Veckans recension: Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson

Gud hjälpe mig – jag tycker om en deckare! Flämt! Nej, men ärligt talat. Efter att ha tyckt föregångaren Män som hatar kvinnor var rätt tam och inget att oja sig över så är Flickan som lekte med elden sjukt spännande. Faktiskt. Men återigen är det knappast handlingen utan karaktärerna som gör berättelsen värd att läsa. Lisbeth Salander är onekligen en av de mest fascinerande karaktärer jag stött på, om jag nu ska stämma in i hyllningskören. I Flickan som lekte med elden blir hon efterlyst med namn och bild i hela Sverige, misstänkt för morden på tre personer. Två av dem är vänner till Mikael Blomkvist, och trots att bevismaterialet starkt kopplar Lisbeth till morden vägrar han tro på hennes skuld. När allt kommer omkring är han en av de som känner Lisbeth Salander allra bäst, och det verkar helt obegripligt att hon skulle ha mördat just de här människorna. Visst är hon kapabel till att döda,det har han ju sett själv, men hon saknar motiv. Eller? När polisutredningaen tar sin början upptäcker Mikael att han kanske inte alls känner Lisbeth så bra som han trott.

Boken har en del brister som jag spontant antar kommer från Stieg Larssons förflutna inom journalistiken. Han vill gärna redogöra och berätta fakta och bakgrund istället för att visa. Och som bekant är ”visa istället för att berätta” en grundregel inom kreativt skrivande. Dessutom är mycket av dialogen märklig, men allt det här har jag redan berättat om när jag pratade om Män som hatar kvinnor. Det finns småsaker som stoppar upp berättelsen så mycket mer än nödvändigt och som får den att låta stolpig. Ta bara det här med att folk hela tiden kallar varanda vid efternamn eller fullständiga namn. VEM GÖR SÅ i Sverige, om jag får fråga? Om inte efternamnet går som smeknamn tycker iallafall jag det är extremt jobbigt att hela tiden gå runt och kalla folk vid både för- och efternamn.

Men faktum kvarstår, att även om Stieg Larsson inte kommer att få ett postumt Nobelpris i litteratur för sitt språk, så är Flickan som lekte med elden en extremt spännande historia. Jag gillar att få mer insyn i Lisbeth Salanders liv, och jag gillar att den här boken sätter huvudpersonerna i centrum istället för att bara använda sig av dem som redskap, vilket var fallet lite i Män som hatar kvinnor. Ju mer jag läser av den andra boken, desto mer inser jag att den är väldigt olik Män som hatar kvinnor – det här är ingen mordhistoria där två personer gräver ned sig i en massa fakta för att lösa en gåta som är centrum i boken, utan istället en jakt på vem Lisbeth Salander egentligen är. Det är hon och inte brottet i fråga som spelar huvudrollen. Och just det är mycket mer intressant än den traffickinghärva som utgör en bakgrund, och intressantare än alla vapen och tidningar och brottsbekämpning som boken dras med. Skit i pistolaction och ge mig mer psykologi, mer karaktärsdjup, vill jag säga. Och Stieg Larsson lyssnar, och kompromissar mer än väl.

En annan skillnad mellan Män som hatar kvinnor och Flickan som lekte med elden är att den här boken betydligt mindre självständig än vad den första var. Det är lite som om Stieg Larsson har skrivit en bok, men sedan insett att han inte var klar med karaktärerna på långa vägar än, och satt sig för att skriva klart om dem. Flickan som lekte med elden har en betydligt mer markant cliffhanger på sista sidan som faktiskt fick mig att direkt börja på nästa bok, Luftslottet som sprängdes, bara för att se vad som skulle hända. Och jag fann att det inte fanns det minsta glapp i historien mellan den andra och den tredje boken, medan det finns ett tidshopp på över ett år mellan den första och den andra.

På det stora hela är Flickan som lekte med elden en sjusatans spännande berättelse, där karaktärerna får ta den plats de behöver och på så sätt blir väldigt levande. Jag gillar den. Jag gillar spänningen. Jag gillar den feministiska vinkeln. Och framförallt gillar jag Lisbeth Salander.

”Flickan som lekte med elden”, 2006