Tonårige Frank har sedan barnsben varit en psykotisk mördare. Han bor ensam med sin pappa på en ö utanför Skottlands kust, där han ägnar sin tid åt rituella djuroffer, byggandet av vapen och åt Fabriken som finns uppe på vinden, okänd för alla utom han själv. Hans bror Eric har just rymt från ett mentalsjukhus och Frank väntar, övertygad om att hans bror snart ska komma hem.
Jovisst - Getingfabriken är väldigt äcklig. Den beskriver i detalj tre mord på små barn, makabert djurplågeri och våld, och visar upp en perversitet som blir direkt motbjudande. Det blir särskilt effektfullt eftersom boken är skriven mindre som en skräckroman och mer som en arbetarroman, med ett realistiskt och sakligt språk. Och så läser man ju allting från Franks egen synpunkt - och för honom är detta helt normala sätt att spendera dagarna på.
Kontrasten blir skarp, och samtidigt är det just där som den verkliga poängen och den riktiga skräcken finns - i sättet Frank tänker, sättet han blivit uppfostrad och lärd att bete sig. Han är övertygad om att allting hänger ihop, att det finns ett sammanhängande syfte i allt han gör,och själv spelar han en viktig roll. Och i det blir Getingfabriken snarare en bok som konfronterar religion och samhälle, och dess inverkan på den enskilda människan. Istället för att bara bli ett frosseri i brutalitet blir Getingfabriken en mångbottnad roman som dessutom är väldigt bra skriven.
Det är en bok som är smart upplagd, och märkligt fascinerande. Framför allt finns det, tro det eller ej, en slags vriden humor i den som lyfter boken till höjder den inte hade nått om den varit gravallvarlig. Det finns en underfundig, mörkt och ironisk lättja i den som gör att det inte bara blir en smart bok, utan också en som är väldigt underhållande.
Trots att boken knappast beskriver ett helt samhälle så blir Frank ändå en slags envar och det går att läsa boken som en slags kritik mot samhälle och religion. Och faktiskt har jag redan från sida ett en känsla av att vilja kategorisera den här boken som en dystopi. Tankarna går ständigt till A Clockwork Orange, som har många gemensamma nämnare med Getingfabriken.
Men det finns saker som stör mig - kanske framför allt de sista sidorna, som jag ogillar av samma anledning som jag ogillade den ursprungliga epilogen till A Clockwork Orange. Här låter Banks sin huvudperson resonera och förklara sitt beteende, och det är så totalt onödigt när jag redan förstått. Här skriver boken mig på näsan som läsare, och även om de sidorna ger ett nödvändigt slut åt några lösa trådar är det synd att den slutar på ett så övertydligt vis när den dittills varit så bra på att få fram vad den vill genom att låta läsaren läsa mellan raderna.
Jag tror att det är lätt att fastna i själva äckelfaktorn i Getingfabriken, och inte kunna ta sig förbi de vidrigheter som den skildrar på ett så neutralt sätt. Och då stannar också boken där, som en slags "litterär motsvarighet till en våldsvideo" som en kritiker uttryckte det. Då blir den heller inte mer än sitt blod, sitt våld och sin perversitet. Men om man läser mellan och under det där, så blir Getingfabriken en smart, vass och väldigt läsvärd roman som provocerar sin läsare till att tänka efter ordentligt.
"The Wasp Factory", 1984
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar