Recension: Finns det liv på mars? av Inger Edelfeldt

Oj oj oj, vad jag behövde det här. Efter först American Psycho och sen Äcklet direkt efteråt har jag varit svältfödd på något mer lättläst och lättsmält. Finns det liv på mars? har varit helt perfekt. Jag har tänkt läsa den här boken i åratal och hittade den till sist på Myrorna.

Joni är en ganska kaotisk och halvfattig ensamstående mamma med musik- och författardrömmar. I garderoben ligger ettusenfemhundra exemplar av en skiva hon tagit lån för att spela in och som aldrig blivit såld, och trots att hon är vegetarian jobbar hon i charken på det lokala snabbköpet. Inför sin fyrtiofemårsdag bestämmer sig så Joni för att hon ska bli vuxen på riktigt. Hon ska bli en bra mamma, ha realistiska förväntningar och skaffa en ordentlig plastpappa åt sin dotter Mårran. Och inte lyssna mer på tonårsmusiken - ingen mer David Bowie. Men hon kan inte låta bli att tänka på honom ändå. Och på Magdalena, hennes bästa vän som tog livet av sig för sjutton år sedan.

Finns det liv på mars? har varit en riktig sträckläsningsbok för min del - jag har plöjt mig igenom den på nolltid och har haft så himla kul medan jag läst den. Till en början tänkte jag att det kanske skulle bli svårt att läsa en bok om någon som fyller fyrtiofem, men allt eftersom insåg jag att det faktiskt var helt perfekt. För jag känner igen mig själv betydligt mer i Joni än vad jag trott var möjligt - hennes ångest inför livet och vad man borde göra med det är jag inte alls främmande inför. Men så beskrivs boken också med undertiteln "en vuxendomsbok".

Dessutom är boken väldigt rolig, utan att någonsin bli löjlig. Humorn är kvick, stundtals vasst ironisk och emellanåt skrattar jag högt. Joni är en riktigt bra huvudkaraktär som man både sympatiserar med och skulle vilja lära känna, både väldigt stark och väldigt svag. Det är lätt att känna igen sig i henne.

Och så är det ju alla musikreferenser - inte bara till David Bowie utan till massor av andra band, däribland The Smiths och Morrissey. Kanske skulle man inte uppskatta alla referenserna om man inte var insatt i musiken (jag ska inte säga för mycket, The Smiths är egentligen det enda band i boken jag verkligen känner till) men det fungerar verkligen, på ett sätt som det inte gjorde i till exempel Onanisterna. Här blir musiken en del av berättelsen på ett helt annat sätt, och Inger Edelfeldt har verkligen lyckats beskriva den där känslan som musiken kan framkalla, den totala magin.

Det jag gillar allra bäst med boken är nog ändå att den lyckas vara rolig utan att göra avkall på allt det svåra. Det är en bok som visar både de ljusa och de mörka sidorna på ett väldigt bra sätt, och samtidigt som det är en väldigt rolig bok är den stundtals väldigt mörk. Men jag gillar det, för balansen upprätthålls så snyggt, och resultatet blir att jag verkligen tror på den här boken. Den blir sann, den blir lite verklighet. Det påminner mig faktiskt lite om Jonas Gardell - kanske är det att Bowie spökar också i hans "vuxendomsböcker", men det finns också något i själva sättet att balansera mellan det väldigt roliga och det väldigt sorgliga som de här två författarna har gemensamt. Och så är den väldigt bra skriven, med finurliga formuleringar som är helt obetalbara.

Det enda jag kan tänka mig är en ordentlig nackdel för boken är  att den börjar bli lite daterad, men det är ingenting som stör särskilt mycket. Det finns egentligen bara en enda fråga som jag ställer mig om och om igen medan jag läser; varför läser jag inte mer av Inger Edelfeldt? Hon är ju fantastisk!

"Finns det liv på mars?", 2006