Joyce Carol Oates är en sån där författare man inte riktigt kan undvika; hon har skrivit för mycket för att man ska kunna låta bli att konfronteras med hennes verk. Jag har tidigare läst ett par ungdomsböcker av henne när jag gick i högstadiet och gymnasiet; Vilda gröna ögon som jag knappt kommer ihåg över huvud taget, och Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg, en intressant och fängslande bok om sorg och skuld. Sorg och skuld handlar det om i Älskade syster också, men denna roman känns betydligt mer vuxen, trots faktumet att vår berättare inte är mer än nitton år gammal.Älskade syster är baserad på en sann händelse som skakade USA år 1996 då den sexåriga skönhetsdrottningen JonBenét Ramsey hittades mördad i källaren till sin familjs hus. Hennes föräldrar blev huvudmisstänkta för brottet, men än idag är fallet ine uppklarat. Det är en fascinerande och grotesk historia som Oates återanvänder och gör fiktion av. I vanliga fall är jag inte så intresserad av romaner som baseras på verkliga grunder – på något sätt känns det fuskigt och fejkat, men den här boken (liksom en annan av Oates romaner som jag inte läst än, nämligen Blonde som behandlar Marilyn Monroes liv och mystiska död) tilltalade mig på något vis.
Boken baseras på de fakta om mordet på JonBenét som finns tillgängliga, men i Älskade syster heter underbarnet Bliss Rampike, och istället för skönhetsdrottning är hon en exceptionellt begåvad liten skridskoprinsessa. Historien berättas av Bliss tre år äldre bror Skyler, som i kontrast mot Bliss är obegåvad, klumpig och ful. Han är ständigt den åsidosatte, den som hans föräldrar inte riktigt ser och han lider i det tysta av svartsjuka mot sin syster. Ändå älskar han henne mycket och försöker beskydda henne. Men hur ska man kunna beskydda sin syster – eller sig själv – från de som utgör det riktiga hotet – sina föräldrar?
Betsey och Bix Rampike, Skyler och Bliss föräldrar, ligger i ett ständigt krig med varandra. De är alltför upptagna av sig själva för att kunna se barnens lidande. Betsey är uppslukad av dotterns karriär, den som hon själv aldrig kunde få, och den status som den ger familjen, medan Bix aldrig är hemma, reser mycket och inte gör någon hemlighet av att han har älskarinnor överallt. Familjesituationen är infekterad och Skylers berättelse handlar inte bara om mordet på hans syster utan i större grad om familjens trasiga historia.
Skyler är en orolig själ som levt större delen av sitt liv hög på olika mediciner. Mediciner är status i det överklassamhälle han växer upp i – barnen byter piller i skolan på samma sätt som andra barn byter baseballkort. Efter systerns död ökar man medicineringen, så att Skyler lever i en dimma där han inte är säker på vad som är äkta eller falskt. Han är inte ens säker på att han inte dödat sin lillasyster. Han skulle kunna ha gjort det. Hur ska han veta, när ingen annan heller verkar veta? Älskade syster är Skylers memoarer, de bitar han minns och måste få ur sig för att kanske kunna förstå, tio år efter att systern hittats död i familjens källare.
Jag irriterar mig ganska mycket på Skyler i den här romanen. Nog för att han är en mentalt skör nittonåring som aldrig levt ett normalt liv, men hans sätt att berätta går mig lite på nerverna. Han är dimmig, förvirrad och man är aldrig riktigt säker på att det han säger är sant (ännu ett fall av den opålitlige berättaren). Allt detta är förstås mest ett bevis på att Oates är enormt skicklig på att ge karaktärerna en egen trovärdig röst, men det gör också att Skyler är omständig och babblande. Boken känns ibland alldeles förbannat långtråkig. Men det mest irriterande är Skylers sätt att sätta ord inom citationstecken, av helt oförklarliga anledningar. Det stör mig. Dessutom skriver han oräkneliga fotnoter som också stör i läsningen, även om jag kan uppskatta att det är rätt originellt, precis som kapitlen som är tryckt på vad som ska likna dagbokssidor och brevpapper. Det hela andas experimentering, och det är ju både ganska kul och uppfräschande. Men, som sagt, också enormt jobbigt med jämna mellanrum. Hela boken är ganska utmattande ibland, vilket kanske beror på att jag till viss del stressläste den.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer om Älskade syster. Den är inte dålig. Den är ganska originell, antar jag. Den är tragisk och den är rätt deppig. Men är den värd en läsning? Inte om du frågar mig. Jag tyckte den var ganska medelmåttig och jobbig, faktiskt.
”My Sister, My Love”, 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar