Jag ska inte förneka att en del av min kärlek för Harry Potter bottnar i ren nostalgi. Jag var bara nio år när jag fick den första boken, och under årens lopp har Harry växt med mig. Det är svårt att föreställa sig att någon plockar upp den här serien om femtio år och kan vara med om samma resa som jag och massor av andra barn gjorde, den där känslan när vår hjälte åldras tillsammans med oss, och den där förväntansfulla spänningen inför vad som kommer hända härnäst. Jag har massor med Harry Potter-relaterade minnen som får mig att le – jag minns Harry Potter-mössan jag hade, med en Nimbus Tvåtusen inbroderad, jag kommer ihåg hur jag gick igenom varje bok och skrev ner alla förtrollningar jag kunde hitta tillsammans med en förklaring av vad de orsakade, och jag kommer ihåg de förtroendeingivande orden på planschen ovanför min säng som jag såg varje gång jag skulle sova: Hogwarts is waiting for you!Att Harry Potter spelat så stor roll för mig personligen gör det naturligtvis ganska svårt att vara helt objektiv i en bedömning, och jag låtsas inte heller att jag kan vara det. Det vore att ljuga. När jag läser om Harry Potter and the Chamber of Secrets minns jag mina reaktioner på boken som nioåring – jag kommer väldigt tydligt ihåg hur jag under de sista spännande kapitlen var tvungen att lägga ifrån mig boken och springa flera gånger fram och tillbaka i hallen eftersom jag var så nervös. Allt detta gör det till en lite märklig känsla att läsa om Harry Potter – jag tror inte att det finns några andra böcker som jag känner mig så hemma i, så trygg i, men som ändå har förmågan att hela tiden innehålla saker jag inte sett innan. Det gör att det aldrig blir tråkigt att läsa om de här böckerna.
I den andra boken får Harry på sin tolfte födelsedag ett oväntat besök från en märklig varelse. Varelsen är en husalf vid namn Dobby, som säger att han kommit för att försöka hindra Harry från att komma tillbaka till Hogwarts. Harry, som inte velat annat under det långa, ensamma sommarlovet än att komma tillnaka till skolan, vägrar. Hogwarts är hans hem.
Men väl tillbaka på skolan dröjer det inte länge förrän mystiska saker börjar hända – någon eller något har börjat anfalla elever och förstena dem. På skolan växer oron och paniken, och spekulationer kring vem som kan ligga bakom attackerna sprids. Är det vem Harry, Ron och Hermione tror att det är – Malfoy? Eller är det någon utanför skolan? Eller, är det vem alla på skolan verkar tro att det är – Harry själv?
Innan hela Harry Potter-serien getts ut var det lätt att se Harry Potter and the Chamber of Secrets som en ganska svag bok i serien, men med alla korten på bordet visar sig en genomläsning vara väldigt relevant. Den första boken må ha introducerat oss till trollkarlsvärlden och Hogwarts med dess alla lagar och mysterier, men ingen annanstans finns så många gömda ledtrådar till vad som komma skall som i Chamber of Secrets. Hur Rowling fått in allt går nästan utöver min fattningsförmåga. I den här boken börjar man se trådar som kommer dyka upp igen igenom hela serien. Det handlar inte bara om Gryffindors svärd, objekt knutna till Voldemort eller om karaktärer som dyker upp, utan också om saker så som konceptet med husalfer eller Harrys begynnande upptäckt av den otolerans som råder gentemot mugglarfödda i trollkarlsvärlden. Det finns så mycket i den här boken som man bara lägger märke till vid en andra genomläsning att man nästan inte kan tro det.
När jag läser om den slås jag också av humorn. Det finns så mycket som filmskaparna aldrig använde sig av, de där små detaljerna som gör Harry Potters universum så magiskt för mig. Karaktären Gilderoy Lockhart (eller Gyllenroy Lockman som han är känd som på svenska) är ett strålande exempel. Jag vet flera som tycker han är så bra beskriven i sin irriterande fåfänghet att de har svårt att läsa boken. Han är så egocentrisk, så fåfäng, och så fantastiskt inkompetent att jag bara skrattar mig igenom hans scener.
I de sista spännande kapitlen kan jag också tydligt känna samma nervositet och upprymdhet som mitt nioåriga jag kände när jag läste boken. Magin finns fortfarande där, men den här gången behöver jag inte gå upp och springa flera varv. Men – jag sträckläser ändå tills solen går upp utanför fönstret.
”Harry Potter and the Chamber of Secrets”, 1998
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar