Veckans recension: En förlorad värld av Evelyn Waugh

Den här boken är nog mer känd under sin originaltitel Brideshead Revisited, och många känner kanske bara till den som tv-serie eller film.

För mig är En förlorad värld en av de där böckerna som inte riktigt är klassiker, men som flyter i utkanten av den kategorin och som kvalificerar sig som böcker man ”bör” läsa. Jag har aldrig riktigt känt ett behov av att läsa den förut, men mitt intresse för homolitteratur tog överhanden här. Inte så att boken handlar om bögar, för det gör den inte, men för att inte märka de homoerotiska undertonerna måste man vara tämligen blind.

Bokens undertitel är ”Kapten Charles Ryders andliga och världsliga minnen”, och romanen är uppbyggd som ett slags självbiografi eller nostalgisk tillbakablick från Charles Ryders synpunkt. Berättelsen tar sin början då Charles som nykomling vid Oxfords universitet bekantar sig med Sebastian Flyte, en extremt excentrisk ung aristokrat. De två blir oskiljaktiga vänner, och Charles finner sig mer eller mindre förtrollad av Sebastian.

Snart bekantar sig Charles också med Sebastians familj, en grupp människor som Sebastian själv helst verkar vilja undvika. Familjen bor på Brideshead, ett gammalt vackert gods på landet, och består av Sebastians tre syskon, modern, och så fadern som bor utomlands med sin älskarinna. Familjen är katolsk, och det religiösa är ett tema som syns genom hela boken.

En förlorad värld är på många sätt en redogörelse för denna adelsfamiljs fall, då världen förändras för fort runt dem. Boken utspelar sig under tjugo- och trettiotalen med världskrigen på var sida, och jag tror absolut att den på ett lite vemodigt men relevant sätt visar hur adelssläkterna gick under i sviterna av förändringarna i England under den här perioden. För världen som boken visar upp, det luxuösa studentlivet, de överdådigt pampiga palatsen, det eviga frossandet i mat och det utstuderat svårmanövrerade societslivet hör verkligen inte dagens verklighet till. Alla har betjänter och uppassare, klär om för varje måltid och sysselsättning, har en hel uppsättning sociala regler för varje tillfälle och beter sig som gentlemän, hur många sprickor deras fasad än må ha. Det utstrålar en värld och en världsbild i dödsryckningar, med invånare alltför inrotade i sina traditioner för att klara av att överge sitt skepp.

Som modern läsare upplever jag ibland att jag blir lite irriterad på boken, eftersom världsbilden är så främmande från min. Att döttrarna ska ärva är naturligtvis en befängd tanke, och varför ska männen bry sig om sina barn? Bara faktumet att Charles studentrum är intrett med smakfulla möbler av kända märken blir en så märklig kontrast mot dagens samhälle att jag kan ha svårt att relatera. Samtidigt är det ju detta som är bokens största behållning, att få se hur världen var för människor som Charles och Sebastian.

När det kommer till språket är romanen absolut inte av det lättläsa slaget. Den gavs ut 1945 och är därmed skriven på ett ganska gammalmodigt vis, ibland svulstigt och pompöst på grund av de kretsar vi rör oss i, vilket kan bli ganska tröttande. Samtidigt kan jag tycka att det på något vis är mysigt att läsa en roman som innehåller ord som ”vederkvickelse” och ”alltjämt”, men det är klart att det blir jobbigt i längden. Men samtidigt som den till språket är torr och då och då uppblåst, så lyckas den på något vis ändå ofta vara lättsam och rentav rolig på sina ställen. Särskilt i början av boken när Charles först lär känna Sebastian och dennes excentriska nycker, tycker jag att boken är underbart roande, en känsla som succesivt försvinner i takt med att familjen mer eller mindre går under. Dialogen är dock ofta väldigt bra och flyter på, tycker jag, förutom när karaktärerna brister ut i långa monologer som, eftersom dialogen är skriven med talstreck och inte så kallade ”kaninöron”, ibland gör mig förvirrad eftersom jag inte riktigt fattar var dialogen tar slut och Charles tankar tar vid.

Vad boken handlar om är egentligen hur de olika individerna hanterar livet – med hjälp av religion och den aristokratiska världsbilden de lever i. Personligen har jag tidvis svårt att hitta en handling som engagerar mig ordentligt, eftersom religion aldrig riktigt fungerat som tema för min del, och dels för att jag känner mig så väldigt främmande inför den rikemansvärld som syns genom hela boken. Att språket inte alltid är det lättaste gör också sitt, och hade det inte varit för att jag blivit sjuk och spenderat två dagar i sängen med den här boken, så vågar jag inte svära på att jag hade läst ut den.

Den främsta anledningen till att jag fortsätter läsa är fakiskt Sebastian som karaktär, och jag är ganska besviken på slutet när jag fått vara utan honom så länge. När jag slår igen boken känner jag inte heller att jag är helt nöjd eller att boken satt några djupa spår i mig, men den äger onekligen en dyster charm och en unik, inte helt död dragningskraft. Den är, utan tvivel, en mycket välskriven skildring av den brittiska överklassens fall, och karaktärsutvecklingen ska Waugh ha enorm cred för. Men, tyvärr, den sätter sig inte riktigt hos mig.

”Brideshead Revisited”, 1945