Recensionsarkiv
onsdag 31 augusti 2011
Dumbledore-citat, del 1
Jag är som sagt klar med första boken, och det slog mig vilken citatmaskin Albus Percival Wulfric Brian Dumbledore råkar vara. Här är alltså Dumbledore-citat, del ett:
"It does not do to dwell on dreams and forget to live."
- PS 231, "The Mirror of Erised"
"After all, to the well-organised mind, death is but the next great adventure."
- PS 320, "The Man with Two Faces"
"The truth. It is a beautiful and terrible thing, and should therefore be treated with great caution."
- PS 321, "The Man with Two Faces"
Illustration av Fizzing Whizbees, vars konst du hittar här: http://fizzingwhizbees.deviantart.com/
tisdag 30 augusti 2011
När jag ändå nördar runt med HP
måndag 29 augusti 2011
Vad jag gör?
Nu måste jag ursäkta mig och gå och börja på tvåan.
söndag 28 augusti 2011
Veckans recension: Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist
Vad jag älskar med Lindqvist är inte bara böckerna, utan till desto större del det faktum att hans genombrott har inneburit att skräcklitteraturen blivit mer accepterad i Sverige. Jag såg en gång en intervju med Lindqvist där rubriken var ”Han har gjort skräcken rumsren” och ingenting skulle kunna göra mig gladare i en värld där alla svenska bokhandlar svämmar över av kriminalromaner. Bring on the horror, säger jag. Det är dessutom så himla roligt att få läsa om skräck och övernaturligt som utspelar sig i en miljö jag känner till och kan relatera till. Ja, visst utspelar sig Lindqvists berättelser i Stockholmsregionerna medan jag bor så långt ner i Skåne man kan komma, men hallå – hellre det än inget. Att se barnramsan En liten elefant balanserade citerad i Låt den rätte komma in tar skräcken till en helt ny och njutningsfull nivå för mig.
Jag tycker väldigt mycket om John Ajvide Lindqvist för de ovan nämnda sakerna, men inget av det vore värt något om jag inte gillat det han skriver. Jag älskade Låt den rätte komma in. Jag tyckte Hanteringen av odöda var helt okej trots att jag inte är särskilt förtjust i zombier. Och jag skäms över att säga att jag varken läst Människohamn eller Pappersväggar än, men de väntar faktiskt på mig i min bokhylla.
När jag flera år efter att ha läst Låt den rätte komma in upptäckte The Smiths och Morrissey kan ni ju döma om min förtjusning när jag upptäckte Lindqvists kärlek för samma artist. Citerade Morrissey-texter saknas inte någonstans i Lindqvists verk. Jag menar, hans debutroman är ju till och med döpt efter låten ”Let the Right One Slip In”. Om något så har det bara gjort läsningen av Lindqvist desto roligare. Men, det som slog mig när jag upptäckte det här sambandet är dock i första hand det gemensamma temat mellan Morrisseys texter och Lindqvists verk: utanförskap. Det går att hitta hos The Smiths, hos Morrissey, och i alla de verk av Lindqvist jag läst än så länge. Ofta handlar det om barn, som i Låt den rätte komma in, eller varför inte Lilla stjärna.
Lilla stjärna handlar nämligen också om två utstötta barn, som likt Oskar och Eli finner trygghet hos varandra, oavsett hur smutsig, ful och sjuk den tryggheten är – ”in my own sick way, I will always stay true to you”, för att citera Morrissey. Det börjar med Theres, som hittas hittas mitt ute i skogen som spädbarn, nergrävd och nästan död, av dansbandsmusikern Lennart. Lennart tar den lilla flickan med sig hem, och märker snart två saker. Det första är att det är något fel på den lilla flickan, som inte alls beter sig som hon borde göra – hon visar inga känslor över huvud taget. Det andra är att hon har en lika kuslig som enastående förmåga att sjunga helt rent. Theres, som hon blir kallad, växer upp isolerad i en källare och vet ingenting om världen utanför.
