Veckans recension: Att göra upp eld/Månansiktet av Jack London

(egenhändigt tagen bild för omväxlings skull)

Jack London är en författare jag skulle vilja läsa så mycket mer av än vad jag faktiskt gjort hittills, eftersom Skriet från vildmarken är en av mina favoritböcker, och förmodligen den enda bok jag läst mer än åtta gånger. Varghunden är också en bra bok och jag är fascinerad av Londons insiktsfullhet när det kommer till den vilda naturen och dess lockelse och otämjbarhet. Hans livshistoria är intressant, men trots det har jag aldrig kommit mig för med att läsa Varglarsen eller den mer självbiografiska Martin Eden. Jag har hållit mig till de strikt hundfokuserade böckerna.

Alltså är de här två novellerna av London de första övriga verk jag läser av honom. Boken har jag fått tag på när biblioteket gallrade ut böcker, en blå bok nästan liten nog att gå ner i min ficka. Förlaget säger sig publicera ”entimmesböcker”, vilket förklarar att den går på bara 40 sidor.

Att göra upp eld är titeln på den första novellen, som handlar om en man som tvärtemot rekommendationerna givit sig av ut alldeles ensam i Alaskas hårda vinter. Temperaturen går neråt allt mer, till under fyrtio minusgrader. Med sig har mannen bara en varghund, mat för dagen och sina tändstickor.

Naturligtvis går det åt helvete för mannen i kylan, annars skulle det inte finnas någon berättelse att tala om. Den lilla novellen blir en kamp mellan människan och naturen, och man är inte alls säker på vad utgången kan tänkas bli. Att göra upp eld är mästerligt berättad, men extremt obehaglig. Faktum är att jag tycker den här novellen är värre att läsa än alla de Stephen King-noveller jag klämt i mig under årens lopp. Man kan liksom se hur läget bara blir värre och värre och man grimaserar med alla motgångar när man föreställer sig den extrema kylan och den överhängande olyckan. Det är som att se en bilolyckas hela förlopp utan att kunna varken stoppa händelsen eller kunna titta åt andra hållet. Den är dessutom berättad på ett så sakligt och beskrivande vis att det inte går att komma undan.

Att göra upp eld är, kort och gott, en liten novell som får mig att vrida mig i fantomplågor under läsningen. Det är för en gångs skull tur att berättelsen är så pass kort.

Den andra novellen, med titeln Månansiktet, är desto mer fyndig, samtidigt som också den är hemsk. Den handlar om en man som verkligen, verkligen hatar sin granne, en man vid namn John Claverhouse. Allting hos Claverhouse är irriterande, inte minst hans stora månlika ansikte och hans enorma optimism inför alla motgångar. Hans konstant glada humör gör hans granne rasande, och till sist ser han ingen annan utväg än att ta död på John Claverhouse.

Månansiktet skulle kunna vara novellen om det perfekta mordet. Det är så påhittigt och roligt på något vis, samtidigt som allting bygger på en minst sagt morbid grund. Det är kul att London lyckas överraska läsaren trots att det är en historia på mindre än tio sidor. Att jag dessutom är en av dessa människor som blir fruktansvärt irriterad på människor som aldrig verkar bli nedslagna och som alltid ska vrida allting till det positiva gör inte hela historien sämre för min del...

Båda de här novellerna är verkligen fantastiskt bra berättade. Jag kan bli så glad åt små noveller, eftersom det är så annorlunda att läsa en novell mot att läsa en roman. Stephen King, som själv är en av de ytterst få populärlitterära författare som skriver noveller, benämner novellskrivandet som en konst på utdöende. Jag tycker visserligen att det kan bli för mycket att läsa flera noveller på rad, och långt ifrån alla jag läst har överhuvudtaget varit bra, men det finns något hos novellen som romanen inte har. En novell kan lämna ett enormt stark intryck som är imponerande med tanke på hur få sidor det rör sig om, och kanske just därför påminner mig novellen om litteraturens och skrivandets enorma kraft. Att göra upp eld och Månansiktet lämnar båda två intryck, som märket efter en fiktiv knytnäve.

To Build a Fire, 1908
Moon-face, 1902