Veckans recension: Harry Potter och Dödsrelikerna av J.K. Rowling

I den sista och avgörande boken ska Harry föras till ett säkert gömställe, för nu har Lord Voldemort inte längre några gränser för sin växande ondska. Mugglarsamhället lider, ovetandes om hotet som växer in mot dem från trollkarlsvärlden.
Trolldomsministeriet är nu nästan helt under Voldemort och hans dödsätare. Mugglarfödda får stå inför hemska domar, hela trollkarlssamhället är ett enda kaos, alltmer infiltrerat av Voldemorts makt.
Men det viskas om det sista hoppet – pojken Harry Potter. Han är Pojken som överlevde, han är Den Utvalde, han är allt det som trollkarlarna och häxorna sätter sin lit på.
Men Harry känner sig inte som allt detta. Allt han vet är att han måste bege sig av på det uppdrag som Dumbledore lämnade honom med, att förstöra horrokruxerna som gör att Voldemort kan leva kvar – och till sist döda honom.
Tillsammans med Ron och Hermione börjar jakten på de magiska föremål som innehåller bitar av Voldemorts själ. Harry har inte en aning om var de finns, eller vad som kan förstöra dem – han har bara Dumbledores ledtrådar.
Men var verkligen Dumbledore den gode man han utgav sig för att vara? I sin jakt stöter Harry och hans vänner på bevis för att detta kanske inte var sant. I sin alltmer desperata jakt på föremålen, en jakt som också är en ständig flykt, i en alltmer ogästvänlig trollkarlsvärld – så finner Harry fler svar, mer ondska och död och fler lögner än han kanske någonsin velat ha.
Men han snubblar också över spåret efter de tre dödsrelikerna, som kan vara hans enda väg ut.

Jag försökte förgäves spara på den sista Harry Potter- boken, men det gick inte särskilt bra. Jag läste boken på kort tid och var totalt fångad i berättelsen. Den är ovanlig, eftersom den knappt alls utspelar sig på skolan, men den är också allvarligare och hemskare än alla de föregående böckerna tillsammans. Det är en bok som är fylld av död och skräck, men också vänskap och osviklig lojalitet.
Harry förblir den modige hjälte vi lärt känna, nu med fler hårda val och mer ånger än vad vi någonsin sett honom med. Han försätter alla i sin närhet i livshotande fara, och samtidigt är han deras helgon och räddare.
Jag är inte det minsta besviken på boken – den är allt det jag velat ha, och en värdig avslutning på en underbar serie som betytt oerhört mycket för mig – som säkert för många andra.
Kort sagt var det här en sjutusans spännande och bra bok – som vanligt kryddad med den underbara humor som kännetecknar Harry Potter-serien. Det enda jag har att klaga på är epilogen ”Nitton år senare” som känns främmande och konstig – som om Rowling bara skrivit den som för att sätta ett definitivt slut på serien.
Och Harry Potter har, till min sorg och glädje, faktiskt tagit slut.

”Harry Potter and the Deathly Hallows”, 2007