Pärla ur hyllan: Min skattkammare, del 1 - 10

För flera år sedan flyttade min farmor till en mindre lägenhet, och gjorde sig då av med många av sina böcker. Jag fick då välja och vraka bland de böcker hon skulle slänga, och den här serien om fem böcker var ett givet val. De är en av de första versionerna av vår svenska klassiker Min skattkammare. De här fem böckerna innehåller två böcker i varje band, och publicerades 1954 respektive 1955.

Framsidorna är tråkiga och neutrala, men det vägs upp av de vackra ryggarna och inte minst alla illustrationer inuti böckerna. Som ni kanske vet, så är Min skattkammare uppbyggd enligt barnets utveckling, så att man ska kunna gå vidare till nästa nivå i takt med att barnet blir äldre. Alltså börjar den första boken med mycket bilder, enkla rim och ramsor och korta sagor. I den sista boken är det betydligt längre texter, inte lika mycket bilder och mer faktainriktat för ett barn som går i skolan – en text har faktiskt titeln Från elden till atomkraften.

Att bläddra i de här böckerna är väldigt nostalgiskt, inte bara på grund av de retro bilderna i tvåfärgstryck utan också för att många rim och ramsor och barnsånger som man själv fick höra som barn finns med. Klassiska bröderna Grimm-sagor som Hans och Greta, Rödluvan och Askungen finn med, liksom, Absjörnsen och Moe, H.C. Andersen och många, många andra kända namn. Delar av romaner finns också inkluderade, passande beskurna så att de inte är hemska – till exempel våldsamt censurerade delar ur Bambi och Black Beauty (översatt till Vackre Svarten).

Böckerna innehåller också mycket material som vi idag skulle ha sett som rasistiskt. Sagan om Lille Svarte Sambo finns naturligtvis med (och inkluderar ordet ”niggerpojke”, faktiskt), precis som en hel del andra berättelser om ”negrer” – naturligtvis illustrerade med femtiotalets typiska schabloner. Det gäller inte bara svarta människor heller, utan även kineser och indianer. Det blir en intressant kontrast med dessa kontroversiella ord och barnsagorna de finns med i, men som min farmor påminde mig om; det var inget som någon tänkte på.

Det tråkiga med mina böcker är att de blivit så illa behandlade. Min farmor har fyra barn, som i sin tur har minst två barn vardera – det säger sig självt att de här böckerna är misshandlade. Särskilt den första boken för de yngre barnen är trasig – ryggen är lös, boken börjar på sidan 25 och massor med sidor är trasiga eller helt utrivna. Detsamma gäller de andra böckerna, om än inte i lika hög grad.

Men jag är ändå väldigt glad att jag har de här böckerna. Dels för att de är lite av släktklenoder, och dels för att de är väldigt roliga att bläddra i, även om de saknade sidorna gör mig lite ledsen. Särskilt illustrationerna är fantastiska. Och så fräschar man ju upp minnet av Ekorrn satt i granen, Trollmors vaggsång och (naturligtvis) barnens egna psalmer och kvällsböner.