Veckans recension: Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde

Dorian Grays porträtt är en bok jag velat läsa väldigt, väldigt länge. Oscar Wildes kvickhet, intelligens och humor har tilltalat mig ända sen jag först upptäckte alla citat och epigram som han är upphovet till, och med det har intresset för hans liv och verk väckts. När jag dessutom insett att han är en stor inspirationskälla för coola människor som Morrissey och Stephen Fry, så är det ju stört omöjligt att inte vilja läsa mer av honom.

Det enda jag förut läst av Wilde är hans fantastiska spökhistoria Spöket på Canterville, som är hysteriskt rolig, sorglig och vacker på samma gång. Men Dorian Grays porträtt är nog det verk som man täker på först när Wildes namn kommer upp.

Boken handlar om den unge, överjordiskt vackre Dorian Gray, och det porträtt som hans vän målar av honom. När Dorian får se porträttet blir han förtvivlad vid tanken på att den unge mannen på denna tavla alltid kommer förbli ung, medan han själv måste åldras och bli ful. I ett anfall av ångest och avundsjuka mot tavlan, uttalar Dorian en vädjan om att förhållandet ska bli det omvända – att porträttet ska åldras i hans ställe, medan han själv får behålla sitt utseende. Hans önskan går i uppfyllelse, med fruktansvärda konsekvenser för Dorian själv.

Till en början tilltalade den här boken mig främst för att jag gillade idén med en tavla som åldrades i huvudpersonens ställe. Det är precis den här sortens ganska subtila övernaturliga inslag som jag gillar. Men när jag läste boken insåg jag alltmer att det här inte är en bok som cirklar kring de övernaturliga inslagen, utan en bok som fokuserar på en människas fall från att vara en oskyldig, ren själ till att bli en monstruös, hemsk människa. Det är en ganska filosofisk bok som använder det förhäxade porträttet som en språngbräda in i den mänskliga själens mörkaste vrår.

Dorian är en väldigt intressant huvudkaraktär eftersom vi får följa honom från dess att han är en oskydlig, oförstörd yngling till det att han blir en genomrutten och obehaglig själ. Medan man läser inser man långsamt vilken hemsk människa han börjat förvandlas till, med sin narcissistika egoism och förödande livsfilosofi. Porträttet som han låst in är det enda beviset för vad han egentligen är, och den version av honom som ser på honom från tavlan är hans ständiga plågoande som han inte kan fly ifrån. Han omger sig med vackra saker som för att försöka dölja hur smutsig och ful hans själ är, men kan inte komma undan.

Själva idén bakom boken och intrigen tilltalar mig väldigt mycket, men samtidigt finns det saker med den som inte riktigt fungerar för mig som läsare. Enligt boken ristas de synder man begår in i ens ansikte och sätter fysiska spår på ens kropp. Därför fungerar Dorians vackra yttre som en försäkran om att han är en god person. För mig funkar inte riktigt det sättet att se på saker – som om alla vackra personer är goda, och alla fula är hemska, vidriga människor. Så är det ju inte, och det underminerar hela bokens grundidé.

Men bortser man från detta tycker jag absolut att boken är bra. Den är visserligen lite svårläst och utdragen i sitt skrivsätt, men så är den också skriven 1891. Man förväntar sig det av en så gammal roman. Dessutom vägs det upp av hur rolig den stundvis är. Oscar Wildes humor och kvickhet lyser verkligen igenom, särskilt då karaktären Lord Henry är närvarande. Lord Henry är en viktig influens för Dorian och kanske i viss mån anledningen till hans förfall, men gud, så rolig han är. Han talar nästan utselutande i paradoxer och har ett uttryckssätt och idéer som var extremt kontroversiella när boken först trycktes. Idag är de kanske desto tamare, men de har inte mist sin kvickhet. Det är också intressant att inse hur många av relationerna i boken som kan tolkas som homoerotiska. Oscar Wilde var ju själv homosexuell, och med den vetskapen är det nästan omöjligt att bortse från de homoerotiska undertexterna.

Sammanfattningsvis var Dorian Grays porträtt mer filosofisk och begrundande än vad jag trott, men också väldigt, väldigt intressant. Jag förstår att den orsakade uppståndelse i dåtidens England,  och mycket i den känns väldigt modernt än idag. Den är också väldigt  humoristisk på sina ställen, på ett väldigt brittiskt och aristokratiskt vis, vilket bara gör det hela roligare. Att den är så tunn bidrar till att göra den lättläst. Jag gillar den för den brittiska, nästan Sherlock Holmes-aktiga stämningen i det dimmiga London, och samtidigt för att den tar upp det mörka allvaret i själens förfall utan att vara särskilt moralisk. Det är absolut en läsvärd bok.

”The Picture of Dorian Gray”, 1891