Veckans recension: Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón

David Martín växer upp i ett dystert och dunkelt Barcelona, med den rike Pedro Vidal som beskyddare och välgörare eftersom hans egen far är död. Han är springpojke på tidningen kallad Industrins Röst, men blir snart journalist och därefter författaren till en skönlitterär serie som kommer ut med tidningen. Det dröjer inte länge förrän han skriver under ett kontrakt med ett bokförlag och börjar skriva en lång serie kriminalromaner som utspelar sig i Barcelona, en serie kallad De fördömdas stad.
Han blir snabbt framgångsrik, och kan flytta in i det förfallna tornhus han drömt om att bo i redan som barn. Huset är nedgånget och spöklikt och fullt med den forne ägarens gamla saker. Men David slår sig ändå ned där och börjar skriva.
Men kontraktet han tecknat med förlaget visar sig snart vara ett slavkontrakt. David ägnar all sin tid åt att skriva. Han sover knappt, han lever i tornhuset som om det vore ett fängelse. Han plågas av olycklig kärlek och begraver sitt liv och sin ungdom i huset och sitt arbete.
Men allting förändras då en mystisk man som kallar sig Andreas Corelli dyker upp. Han påstår sig vara förläggare och ger David ett erbjudande han inte kan tacka nej till.
Men avtalet är inte vad det ser ut som. Vem är egentligen denne Andreas Corelli? Varifrån kommer han? Varför beter han sig så underligt, och vad har han att göra med den forne ägaren till huset där David nu bor? Är han en ängel, eller rent av djävulen själv?
Är allting bara märkliga sammanträffanden, eller hänger allting ihop? Kanske börjar David bli galen. Han är intrasslad i ett nät av gåtfulla mysterier och olycka och det verkar inte finnas någon väg ut…


Jag har tidigare läst den fantastiska romanen Vindens skugga av samma författare, och jag tycker verkligen om att man i Ängelns lek får återkomma till samma miljöer, samma språk och till viss del samma karaktärer som förut. Jag återförenas med bokhandeln Sempere & Söner, får återigen kliva in i De bortglömda böckernas gravkammare och ta mig runt i det tidiga 1900-talets Barcelona, de fördömdas stad.
Ängelns lek utspelar sig några år före Vindens skugga men har samma otroliga, poesiklingande språk som jag älskar. Det här är en bok som är spännande på samma gång som den är lugnande, nästan vaggande i sitt välformulerade, välklingande uttryckssätt. På många sätt är det just detta språk som gör Carlos Ruiz Zafón unik i mina ögon.
Precis som i Vindens skugga går persongalleriet inte av för hackor, gåtfullheten och det dimmiga Barcelona är helt och fullkomligt levande, och dialogen är så rapp och livfull att jag ofta skrattar eller ler. Jag uppfattar boken som mycket mer humoristisk än vad Vindens skugga var, mycket på grund av huvudpersonens cynism och ironi. Men den är också mycket mer tragisk och sorglig.
Men jag uppfattar också Ängelns lek som betydligt mer komplicerad och förvirrande än vad Vindens skugga var. Det är en berättelse med för många trådar i, för mycket av allt, för utspridd, och på slutet lyckas Zafón inte knyta ihop alla de där trådarna till något ordentligt. Jag är faktiskt besviken, som om boken någonstans spårade ur utan att jag riktigt märkte det. Det gör mig sorgsen, för på samma gång är den en upplevelse med sitt otroliga språk och sin stämning. Den hade kunnat vara så himla bra, men är det inte. Det finns så många olika teman och inget av dem verkar riktigt vara det som boken egentligen handlar om. Men den är läsvärd. Den är bra och den är läsvärd, men den är inte så otrolig som Vindens skugga är. Ängelns lek vill mycket, men kommer inte riktigt dit. Och det gör mig väldigt ledsen.


”El juego del ángel”, 2008