just i detaljerna som Egalias döttrar blir så beklämmande och så intressant - när Petronius väntar på grön gumma vid övergångsstället, blir retad för sin pehå och måste raka av sig håret på bröstet för att det anses så fult - de sakerna slår mig ofta med mer kraft än de "stora" orättvisorna som att bli våldtagen och förnedrad, just eftersom det är sådana saker man lätt förbiser. Ibland kanske boken drar sina paralleller lite väl långt - hela grejen med att äktenskap (faderskapsbeskydd som det heter i romanen) ska vara varje mans mål känns till exempel inte som om det har samma motsvarighet i vårt samhälle, men förhoppningsvis beror det på att vi kommit längre nu än när boken gavs ut 1977.

En av bokens allra viktigaste poänger är att visa att förtryck är förtryck oavsett vilket kön som har makten, och att feminismens mål aldrig varit att vända på maktförhållandena så att kvinnor förtrycker män. I boken sympatiserar man med Petronius och avskyr förhållandena som han lever under lika mycket som om det vore tvärtom.

Dock har jag haft ganska svårt för att läsa boken - precis som vissa andra böcker som målar upp alternativa verkligheter, som till exempel 1984 eller Fahrenheit 451, så är Egalias döttrar en bok som bärs upp mer av sin idé än av sin faktiska handling. Redan på sidan två har man liksom insett vad bokens poäng är, och efter det är det svårt att bli förvånad över någonting som händer i den, även om man förstår varför det är med. 

Men Egalias döttrar öppnar ögonen på läsaren, inför alla de orättvisor som man som kvinna faktiskt står inför i vårt samhälle, och den visar dem på ett oerhört effektivt sätt. Rent språkligt är romanen också intressant, om än lite svår (jag kommer nog aldrig att vänja mig vid något annat än "man" som pronomen). Mer än något annat är det en viktig bok, och en bok som många - eller alla - borde läsa.

"Egalias døtre", 1977

Sommarfrågor

På tal om det där med vad jag vill läsa i sommar - jag hittade den här enkäten på Bokboxen. 

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?
Steglitsan av Donna Tartt, Farlig midsommar av Tove Jansson, Musselstranden av Marie Hermanson, Priset man betalar av Lionel Shriver och Djungelboken av Rudyard Kipling. Det är iallafall de jag är mest taggad på för tillfället!

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
Som alltid, Walden av Henry David Thoreau. Det känns som om den är mitt standardsvar på den här typen av frågor, haha. Jag borde verkligen ta itu med den.

3. Var är bästa stället att läsa i sommar?
I solen, i uterummet... och på stranden i Slovenien dit jag ska i augusti!

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?
I min säng.

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
Jag vill inte jinxa den, men jag har höga förväntningar på Steglitsan.

6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?
Det finns många böcker som jag tycker att "alla" borde läsa. Det är svårt att bara välja en, men Tusen strålande solar av Khaled Hosseini är en av dem.

Vilka böcker vill ni läsa i sommar? Kommentera!

Illustration ur Djungelboken - den betydligt mindre barnvänliga versionen

Förkylning, hundar och feminism

Om ni undrar varför jag är lite off för tillfället så beror det på att jag blivit sjuk - igen. Jag har ingen tur med förkylningar just nu. Så jag ligger i sängen med min hund och tittar på QI-avsnitt och Netflix. Och läser Egalias döttrar av Gerd Brantenberg.

Så här ser min partner in crime ut - latare hund får man leta efter.

Ännu en Gaiman-bild

Titta vilken fin bild min vän Johanna tog på Neil Gaiman! Jag har fortfarande inte kommit över att det här hände.

Sommarläsning

Nu är det alltså juni, och därmed sommar på riktigt. Själv brukar jag läsa betydligt mer på sommaren än någon annan gång på året, men vi får se hur det blir den här gången med tanke på att jag jobbar också. Men det finns några böcker jag skulle vilja ta itu med ändå:

Priset man betalar av Lionel Shriver
Steglitsan av Donna Tartt
Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist
Du sköna nya värld av Aldous Huxley
Purgatorium av Mikaela Knutsäter
Musselstranden av Marie Hermanson
Greven av Monte Christo av Alexandre Dumas
Resten av Muminböckerna av Tove Jansson
Djungelboken av Rudyard Kipling - igen.

Sen får vi väl se om jag faktiskt gör det också. Har ni planer på vad ni ska läsa medan värmen är här? Kanske någon av dessa:

Bästa tygkassen

På väg hem från Stockholm i måndags tittade jag in på Pocket Shop i Malmö. Och jag hittade världens bästa tygkasse! Den kan kanske till och med konkurrera med min favorit, den med citat av Oscar Wilde; Vi lever i en tid då onödiga saker är det enda nödvändiga. Kolla bara (förlåt för dålig mobilkvalité i bilderna)!

Kan ni gissa vilken bok det rör sig om?

Just det.

 

Recension: Varg-Larsen av Jack London

Som tretton-fjortonåring blev jag hopplöst och obotligt förälskad i Jack Londons vildmarksskildringar; hans Skriet från vildmarken är en roman som fortfarande följer mig och som jag läser om då och då. Dess spegelroman Varghunden är också den en stark roman på samma teman, och jag har läst ett par noveller av honom som fullkomligt fick blodet att isas i mina ådror. Trots att jag inte läst särskilt mycket av honom är jag otroligt imponerad av hans sätt att få fram stora effekter med mycket små medel, och jag har länge velat läsa andra av hans böcker. Och nu äntligen har jag tagit itu med Varg-Larsen.

Den veke och fysiskt svage litteraturkritikern Humphrey van Weyden lider skeppsbrott när båten som ska ta honom till San Francisco sjunker. Han blir räddad av besättningen ombord på sälskonaren Spöket, som styrs av den fruktansvärde kapten Larsen, mer känd under namnet Varg-Larsen. Varg-Larsen vägrar sätta iland Humphrey, som finner sig fången på båten där han tvingas bli skeppspojke. Han blir snabbt fascinerad av den sadistiske och grymme kaptenen, som inte verkar ha något samvete alls och vars syn på livet och världen är mörk och materialistisk. Samtidigt är Varg-Larsen oerhört intelligent och intresserad av litteratur och filosofi. Medan Spöket seglar vidare över havet mot sälkolonierna utanför Japan måste Humphrey finna sig i en helt ny tillvaro, både friare och mer brutal än den han varit van vid.

Till grundupplägget liknar faktiskt Varg-Larsen sin föregångare Skriet från vildmarken, i det att en svag och bortskämd individ - här en man istället för en hund - hamnar i en ny miljö där han måste kämpa för sin överlevnad mot en betydligt råare och kallare omgivning. Men där slutar också likheterna. Varg-Larsen är på många sätt en regelrätt äventyrsroman till sjöss, full av stormar och intriger bland besättningen. Den är berättad ur jagform ur Humphreys perspektiv, men det är naturligtvis den mystiske Varg-Larsen som egentligen står i centrum.

Det är också han som är mest intressant i hela boken. Medan Humphrey själv är en ganska trist, stroppig och moraliskt korrekt karaktär, är Varg-Larsen hans raka motsats. Han är fysiskt stark på ett sätt som beskrivs som primitivt och djuriskt, samtidigt som han besitter en väldigt mänsklig intelligens på samma nivå som den lärde Humphrey. Kombinationen av den primitiva grymheten och den slående intelligensen är i det närmaste dödlig, eftersom Varg-Larsen helt verkar sakna samvete och förkastar etiskt tänkande. Mycket av bokens kärna ligger i de filosofiska diskussionerna som äger rum mellan Humphrey och Varg-Larsen, där deras två helt olika livsåskådningar krockar. Medan Humphrey tror på människans inneboende godhet, själens existens och det eviga livet, tror Varg-Larsen bara på naturligt urval, styrka, våld och makt.

Det är just den ambivalenta relationen man utvecklar till Varg-Larsen som får fäste hos mig och som gör hela boken rolig och spännande att läsa. Jag gillar att berättelsen får lov att vara ett klassiskt, nästan pojkboksaktigt äventyr, men samtidigt inte drar sig för att landa i en filosofisk diskussion om livets essens. Däri ligger romanens största styrka.

Det tråkiga är egentligen kärlekshistorien som vävs in - så hemskt klyschigt beskriven att man får lite kräksmak i munnen. Bokens enda kvinnliga karaktär beskrivs mer som ett ömtåligt föremål som inbjuder till beskydd än som en faktisk person. Men de unkna könsrollerna är väl bara vad man kan vänta sig från tiden då boken är skriven, och jag måste ursäkta den på de grunderna, även om det inte gör den lättare att läsa. Tyvärr tappar romanen ganska mycket i och med det löjliga kärleksdravlet, men jag antar att jag ändå förstår poängen som boken vill göra. Mycket är ändå fenomenalt beskrivet, och även om jag bitvis har lite svårt för boken så är den underhållande och spännande ända in på de sista sidorna.

Dock är boken är ganska tydligt märkt av sin ålder - visst är den spännande, men den är skriven på ett kompakt och dröjande vis med massor av detaljer, särskilt kring segling vilket lätt blir abstrakt för mig som inte kan sådant. Seglartermerna har en tendens att ta över och även om det är lite lustigt så kan det också bli ganska drygt. Lustigt är det också med all beskrivning av Varg-Larsen som inte fungerar riktigt på samma sätt idag - det är svårt att låta bli att le åt formuleringar som "manligheten lyste ur hans ögon". All maskulinitet som boken noga pekar ut blir lätt ganska märklig, men ändå är det just i beskrivningen av Varg-Larsen som boken verkligen briljerar.

Sammanfattningsvis så är Varg-Larsen definitivt en läsvärd bok, om än mest för sin huvudkaraktärs skull.

"The Sea Wolf", 1904

Att träffa Neil Gaiman

Jag är tillbaka! Jag har spenderat nästan en vecka dels i Stockholm och dels på Gotland, med att träffa - just det - Neil Gaiman. Men såklart också några av mina bästa vänner, Johanna och Paulina. En välbehövlig minisemester så här innan sommaren drar igång och jag ska börja vikariera mer på biblioteket.

Men hur var det då att träffa Gaiman? Jag och min vän Johanna (bästa sällskapet att dela Gaiman med, måste jag tillägga) var först på Internationell Författarscen där vi såg honom bli intervjuad av Johanna Koljonen, som gjorde ett riktigt bra jobb. Neil var rolig och fyndig och har en fantastisk röst, man skulle kunna lyssna på honom i timmar. Att man läst en hel del av honom gjorde inte saken sämre, när han refererade både till Kyrkogårdsboken och Neverwhere. Det var en riktigt bra intervju och man fick verkligen mersmak.

Alltså gick vi upp i ottan dagen därpå för att försäkra oss om att vi fick kölappar till själva signeringen. Lite i åtta stod vi i kö utanför Science Fiction-bokhandeln i Gamla Stan, och tur var väl det, så som kön började slingra sig bort runtom både ett och två hörn. Vi fick våra kölappar och vid fyra var vi tillbaka för att träffa Gaiman och få hans signatur i våra ex av The Ocean at the End of the Lane.

Jag får en kram av Neil Gaiman. Jo. Det är sant.

Att träffa Neil Gaiman var väldigt annorlunda från att träffa Donna Tartt för ett par veckor sedan. Medan Donna Tartts hela uppenbarelse kändes främmande och nästan skrämmande, var Neil Gaiman väldigt mänsklig och liksom schysst. Han kramade nästan alla som kom fram (hur många kramar han delade ut skulle jag bra gärna vilja veta), och han småpratade väldigt glatt med mig även om ingenting av vikt blev sagt. Jag fick fram något om att boken verkligen var fantastisk och han sa att han tyckte signeringen var rolig än så länge. Dessutom reagerade han på att jag har samma namn som hans fru som boken är dedikerad till, så han ringade in den tryckta dedikationen också, med ett utropstecken.

Johanna får sin signatur.

En sak är iallafall säker - det är den mest välbesökta signering jag varit på hittills, och jag gick därifrån enormt inspirerad och med väldigt stor respekt för Neil både som person och som författare. SF-bokhandeln hanterade hela evenemanget väldigt smidigt och hela upplevelsen hade inte kunnat vara mycket bättre.

Kolla in honom i Babel också vet jag!