Hur som helst, det är bara att bita i det sura äpplet antar jag, och börja om från början. Äcklet blev utvald till bokcirkeln jag är med i, och det är faktiskt ganska osäkert om jag alls hade läst ut den, om det inte vore för cirkeln.
Antoine Roquentin har bosatt sig i hamnstaden Bouville, där han ägnar sin tid åt att skriva en historisk roman. Men han börjar tycka att det blir allt svårare att skriva, och han börjar allt oftare gripas av ett intensivt äckel inför allt omkring sig - inte bara sina omgivningar utan också människorna och sig själv. Känslan gör att han kastas in i en existentiell kris som han har svårt att ta sig ur.
Jag ska gå rakt på sak och säga att jag tycker att den här boken är väldigt, väldigt tråkig. Det är synd, för jag hade väntat mig att den kanske skulle likna Albert Camus Främlingen, en bok jag faktiskt gillar. Den verkade snarlik i det existentiella temat, men i Äcklet får jag svårt att alls läsa vidare, på grund av flera saker.
Mitt största problem med boken är egentligen att jag tycker den är svår att försvara som en roman. Enligt förordet i boken var den heller inte tänkt som en roman från början, vilket kanske förklarar saken. Hade den varit en essä eller rentav en novell hade jag nog haft lättare för att läsa den, men att läsa den som en skönlitterär bok blir väldigt svårt, eftersom det händer så väldigt lite i den. Den är skriven som Antoine Roquentins odaterade dagboksanteckningar och det blir ofta ett virrvarr av existentiell ångest och långdragna beskrivningar som känns svåra att engagera sig i. Sällan illustreras bokens poänger i karaktärerna, och jag tror att det är det som jag verkligen saknar i den här boken - det är en bok byggd nästan enbart på flytande tankar och mycket lite på konkret handling.
Bokens händelselöshet, i kombination med ett ganska tungt (om än välformulerat) språk gör att jag känner mig trött på Äcklet redan på sida tjugo ungefär. Även om det finns en viss bitter och svart humor i boken är det sällan jag upplever att den lyfts av något som helst ljus eller hopp, vilket gör läsningen tung också rent känslomässigt. Det är en bok som ibland känns rentav kväljande. Det hela resulterar i att jag finner boken enormt trist och långtråkig, och jag känner mig instängd bland alla existentiella tankar som bara snurrar.
Jag har till och med kommit på mig själv med att delvis skumläsa Äcklet, något som jag ytterst sällan gör, mest eftersom jag bara vill igenom den. Jag har svårt att förstå mig på den storhet boken påstås ha, även om jag inser att de existentiella funderingarna säkert var banbrytande när boken kom. Jag tror att någon som gillar existentialism, Sartre eller både och, skulle ha betydligt större behållning av Äcklet än vad jag har.
Själv saknar jag framför allt en berättelse, en dramaturgi och karaktärer som går att engagera sig i ordentligt. Kanske krävs det ett knivskarpt engagemang och genuint intresse för existentialism för att faktiskt kunna ta sig an den här boken - jag för min del blir trött med en gång och önskar mest att boken ville ta slut. Trehundra sidor har känts som femhundra, och jag känner inte heller att jag fått ut särskilt mycket från Äcklet när jag väl tagit mig igenom den.
"La Nausée", 1938
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar