Veckans recension: Matilda av Roald Dahl

Matilda är en bok som länge tilltalat mig, trots att jag inte läst den. Jag såg filmatiseringen i skolan när jag gick i mellanstadiet, och även om jag inte minns särskilt mycket av filmen, så kommer jag ihåg att jag tyckte om den och att hela klassen verkligen gillade handlingen.

Efteråt har Dahl satt sig fast hos mig som en författare jag borde läsa något av, men det har aldrig blivit av. Han figurerade i utkanten av de böcker jag läste som barn, men har aldrig riktigt hittat vägen in. Länge ville jag inte läsa något av honom, av den anledningen att jag sett James och jättepersikan som barnprogram och tyckte det var något av det läskigaste jag sett. Jag har länge haft uppfattningen av att Roald Dahl är närapå surrealistisk och absurd i sitt berättande, något som jag ibland kan tycka är om inte skräckinjagande så åtminstone obehagligt.

Men så har man ju sett Johnny Depp i rollen som Willy Wonka och tänkt att jo, man måste ju nästan läsa Kalle och chokladfabriken. Och Häxorna som man hört så mycket om. Och så naturligtvis Matilda, som handlar om en flicka som läser och som man alltså kan identifiera sig med.

Liksom i många barnböcker är Matilda som huvudperson det där speciella, utvalda barnet som inte riktigt passar in i sitt sammanhang. Hon är ett underbarn, fantastiskt intelligent och ändå inte alls självbelåten. Hennes ointelligenta, vidriga föräldrar ogillar henne, och hon lär sig läsa alldeles själv redan vid fyra års ålder och tar sig till biblioteket för att låna svåra, komplicerade böcker långt innan hon börjar skolan. När hon börjar där får hon en underbar lärare vid namn Sara Honung, och allt vore frid och fröjd om det inte var för den hemska rektorn, fröken Domderarsson. När Matilda upptäcker att hon har övernaturliga krafter bestämmer hon sig för att hon måste använda dem för att hjälpa sina skolkamrater och den fina, vackra fröken Honung.

Natutligtvis finns det en del nackdelar med att läsa en barnbok vid tjugo års ålder, men ärligt talat finns det mycket i Matilda som känns aktuellt för mig också. Den förenklade handlingen och de stereotypa karaktärerna är nödvändiga när man skriver för yngre åldrar, men de skapar på något vis en lite absurd, rolig värld som man kan hoppa in i också som äldre läsare. Det finns en absurditet i Dahls berättande, ett skruvat, fritt sätt som känns unikt. Framförallt är boken ganska hemsk för att vara en barnbok, om man bestämmer sig för att som ett barn ta all handling på fullt allvar. Och samtidigt är det hemska roligt.

Just den mörka humorn verkar vara något som går igen i Dahls barnböcker. Det finns något svart i dem som är unikt för honom, och personligen tycker jag att det är lite av ett snilledrag. Barndomen är inte bara att springa barfota i grönt gräs och skratta och titta på moln, för det finns en annan sida av barndomen som jag tycker att Dahl fångar. I barndomen finns det också en ständig rädsla och en utsatthet, och naturligtvis faktumet att alla vuxna står över en och har makten över en, hur man än gör. Jag tycker att Dahl gör helt rätt i att dra in den här mörkare aspekten av att vara barn i sitt skrivande, för jag tror att det är något som barn känner igen och kan relatera till. Att han dessutom gör det på ett sätt som nog är ganska kittlande och spännande för så unga läsare är en bonus. Fröken Domderarsson är våldsam, grov i munnen och hemsk på ett sätt som gränsar till oanständigt och förbjudet, vilket gör boken rolig att läsa. Och så såklart det där att när man är barn är allting lite mer möjligt, lite mindre hugget i sten. Verkligheten har inte riktigt stelnat än, och det är något som de flesta barnboksförfattare – däribland Dahl – använder sig av. Därav absurditeten. Därav det överdrivna.

En annan av anledningarna till att jag gillar Matilda är att det bara är flickor och kvinnor i huvudrollerna. Den är faktiskt en extremt feministisk barnbok, där både hjältinnan Matilda, vår antagonist Fröken Domderarsson och vår ängel Fröken Honung är av kvinnokön. Det är ganska roligt eftersom boken annars inte alls är berättad som en typisk bok för flickor.

Boken är illustrerad av Quentin Blake, vars bilder blivit synonyma med Dahls böcker, men som jag ärligt talat har lite svårt för eftersom de är så ”råa”, nästan skissartade. Men de passar in. Precis som Dahls berättande känns illustrationerna absurda, nästan upplösta, och inte så puttenuttiga som man skulle vilja ha det till när det handlar om böcker för så unga läsare.

Jag gillar Matilda för att den är så speciell och okonventionell för en barnbok. Och jag gillar den för att också jag som tjugoåring har något att hämta ur den, och att den är så pass tidlös. Trots att den följer en ganska klassisk mall så finns det gott om överraskningar och vändningar, och det är ett nöje att läsa en bok för barn som inte dumförklarar dem, och som är rolig och hemsk på samma gång. Språket är ett nöje att läsa, framförallt fröken Domderarssons snudd på oanständiga haranger om skolbarnen. När man slår igen boken är det med en känsla av tillfredsställelse, och det är den bästa känslan man kan ha när man är klar med en bok.

 ”Matilda”, 1988