Recension: Lilla smycket av Patrick Modiano

Det här med Nobelpristagare. Ni har säkert märkt att jag inte skrivit ett dyft om Nobelpriset i litteratur här på bloggen. Det är klart att jag är spänd på att veta vem som får det varje år, men det är inget som jag är särskilt insatt i. Dessutom blir jag lätt avtänd på att läsa böcker som alla andra läser för tillfället, och är det ingenting jag är intresserad av sedan förut är det heller ingenting jag jagar efter att få läsa. Men så blev Lilla smycket utvald till bokcirkeln jag är med i, och nu sitter jag alltså här och har precis som många andra läst min första bok av Patrick Modiano.

I tunnelbanan i Paris får den unga Thérèse syn på en kvinna i gul kappa - en kvinna som är oerhört lik hennes mamma, som påstås ha dött för flera år sedan i Marocko. Thérèse börjar följa efter kvinnan, allt mer övertygad om att det är hennes mor. Samtidigt börjar hon tänka tillbaka på åren med mamman och alla de smärtsamma minnen som är förknippade med barndomen.

Lilla smycket är en väldigt tunn bok på knappt 130 sidor, och jag har läst den under en enda intensiv läsdag. Det har inte gjort så mycket - det är inte en bok som man måste ta pauser i, utan den flyter på obehindrat, även om det så klart aldrig är optimalt att läsa böcker under tidspress. Men trots att boken till sin längd är ganska anspråkslös så hinner det berättas en hel del mellan sidorna.

Boken är uppbyggd kring tillbakablickar och minnen, och på många sätt känns läsupplevelsen som ett pussel där man får bit efter bit för att så småningom kunna bygga upp Thérèses bakgrundshistoria. Det är ingen ljus berättelse, men bokens lågmälda och ibland nästan känslokalla språk hindrar det från att bli melodramatiskt eller snyftigt. Det är berättelsen om ett övergivet barn som blivit en övergiven vuxen, och boken existerar någonstans mellan ett nu och ett då på ett sätt som blir drömskt och nästan suddigt.

Just språket i boken tycker jag mycket om, det är dämpat, avskalat och utan särskilt mycket känslor, vilket lämnar utrymme åt mig som läsare att tolka och vara aktiv i skapandet av berättelsen. Men samtidigt kan jag också känna att det hindrar boken från att kännas särskilt angelägen. Jag känner aldrig att jag riktigt bryr mig om Thérèse eller någon av de andra karaktärerna i boken, de känns alla långt borta. Sättet som boken är berättad på gör också att handlingen aldrig känns särskilt spännande, och även om jag gillar grundidén så lyfts den aldrig upp ordentligt, och upplösningen är ganska svårbegriplig för mig.

Precis som många sagt är Modiano också starkt knuten till Parismiljön. Lilla smycket är tydligt präglad av staden som utgör en ständig kuliss med gatunamn, adresser och platser. Emellanåt tycker jag att det blir för mycket gatunamn och platsnamn som inte säger mig någonting, men det är såklart en smakfråga. Om man bodde i Paris eller hade varit där mycket hade alla namnen säkert varit roliga snarare än hindrande i läsningen.

Sammanfattningsvis kan jag ändå säga att jag gillar Lilla smycket, främst för språket och känslans skull. Dock är berättelsen i sig inte särskilt engagerande, och det känns som om det är en bok som jag snart kommer att ha glömt bort. Men jag kan tänka mig att det här språket, i kombination med en handling som jag känner mig mer uppslukad av, skulle kunna bli helt suveränt.

"La Petite Bijou", 2001