Inte för att man kan annat än älska allt som har med Harry Potter att göra, men oftast när jag försöker klura ut vilken av Harry Potter-böckerna jag tycker minst om, så är Goblet of Fire ganska högt upp. Jag vet inte riktigt varför, för när jag sedan läser i den så älskar jag den, precis som jag älskar de andra böckerna. Kanske är det att den sticker ut från de andra när det kommer till handlingen, precis som Deathly Hallows gör.
Goblet of Fire var den första av böckerna som jag köpte alldeles själv. Jag kommer ihåg det väldigt tydligt, för de tre föregående hade jag fått i present, men från och med Goblet of Fire åkte jag in på första försäljningsdagen för varje bok och köpte den. Jag kommer fortfarande ihåg när jag satt med Harry Potter och Fenixorden i ett köpcentrum och läste istället för att följa med min mamma i klädbutiker, och hur en gubbe kom fram och sa ”Det måste vara Harry Potter du läser, va?”
När Harry och hans vänner kommer tillbaka till Hogwarts efter en händelserik sommar, väntar en överraskning för alla skolans elever. Hogwarts ska vara värd för den magiska trekampen, och gästas av elever från två andra skolor; Beauxbatons och Durmstrang. En förkämpe från varje skola ska utses av Den flammande bägaren, och sedan kommer de ställas inför tre svåra utmaningar under skolårets gång.
Harry ser fram emot tävlingen lika mycket som alla andra, men på kvällen när de tre förkämparna ska utses händer något oväntat – också Harrys namn kommer fram ur bägaren.
Det finns ingen återvändo. Harry, tre år yngre än de andra kämparna och mycket mindre erfaren, måste delta. Men vem har lagt hans namn i bägaren? Vem vill att han ska vara med i tävlingen? Harry inser att det kanske inte handlar om att vinna tävlingen, utan om att överleva den.
Goblet of Fire är boken där hela serien om Harry Potter växer upp. När den börjar är vi kvar i barndomen, men när den slutar är vi på en helt annan sida. Serien hittar här en vuxnare ton och läsaren börjar inse precis vilken farlig väg som börjat veckla ut sig framför Harry. Den förra boken må ha varit ett smakprov på samma sak, men i den här blir det tydligt att det inte finns någon återvändo längre.
En grej som jag också tycker är rolig är att det blir så uppenbart att Harry och hans vänner är tonåringar – plötsligt handlar det också om den där söta tjejen i Ravenclaw, vem Hermione tillbringar så mycket tid med och hur man frågar en tjej om hon vill gå med en till julbalen. Jag tycker så mycket om det för att det blir så mänskligt, för att det aldrig bara blir en seriös kamp mellan gott och ont utan att Rowling ändå tillåter huvudpersonerna att vara människor, att vara tonåringar med vanliga problem och vanliga känslor, om än i en magisk miljö.
Precis som i de förra böckerna bjuder Goblet of Fire på både humor och spänning, och när de sista kapitlen tar en mörk och olycksbådande vänding sitter jag ssom klistrad vid boken trots att jag vet vad som kommer hända – också de sista kapitlena i den här boken är några som jag läst dussintals gånger.
Det är märkligt vad Harry Potter gör med mig. Jag verkar aldrig kunna bli trött på den här serien, det går bara inte. Jag tror att jag kommer sitta om något år igen och skriva nya recensioner, gång på gång, och aldrig tröttna.
”Harry Potter and the Goblet of Fire”, 2000
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar