Paul Bräumer är tjugo år och hans liv består bara av död. Han är egentligen bara ett barn, men har blivit inkallad i första världskriget. Här utövar han sitt första yrke; att döda.Livet vid fronten går inte att beskriva. Det är ett helvete av lik, blod, kroppsdelar och rädsla. För varje angrepp försvinner den mänskliga sidan hos Paul och de andra pojkarna som är hans vänner alltmer och de blir tomma skal, levande döda, mer djur är människor.
Med jämna mellanrum blir de avlösta och sända till barackerna som är det enda de kan kalla hem. Här försöker de ta så lätt som möjligt på livet – de lever i skuggan av fronten, med kanonernas eld i öronen och stridsflygplan över sig, men här spelar de kort och skämtar och försöker att inte förlora allt förstånd. Förutom Paul själv är det flera andra som är lika gamla som han; den redige Albert Kropp och obetänksamme Müller, den skäggige Leer och den magre Tjaden, den fattige Haie Westhus och så den äldre, mer slipade Stanislaus Katczinsky. De sex har blivit Pauls familj mer än vad Pauls egen någonsin varit; de är förenade i skräcken, i smärtan och förlusterna. De är de enda som någonsin kan förstå och de enda som han inte behöver låtsas inför.
Medan kriget rasar utan någon vet en vettig anledning dör alla runtom Paul som flugor. Själv är han mer veteran än många av de äldre. Men han är förlorad. Han har aldrig haft ett annat liv och efter detta kan han inte ha någon framtid, det är han säker på. Hans generation är utstött och oförstådd; hur ska någon egentligen kunna förstå krig, detta oerhörda? De äldre har liv att komma tillbaka till, men hans eget liv hann aldrig starta, och nu är det redan över.
Jag har haft boken På västfronten intet nytt i bokhyllan i flera år, men aldrig kommit mig för med att faktiskt läsa den förrän nu. Som man kan förstå av handlingen är det en fruktansvärd berättelse. Den är riktigt hemsk, full av lidande och död och ångest. Samtidigt lyckas den vara oerhört vacker; den beskriver undergången på ett så hopplöst sätt att det blir poetiskt. Det vackra står i kontrast mot allt det hemska och det hela blir en tavla i skickligt skriven melankoli. Just den skickligheten tycker jag mig skymta redan i titeln, som är både relevant, vacker och på något sätt underfundigt ironisk.
Tragiken i att börja sitt liv i ett krig och aldrig ha något förflutet, aldrig ha någon framtid, är helt oförståeligt för oss, som aldrig upplevt ett krig och förhoppningsvis aldrig kommer göra det heller. Boken är en lysande insikt i hur en soldat fungerar. Här hemma i tryggheten kan vi sitta och säga hur vi tror krig är och hur dumma soldaterna är som ger sig in i det; men här i huvudet på en ung pojke utan framtidshopp blir det så mycket klarare, så mycket hemskare. Det väcker verkligen alla de där tankarna till liv om hur glad man ska vara som slipper sådant här, men också om livets värde och hur sjukt det är att människor kan beordra andra att döda eller dödas. Den handlar om vem som har rätten att bestämma sådant, om att det egentligen inte finns onda och goda, inga hjältar och ingen ära i att dö för fosterlandet, och om hur stora konsekvenser kriget har för allt och alla som det berör. Boken tar också upp ämnen som oförståelse för den man en gång var, att inte kunna förstå hur man någonsin kommer kunna fortsätta, men också om den djupa kamratskap och förståelse som växer fram soldaterna emellan, ett brödraskap och en solidaritet som ingenting utom döden kan bryta. En död som är alltför närvarande.
Beskrivningarna är målande och nyktra, helt ocensurerade, och hugger i såväl den inre synen som i hjärtat. Man riktigt känner hur fel allting är, hur fruktansvärt, och man följer Pauls nedförsbacke mot undergången med tårfylld hänförelse. Boken har en kärv humor som jag gillar, och även om språket är gammeldags så är det aldrig svårförstått. Det är mycket "ty" och "härom" och andra gamla uttryck, men när man väl kommit in i det är det snart ingenting man tänker på längre.
På västfronten intet nytt är oerhört fängslande och bra, den ligger kvar i huvudet långt efter att den är slut, och jag kan knappt föreställa mig hur gripande och originell den måste ha varit på 20-talet när den kom ut, skriven i nutid som den är, med sina vackra formuleringar om det fruktansvärda som inte går att beskriva. Den är ett perfekt exempel på att åren inte betyder någonting, att berättelsen och budskapet kan överträffa åldern på verket i sig. Boken har också en närhet till läsaren som gör att man vill ge den till alla att läsa, om inte annat som en påminnelse – låt oss aldrig tvinga någon att gå igenom det här. Aldrig mer.
”Im Westen nicht Neus”, 1929
Mycket bra!
SvaraRadera