Irina McGovern är vad hon skulle vilja kalla en lycklig kvinna. Hon har allting som hon värdesätter – framförallt Lawrence, en man som hon kan lita på, i ett förhållande som är tryggt och varmt och beständigt.Allting förändras när hon enligt tradition äter middag med en avlägsen vän till henne och Lawrence – Ramsey Acton, en av världens främsta snookerspelare.
Lawrence är lugn, lite sjabbig men ändå snygg, trygg, förmanande och sarkastisk, men Ramsey är fullständigt annorlunda. Han är som Lawrences motsats. Han är impulsiv och passionerad, spontan och kan nästan bli för mycket. Medan Lawrence är trygg och stadig är Ramsey spännande och oförutsägbar.
Den kvällen, på Ramseys fyrtiosjunde födelsedag, finner sig Irina stå inför sitt livs viktigaste val. En fortsatt stabil tillvaro med Lawrence, eller en osäker framtid med Ramsey?
I den här boken får vi följa inte bara ett, utan två livsöden – hur det skulle varit om hon stannat med Lawrence, och hur det skulle vara om hon lämnar honom för Ramsey.
Det är väldigt svårt att berätta om den här boken utan att förstöra den för de som är intresserade av att läsa den, eftersom det är meningen att man inte ska veta något i förväg när man sätter sig ner med den i handen. Jag har tidigare läst Vi måste prata om Kevin av samma författarinna, och blev intresserad av Dagen efter då jag besökte en författarträff med Lionel Shriver. Jag tyckte att idén med två parallella historier om samma person var lockande och originell. Upplägget och handlingen är väldigt snarlik den som utspelas i filmen Sliding Doors.
När man berättar om boken är det lätt att avfärda den som löjlig chicklitt. Men det är den verkligen inte; precis som i Vi måste prata om Kevin är Shrivers språk väldigt tungt och metaforiskt filosofiskt. Det är en jobbig bok att läsa på grund av det, men det är hennes stil och den passar berättelsen förvånansvärt bra. Där man förväntat sig en lättsmält och lite klichéartad bok möter man istället en svårläst roman som inte är politiskt korrekt eller som följer några regler. När många författare anstränger sig för att framställa sina kvinnliga karaktärer på ett starkare sätt och anstränger sig för att vara lätt feministiska, gör Shriver nästan tvärtom. Det är inte så att hon gör det bara för att hon ska, snarare är det så att hon berättar på ett väldigt, väldigt ärligt sätt från egna erfarenheter.
Boken är ångestfylld och gör mig nästan olustig. Huvudpersonen har hela tiden tvivel och det är utan tvekan så här det är i verkliga livet. Vägen är inte alltid spikrak när det gäller relationer och det är detta som boken tar fram i ljuset – illusionen om den raka kärleksberättelsen. Men det är också en underhållande bok eftersom den gör som vi kanske skulle önska att vi kunde – den ser på samma liv som de skulle varit om vi valt annorlunda.
Jag är road av de stilistiska upprepningarna som får de två berättelserna att ständigt följas åt. Det gör det möjligt att jämföra dem och det gör att man börjar tänka på saker som ödet och slumpen. Det är intressant och det är originellt på ett sätt jag aldrig stött på innan. Detta är vad som verkligen håller fast mig.
Precis som i Vi måste prata om Kevin är ämnet som Shriver behandlar känsligt. Men hon gör det bra och har en slags svart glimt i ögat med som får mig att småskratta emellanåt. Det märks att det är samma kvinna som skrivit de här två böckerna, för de båda osar av samma stilistiska grepp, samma berättarton, samma stämning. Ändå tycker jag om Vi måste prata om Kevin mycket mer. Jag tror det beror på att Dagen efter inte har en kulmen, ingen riktig upplösning som jag gärna velat se. Slutet är effektfullt och jag gråter nästan, men det är något som saknas som jag inte kan sätta fingret på.
Men jag tycker ändå att det här är en läsupplevelse som, om inte annat, är otroligt intressant, och jag tror definitivt att den kan ändra ens uppfattning om saker och ting.
”The Post-Birthday World”, 2007
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar