Recension: Varg-Larsen av Jack London

Som tretton-fjortonåring blev jag hopplöst och obotligt förälskad i Jack Londons vildmarksskildringar; hans Skriet från vildmarken är en roman som fortfarande följer mig och som jag läser om då och då. Dess spegelroman Varghunden är också den en stark roman på samma teman, och jag har läst ett par noveller av honom som fullkomligt fick blodet att isas i mina ådror. Trots att jag inte läst särskilt mycket av honom är jag otroligt imponerad av hans sätt att få fram stora effekter med mycket små medel, och jag har länge velat läsa andra av hans böcker. Och nu äntligen har jag tagit itu med Varg-Larsen.

Den veke och fysiskt svage litteraturkritikern Humphrey van Weyden lider skeppsbrott när båten som ska ta honom till San Francisco sjunker. Han blir räddad av besättningen ombord på sälskonaren Spöket, som styrs av den fruktansvärde kapten Larsen, mer känd under namnet Varg-Larsen. Varg-Larsen vägrar sätta iland Humphrey, som finner sig fången på båten där han tvingas bli skeppspojke. Han blir snabbt fascinerad av den sadistiske och grymme kaptenen, som inte verkar ha något samvete alls och vars syn på livet och världen är mörk och materialistisk. Samtidigt är Varg-Larsen oerhört intelligent och intresserad av litteratur och filosofi. Medan Spöket seglar vidare över havet mot sälkolonierna utanför Japan måste Humphrey finna sig i en helt ny tillvaro, både friare och mer brutal än den han varit van vid.

Till grundupplägget liknar faktiskt Varg-Larsen sin föregångare Skriet från vildmarken, i det att en svag och bortskämd individ - här en man istället för en hund - hamnar i en ny miljö där han måste kämpa för sin överlevnad mot en betydligt råare och kallare omgivning. Men där slutar också likheterna. Varg-Larsen är på många sätt en regelrätt äventyrsroman till sjöss, full av stormar och intriger bland besättningen. Den är berättad ur jagform ur Humphreys perspektiv, men det är naturligtvis den mystiske Varg-Larsen som egentligen står i centrum.

Det är också han som är mest intressant i hela boken. Medan Humphrey själv är en ganska trist, stroppig och moraliskt korrekt karaktär, är Varg-Larsen hans raka motsats. Han är fysiskt stark på ett sätt som beskrivs som primitivt och djuriskt, samtidigt som han besitter en väldigt mänsklig intelligens på samma nivå som den lärde Humphrey. Kombinationen av den primitiva grymheten och den slående intelligensen är i det närmaste dödlig, eftersom Varg-Larsen helt verkar sakna samvete och förkastar etiskt tänkande. Mycket av bokens kärna ligger i de filosofiska diskussionerna som äger rum mellan Humphrey och Varg-Larsen, där deras två helt olika livsåskådningar krockar. Medan Humphrey tror på människans inneboende godhet, själens existens och det eviga livet, tror Varg-Larsen bara på naturligt urval, styrka, våld och makt.

Det är just den ambivalenta relationen man utvecklar till Varg-Larsen som får fäste hos mig och som gör hela boken rolig och spännande att läsa. Jag gillar att berättelsen får lov att vara ett klassiskt, nästan pojkboksaktigt äventyr, men samtidigt inte drar sig för att landa i en filosofisk diskussion om livets essens. Däri ligger romanens största styrka.

Det tråkiga är egentligen kärlekshistorien som vävs in - så hemskt klyschigt beskriven att man får lite kräksmak i munnen. Bokens enda kvinnliga karaktär beskrivs mer som ett ömtåligt föremål som inbjuder till beskydd än som en faktisk person. Men de unkna könsrollerna är väl bara vad man kan vänta sig från tiden då boken är skriven, och jag måste ursäkta den på de grunderna, även om det inte gör den lättare att läsa. Tyvärr tappar romanen ganska mycket i och med det löjliga kärleksdravlet, men jag antar att jag ändå förstår poängen som boken vill göra. Mycket är ändå fenomenalt beskrivet, och även om jag bitvis har lite svårt för boken så är den underhållande och spännande ända in på de sista sidorna.

Dock är boken är ganska tydligt märkt av sin ålder - visst är den spännande, men den är skriven på ett kompakt och dröjande vis med massor av detaljer, särskilt kring segling vilket lätt blir abstrakt för mig som inte kan sådant. Seglartermerna har en tendens att ta över och även om det är lite lustigt så kan det också bli ganska drygt. Lustigt är det också med all beskrivning av Varg-Larsen som inte fungerar riktigt på samma sätt idag - det är svårt att låta bli att le åt formuleringar som "manligheten lyste ur hans ögon". All maskulinitet som boken noga pekar ut blir lätt ganska märklig, men ändå är det just i beskrivningen av Varg-Larsen som boken verkligen briljerar.

Sammanfattningsvis så är Varg-Larsen definitivt en läsvärd bok, om än mest för sin huvudkaraktärs skull.

"The Sea Wolf", 1904