Samtidigt som Theres föds Teresa, en helt och hållet vanlig flicka i en helt och hållet vanlig familj med syskon och skola. Teresa är vanlig – visst är hon lite tjockare, lite fulare och lite mer utanför, men det finns ingenting hos henne som får henne att sticka ut ur mängden. Det är när Theres och Teresa är fjorton år som de båda träffas, och tillsammans blir de en enhet. Tillsammans kan de göra vad de inte kunnat åstadkomma på egen hand. De är inte längre ensamma. De har varandra, och snart har de också en hel grupp flickor runt sig, flickor som är i behov av en ledare och ett syfte.
Egentligen vet jag inte vad som är värst med Lilla stjärna – att jag som tonårig tjej känner igen mig i utanförskapet som beskrivs, med den svenska skolans losers, alla de där musgrå flickorna som ingen lägger märke till, eller att jag kommer på mig själv med att tycka bokens flickor är fascinerande i sin extrema hänsynslöshet. För ja, jag var en av de där flickorna under gymnasiet och jag antar att den delen av mig kanske längtar efter en hämnd som Lilla stjärna ger mig, komplett med blodbad och våld av högsta graden. Trots att det är äckligt på gränsen till spyfärdighet ett par gånger så är jag alltid på Theres och Teresas sida. Jag förstår dem för att jag varit en av dem, och det gör den här boken fruktansvärt verklig för mig. Den bevisar att det inte bara är jag som lagt märke till fenomenet med de osynliga skolflickorna, de där som alltid verkar tappas bort någonstans på vägen och som bara fungerar som utfyllnad på skolfotona.
Lilla stjärna handlar om att vara utanför, om att vara udda och inte passa in, en känsla som förvisso stämmer överens med varenda tonåring, men som här dras till det extremas gräns. Här finner de udda flickorna trygghet hos varandra, men framförallt hos Theres som börjar fungera som något slags kultledare som leder gruppen mot det slutgiltiga målet. Det här upplägget får mig flera gånger att tänka på Fight Club av Chuck Palahniuk, bättre känd som filmen med Brad Pitt och Edward Norton. Liksom Fight Club börjar Lilla stjärna med en liten grupp, igångsatta av en liten gnista orsakad av samhället och den sociala strukturen vi lever i, en gnista som sedan växer och expanderar utanför sina gränser tills den ofrånkomligen sätter eld på samhället som skapat den.
Och även om det handlar om våld, blod och död så finns det något vackert i systerskapet mellan dessa flickor som blivit över, hur dessa udda figurer finner varandra och lyckas ge varandra en mening. Även om de triggar varandra och börjar se sig själva som övermänniskor är det ändå när allt kommer omkring deras sökande efter gemenskap som får dem att handla som de gör, och det är både tragiskt och vackert på ett förvrängt sätt.
Det är just denna förvrängda skönhet som jag uppskattar hos Lindqvist, och som funnits i alla verk jag hittills läst av honom. Lilla stjärna är en läsvärd bok på grund av denna imponerande balansgång, på grund av den originella berättelsen, och på grund av att det faktiskt är en väldigt bra bok. Det enda jag irriterar mig på är slutet, som känns avhugget och inte särskilt tillfredsställande. Men förutom det är det här en bok som verkligen slog ihjäl timmar, och ännu en påminnelse för mig att jag måste läsa resten av Lindqvists böcker.
”Lilla stjärna”, 2010
Dag 30 – Din absoluta favoritbok i hela världen
lördag 27 augusti 2011
Dag 29 – En bok som alla hatade utom du
The Fault in mitt bankkort
fredag 26 augusti 2011
Dag 28 – Favorittitel
En annan titel jag gillar är På västfronten intet nytt eftersom den är poetisk, sorglig men samtidigt har en ironisk twist.
torsdag 25 augusti 2011
Dag 27 – Den mest överraskande twisten eller slutet
onsdag 24 augusti 2011
Dag 26 – En bok som ändrade din åsikt om någonting
tisdag 23 augusti 2011
Tillbaka
Hur som helst så är jag väldigt nöjd med min planering av läsning under den här semestern - jag saknade aldrig en bok och jag släpade inte med mig för många. Lilla stjärna läste jag på vägen ned och under den första dagen i Portorož. Det var en bok jag gillade, och som jag ska se till att få upp en recension om.
