Veckans recension: Svindlande höjder av Emily Brontë

När Mr. Lockwood först kommer till den lilla staden Gimmerton är han där för att hyra huset kallat Thrushcross Grange. Han beger sig för att tala med sin hyresvärd, som bor en timmes ritt därifrån på gården Wuthering Heights. Mannen i fråga har ett ovanligt utseende och är en förfärlig människa, butter och otrevlig. Hans namn är Heathcliff, och tillsammans med honom på Wuthering Heights bor en dräng, en grov pojke, en hushållerska och en ung och vacker flicka som beter sig bittert och sarkastiskt. Lockwood förstår inte alls hur de olika personerna i huset hänger ihop med varandra, och när han kommer tillbaka till Thrushcross Grange ber han sin hushållerska, Nelly Dean, att berätta för honom vilken historia som döljer sig bakom den märkliga Heathcliff och invånarna i hans hus.
Berättelsen som Nelly berättar tar sin början när hon själv var barn och växte upp med både Heathcliff och den vackra flickan Catherine. Heathcliff blev upphämtad från stadens gator av Catherines pappa, och har sedan dess varit en del av familjen. Han och Catherine blir snart oskiljaktiga. De är båda väldigt otäcka människor, och mellan dem växer det upp en kärlek så stark och fruktansvärd att den kommer krossa allting runtom dem.

Jag förväntade mig inte att Svindlande höjder skulle vara så lättläst som den faktiskt är. Trots att den är skriven för så längesedan så har berättelsen hållit i sig förvånansvärt bra.
Det är en undergångshistoria som är väldigt fängslande, karaktärerna i den är originella och hela boken har en dragningskraft jag verkligen tycker om. Heathcliff är utan tvekan den mest intressanta karaktären, kanske en av de mest mystiska och elakaste som jag någonsin läst om. I kombination med Catherines vilda, envisa och trotsiga illvilja är de ett ovanligt kärlekspar som man inte riktigt vet om man tycker om eller rent av hatar. Trots att historien kretsar kring ett stormigt kärleksförhållande, så blir boken aldrig en kärlekshistoria på det sätt som många kanske tror. Den här kärleken är annorlunda. Den är grym. På sin tid orsakade boken ett väldigt rabalder på grund av all den smärta som den berättar om. Det är inte bara fysiska slag som figurerar, utan även långvarig psykisk misshandel som bryter ner och fördärvar liv. Det är ingen bok man sitter och har roligt med eller en bok man ler åt, utan en bok på fullt allvar. Ändå kan det vara lite roande att upptäcka alla kontraster mellan det tidiga 1800-talets England och vårt moderna samhälle. Folk dör till höger och vänster i feber, alla giftermål sker mellan kusiner, svordomar är det värsta som finns och det läggs en otrolig vikt vid artighet. Naturligtvis sätter bokens ålder också upp en viss vägg av svårförståelighet, men den är tunn och det krävs bara lite vilja för att komma igenom den.
Jag tycker ibland att boken blir väldigt rörig, särskilt i början, med alla karaktärer. Det beror till störst del på att alla går under mer än ett namn (utom Heathcliff). Det är Mr. Linton som är samma sak som Edgar och husbond, det är två stycken Catherine och flera generationer Earnshaw – alla namn och beteckningar gör mig snurrig med jämna mellanrum. När man vant sig är det enklare att räkna ut vem som är vem, men det krävs lite tankemöda.
Kanske är boken inte den stora upplevelse jag skulle velat ha – jag har läst många böcker som är mycket bättre – men den är välskriven, bra och har, som sagt, väldigt intressanta karaktärer.

”Wuthering Heights”, 1847