Recension: Väggen av Marlen Haushofer

Jag tror att jag blev tipsad om Väggen första gången så tidigt som när jag gick i högstadiet. Ännu ett exempel på hur herrans många år det kan ta mig att faktiskt komma till skott med att läsa en bok. Hur som helst har jag blivit mer och mer intresserad i takt med att jag fått reda på mer om Väggen - att det är en modern klassiker, en väldigt unik och enligt många oförglömlig roman.

En kvinna följer med sina släktingar till deras jaktstuga i bergen för att tillbringa en liten semester där. Första kvällen går släktingarna ner till värdshuset i byn, och kvinnan somnar ensam - och vaknar ensam. Hennes släktingar har inte kommit tillbaka. När hon går för att leta efter dem i byn hindras hon av en kompakt, genomskinlig vägg. Det går inte att komma vidare, och på andra sidan verkar allt levande, både människor och djur, vara döda. Kvinnan återvänder till jaktstugan och börjar göra vad hon kan för att överleva. Hennes enda sällskap är jakthunden Lo, en vresig katt och en ko. De blir en udda familj som hela tiden lever på gränsen till undergången och där bara det nödvändigaste blir viktigt.

På baksidan till min utgåva av Väggen står det "Det har ofta sagts att den som läst Marlen Haushofers Väggen aldrig mer blir densamma och att det är en bok man bär med sig resten av livet". En ganska stor sak att lova, och jag var väldigt spänd på att se om detta var en bok som skulle kännas så viktig för mig också. Riktigt sådär världsomvälvande har jag väl inte direkt upplevt den, men ändå är det onekligen en bok som är väldigt annorlunda från något annat jag läst. Framför allt är det en bok som kan tolkas på otaliga sätt, och en bok som man nog aldrig riktigt blir helt klar med.

Kvinnans nya liv i isolering är ett betydligt större tema för boken än den mystiska väggen, som till slut bara finns där, en naturlig del av kvinnans värld. Väggen i sig är en dunkel fråga som aldrig får något svar - kvinnan själv funderar på om den är skapad som någon slags krigsvapen, läsaren undrar om den alls är mänskligt gjord och faktiskt också ibland på om den ens existerar på riktigt. Väggen kan lika gärna vara en symbol eller något psykologiskt hinder, och just att man aldrig får veta ger hela boken en olöslighet som tilltalar mig. Mer än något annat använder romanen väggen för att belysa människans ensamhet, som jag nog skulle vilja kalla bokens främsta tema.

Romanen är skriven som en redogörelse i jagform och påminner stundvis om Robinson Crusoe i hur kvinnan berättar om vädret, sätten hon överlever på och hur hon förändras i sin isolering. Hennes enda sällskap är djuren hon omger sig med, och de blir hennes anledning att fortsätta kämpa. Kvinnans kärlek till det levande och hennes kamp för att värna om liv i den ogästvänliga och farliga värld hon hamnat i gör kanske Väggen till en väldigt kvinnlig bok - Doris Lessing citeras i efterordet med orden att detta är en bok som enbart en kvinna kan ha skrivit och jag tenderar faktiskt att hålla med. Det finns något djupt moderligt i kvinnans kamp för sina djurs överlevnad som hindrar Väggen från att bli en överlevnadsbok i samma anda som just Robinson Crusoe. Det finns inte någon klassisk heroism, inga halsbrytande äventyr eller utbrytningsförsök - bara en ohjälplig kärlek till livet och ansvaret över det. Det är också just i skildringen av relationen till djuren som den här romanen verkligen lyser.

Också naturen i romanen har en enormt viktig roll och naturbeskrivningarna är vackra, och trots sitt omfång aldrig tråkiga. På många sätt kan Väggen tolkas som en kritik mot samhällets steg bort från naturen, och kvinnans återgång till de basala grunderna i livet lyfts upp som det enda rätta. Det är en vinkel som jag ibland tvekar lite inför, eftersom det känns som en ordentlig romantisering av ett i grunden slitsamt och otacksamt sätt att leva, men det är onekligen effektfullt.

På det stora hela tycker jag väldigt mycket om Väggen. Det är en eftertänksam, filosofisk och mycket vackert skriven bok som jag tror att jag kommer återvända till mycket. Dess frågor om livets basala nödvändigheter och vikten av att värna om all sorts liv är så vackert uttryckta, och särskilt skildringen av djuren och naturen kommer stanna hos mig länge, såklart tillsammans med den mörka gåtan som är väggen. Livsomvälvande - kanske inte. Men också inte en bok som man glömmer i första taget.

"Die Wand", 1968