Sedan tänkte jag att jag ville ha något simpelt och läste Älskade Danny av Linzi Glass, den enda av semesterböckerna som jag genuint ogillade. Reckless var lite för klassisk fantasy för min smak, men jag gillade slutet som var typiskt Cornelia Funke-iskt och jag tyckte om att den var illustrerad.
Sonya Hartnetts Torsdagsbarn var dock lite av en överraskning, men en bra sådan. Den är nog den av böckerna som jag tycker har känts mest som ett enhetligt verk med en början och ett slut. Den gillade jag skarpt.
Den besynnerliga händelsen med hunden om natten har jag velat läsa länge, men jag blev lite besviken. Jag läste den på tåget hem genom Tyskland och avslutade den på Hamburgs centralstation. Och innan vi kom till Danmark hann jag börja på Waking the Witch som också hållt mig sällskap nu när jag varit sjuk.
Normalt sett skriver jag recensioner direkt efter att jag läst en bok och tycker det är ganska svårt att göra det efter att ha läst flera böcker till efteråt, men några av de här ska jag se till att recensera innan jag lämnar tillbaka dem till biblioteket.
(Och ja, jag är medveten om att jag missat en recension. I'm sorry!)
söndag 14 augusti 2011
Veckans recension: Älskade syster av Joyce Carol Oates
Älskade syster är baserad på en sann händelse som skakade USA år 1996 då den sexåriga skönhetsdrottningen JonBenét Ramsey hittades mördad i källaren till sin familjs hus. Hennes föräldrar blev huvudmisstänkta för brottet, men än idag är fallet ine uppklarat. Det är en fascinerande och grotesk historia som Oates återanvänder och gör fiktion av. I vanliga fall är jag inte så intresserad av romaner som baseras på verkliga grunder – på något sätt känns det fuskigt och fejkat, men den här boken (liksom en annan av Oates romaner som jag inte läst än, nämligen Blonde som behandlar Marilyn Monroes liv och mystiska död) tilltalade mig på något vis.
Boken baseras på de fakta om mordet på JonBenét som finns tillgängliga, men i Älskade syster heter underbarnet Bliss Rampike, och istället för skönhetsdrottning är hon en exceptionellt begåvad liten skridskoprinsessa. Historien berättas av Bliss tre år äldre bror Skyler, som i kontrast mot Bliss är obegåvad, klumpig och ful. Han är ständigt den åsidosatte, den som hans föräldrar inte riktigt ser och han lider i det tysta av svartsjuka mot sin syster. Ändå älskar han henne mycket och försöker beskydda henne. Men hur ska man kunna beskydda sin syster – eller sig själv – från de som utgör det riktiga hotet – sina föräldrar?
Betsey och Bix Rampike, Skyler och Bliss föräldrar, ligger i ett ständigt krig med varandra. De är alltför upptagna av sig själva för att kunna se barnens lidande. Betsey är uppslukad av dotterns karriär, den som hon själv aldrig kunde få, och den status som den ger familjen, medan Bix aldrig är hemma, reser mycket och inte gör någon hemlighet av att han har älskarinnor överallt. Familjesituationen är infekterad och Skylers berättelse handlar inte bara om mordet på hans syster utan i större grad om familjens trasiga historia.
Skyler är en orolig själ som levt större delen av sitt liv hög på olika mediciner. Mediciner är status i det överklassamhälle han växer upp i – barnen byter piller i skolan på samma sätt som andra barn byter baseballkort. Efter systerns död ökar man medicineringen, så att Skyler lever i en dimma där han inte är säker på vad som är äkta eller falskt. Han är inte ens säker på att han inte dödat sin lillasyster. Han skulle kunna ha gjort det. Hur ska han veta, när ingen annan heller verkar veta? Älskade syster är Skylers memoarer, de bitar han minns och måste få ur sig för att kanske kunna förstå, tio år efter att systern hittats död i familjens källare.
Jag irriterar mig ganska mycket på Skyler i den här romanen. Nog för att han är en mentalt skör nittonåring som aldrig levt ett normalt liv, men hans sätt att berätta går mig lite på nerverna. Han är dimmig, förvirrad och man är aldrig riktigt säker på att det han säger är sant (ännu ett fall av den opålitlige berättaren). Allt detta är förstås mest ett bevis på att Oates är enormt skicklig på att ge karaktärerna en egen trovärdig röst, men det gör också att Skyler är omständig och babblande. Boken känns ibland alldeles förbannat långtråkig. Men det mest irriterande är Skylers sätt att sätta ord inom citationstecken, av helt oförklarliga anledningar. Det stör mig. Dessutom skriver han oräkneliga fotnoter som också stör i läsningen, även om jag kan uppskatta att det är rätt originellt, precis som kapitlen som är tryckt på vad som ska likna dagbokssidor och brevpapper. Det hela andas experimentering, och det är ju både ganska kul och uppfräschande. Men, som sagt, också enormt jobbigt med jämna mellanrum. Hela boken är ganska utmattande ibland, vilket kanske beror på att jag till viss del stressläste den.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer om Älskade syster. Den är inte dålig. Den är ganska originell, antar jag. Den är tragisk och den är rätt deppig. Men är den värd en läsning? Inte om du frågar mig. Jag tyckte den var ganska medelmåttig och jobbig, faktiskt.
”My Sister, My Love”, 2008
fredag 12 augusti 2011
Jag åker bort
Vad tar då en boknörd som jag med sig på resan?
Böcker förstås. Böcker böcker böcker!
Närmare bestämt de här:
Det är Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon, Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist, Waking the Witch av Kelley Armstrong, Torsdagsbarn av Sonya Hartnett, Reckless av Cornelia Funke och Älskade Danny av Linzi Glass. Bara två av författarna är nya för mig (Mark Haddon och Sonya Hartnett), de andra har jag läst böcker av förut.
Om ni undrar varför jag ska ha med mig sex böcker när jag är borta i bara åtta dagar, så beror det på att jag ska spendera sammanlagt två dygn på tåg genom Europa, och vad gäller resten av dagarna kommer jag vara mestadels på en strand. Och jag överlever inte att sola utan att läsa samtidigt.
En update om min boksemester kommer när jag är hemma igen :D
Dag 25 – Den karaktär som du känner bäst igen dig i
torsdag 11 augusti 2011
Dag 24 – En bok som du önskar att fler hade läst
onsdag 10 augusti 2011
Loppisböcker
Dålig bild, men jag har ju glömt att skriva om de böcker som jag köpte på loppis i Önneköp i helgen; En vampyrs bekännelse (Anne Rice), Huckleberry Finns äventyr (Mark Twain) och Lärobok i geografi (ED. Erslev).
Jag äger visserligen både En vampyrs bekännelse och Huckleberry Finns äventyr sedan innan, men vad gäller den första har jag den bara i en ful upplaga där filmomslaget fått utgöra omslagsbilden, och när det kommer till Huck Finn så passar den här boken betydligt bättre in i min rad av klassiker från samma förlag än den gamla versionen jag har i hyllan.
Lärobok i geografi, då? Varför i hesicke skulle jag gå och köpa den? Svar: för att den är helt amazing. Den är nämligen från år 1881 och innehåller sjuka teckningar av en massa kyrkor och ställen. Dessutom står det på försättsbladet att den är "Tillhörig Anders Olsson Wallasum, Eslöf den 2 September 1885". Jag kanske inte fick den där texten rätt med tanke på vilken krullig handstil det rör sig om, men ändå
Citat ur boken:
"Hafvet är af stor betydelse för de nordeuropeiska länderna, emedan det skär sig djupt in uti dem och i allmänhet är så djupt vid kusterna, att en mängd ypperliga hamnar bildas. Det har sex hufvudavdelningar, nämligen Ishafvet, Atlantiska hafvet, Nordsjön, Skagerack, Kattegatt och Östersjön."
Och allt detta för elva kronor. Inte illa, va?
Dag 23 – En bok du inte läst men länge velat läsa
tisdag 9 augusti 2011
Dag 22 – Favoritbok som du har hemma i bokhyllan
måndag 8 augusti 2011
Dag 21 – Favoritbok från din barndom
Innan dess är jag så osäker på vilka böcker jag gillade. Jag minns att jag läste enkla Läsa-själv-böcker av Gull Åkerblom och jag minns Maud Mangolds Landet Innanför-serie, hur mamma läste högt ur Pippi Långstrump, bilderböcker, Pixi-böcker... men jag minns ingen bok som verkligen stod ut och som verkligen fick mig att känna att det var en favoritbok. Den stora vändningen kom med Harry Potter. Så jag antar att det får bli mitt svar. Harry Potter och de vises sten.
söndag 7 augusti 2011
Veckans recension: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson
Titeln säger en hel del bara i sig om vad boken handlar om; på sin hundraårsdag kliver Allan Karlsson helt sonika ut genom fönstret på sitt äldreboende och försvinner. Sökandet efter honom tas genast upp, medan läsaren får följa det osannolika händelseförloppet under de veckor som Allan är borta. Dessutom är berättelsen en tillbakablick på Allans hundraåriga liv, en slags krönika som sträcker sig över hela 1900-talet.
Det är en bra idé och Jonas Jonasson lyckas med att vara rolig och låta humorn ta stor plats. Själv har jag alltid haft ganska svårt för komedier och parodier, särskilt i bokform. Jag menar, jag inser ju att det är meningen att jag ska ha roligt med boken, men att boken inte tar sig själv på allvar gör att jag också får svårt att göra det. Jag får svårt att sympatisera med karaktärer som känns mer som komiska schabloner än människor.
Nu är Hundraåringen ganska bra på den här balansgången – jag gillar faktiskt Allan, och jag gillar persongalleriet. Men hans levnadshistoria där han har inflytande på flera av världens viktigaste och mäktigaste personer tar udden av det en del, och jag blir då och då rätt tveksam angående om jag verkligen kan förmå mig själv till att tro på berättelsen. Jag vet, jag vet, det är inte riktigt meningen att man blint ska tro på den här boken, men att distansera sig från den gör knappast den bättre. Verkliga personer som blir karaktärer är något som jag har problem med. Det fiktiva krockar med verkligheten på ett sätt som påminner mig om att det jag läser aldrig har hänt. Det hände i Flickan som lekte med elden där Paolo Roberto kommer in i bilden, och det händer här, där Allan träffar både Mao Tse Tung, Harry S. Truman, Stalin, Tage Erlander och Churchill – bara för att nämna några få. Boken tappar vikt och trovärdighet. Det blir helt enkelt för bra.
Men samtidigt kan jag tycka att just detta, blandningen mellan verklighet och fiktion, blir det som är bokens riktiga essens – den är en skröna, en överdrivnen historia där man inte riktigt vet var gränsen går mellan sanning och lögn, och det blir liksom lite bokens charm. Men för mig är språket det roliga, även om det ibland blir lite för käckt för att man ska orka med det ordentligt.
För att sammanfatta: jag tycker inte att Hundraåringen är så bra som alla säger. Jag tror att jag förväntade mig för mycket på grund av att så många rosat den här romanen. Den är kul och den är trevlig, men fler egenskaper än så tror jag inte att jag vill tillskriva den. Ibland närmar den sig ett långsträckt skämt utan poäng lite för mycket. Men, jag tror inte att jag läst en liknande bok någon gång förut, och för det får man ju tacka.
”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, 2009
Dag 20 – Favoritbok: romantisk
Anledningen till att jag gillar kärlekselementet så mycket i den här boken är att karaktärerna är så udda och har en spännande, erotisk och inte minst rolig hatkärlek för varandra. Deras relation är en ständig katt-och-råtta-lek med både våld och psykiska problem inblandade, och innerst inne är de ändå oskiljaktiga. Det är en himla bra bok.
lördag 6 augusti 2011
Dag 19 – Favoritbok som blev film
Jag älskar det mesta med den filmen, även om boken såklart alltid slår den ändå. Men alla karaktärer är spot on, och alla skådespelare är så himla bra, särskilt de som är de "onda" killarna. Verkligen en suverän filmatisering.
fredag 5 augusti 2011
Dag 18 – En bok du blev besviken på
torsdag 4 augusti 2011
Dag 17 – Favoritcitat från din favoritbok
Ur Den oändliga historien av Michael Ende. Jag återvänder ofta till det. Det är vackert, och det ligger en sanning i det som man inte kommer ifrån.
onsdag 3 augusti 2011
Dag 16 – Favoritkaraktär: tjej
Och det är böckerna berättade av Elena som är bäst. Hon är tjejen som blivit sexuellt utnyttjad sedan barnsben, och som sedan, så fort hennes vuxna liv börjat, måste finna sig i att vara den enda kvinnliga varulven i världen. Hon är en actionhjältinna, samtidigt som hon är smart, sexig, rolig och har psykiska problem som hon tar ut på människorna (eller varulvarna) runt sig. Jag älskar hennes mänsklighet, hur verklig hon är i mitt huvud, trots att hon är en en övernaturlig karaktär.
Bilden är gjord av Angilram, som illustrerat seriemagasin om Elena: http://angilram.deviantart.com/
tisdag 2 augusti 2011
Dag 15 – Favoritkaraktär: kille
Men det finns en karaktär där hjältemodet och ondskan förenas till en väldigt komplex människa - revolvermannen Roland Deschain från Det mörka tornet-serien av Stephen King. Roland är både god och ond - han försöker rädda världen, men på andra människors bekostnad. I hans ögon ska man betrakta den stora bilden, och enskilda människor är att se som offer för det större sammanhanget. Roland låter ett barn falla mot sin död, skjuter alla som står mellan honom och målet och är en kallblodig mördarmaskin, samtidigt som han är den siste vite riddaren och den enda som kan rädda den förtappade världen han lever i. Han är en av mina favoritkaraktärer just på grund av att han är en intressant sammansvetsning av motsatser.
måndag 1 augusti 2011
Dag 14 – Favoritbok av din favoritförfattare
Stephen King kastar sig mellan genrer och teman: samhällskritik, framtidsvisioner, västerninspirerad fantasy och ren blodig skräck. Det är detta som gör honom intressant som författare, och det som gör att jag fortsätter följa hans författarskap. Det är också detta som gör det extremt svårt att välja ut en enda bok som favorit.
I slutändan säger jag ändå Den gröna milen. Den är så vacker, sorglig och gripande. Den är också en av de få av Kings verk som utspelar sig längre bak i tiden, i det här fallet i 1940-talets USA. För er som lyckats undgå såväl film som bok, så handlar den om en fångvaktare som under depressionen arbetar med att avrätta kriminella på delstatsfängelset i Cold Mountain. Och så får han och hans kollegor en dag in en man, anklagad för våldtäkt på två små flickor, som inte bara verkar vara oskyldigt dömd utan också ett guds underverk. Det är en bok om det moraliska dilemmat i att avrätta andra människor i lagens namn, men också en vacker och sorglig berättelse om vänskap, liv, åldrande och död.