Recension: The Girls av Emma Cline

När jag rekade böcker att ta mig för som sommarläsning har den här stått högt på listan, med sitt sommarnostalgiska omslag och lite olycksbådande titel. Att den dessutom fått mycket bra kritik gjorde valet lätt.

Det är sommaren 1969 och Evie Boyd är fjorton år.  I september ska hon skickas till en internatskola och den sista sommaren ligger vidöppen framför henne. Hon hänger med sin barndomskompis Connie, trånar efter hennes storebror och anar att det måste finnas något mer, något större. När hon blir ovän med Connie dras Evie istället till de märkliga flickorna i parken, några år äldre med långt okammat hår och smutsiga klänningar. Särskilt en av dem väcker hennes intresse - den svarthåriga Suzanne. Och medan sommaren vecklar ut sig dras Evie in mer och mer i flickornas aviga vardag, där ledaren Russell hägrar, ouppnåelig och nästan gudalik. Han har en makt som kan få Suzanne och de andra att göra vad som helst. Men vad Evie inte förstår är exakt hur långt de är villiga att gå...

Jag valde att läsa The Girls på engelska och det tror jag var ett klokt val. En av bokens största styrkor är nämligen språket, som skimrar och hugger tag med sina skarpa formuleringar och beskrivningar av Evies inre. För det mesta är det ett språk som verkligen höjer den här boken till något utöver det vanliga, men emellanåt kan det bli  lite för ambitiöst och boken tenderar att bli rörig i sina beskrivningar. Men det är bara ibland det slår över - för det mesta håller sig den här boken till ett vackert men skarpt språk som utmärker den.

Handlingen och karaktärerna i boken är löst baserade på Charles Manson och den så kallade "familj" av främst unga kvinnor som han omgav sig med. I boken syns Russell på hans plats som den karismatiske ledaren, men precis som titeln indikerar är det här inte en bok där en man står i centrum. Detta är nog det jag tycker allra mest om med The Girls - hur den vänder på myntet och istället fokuserar helt och hållet på de unga kvinnorna runt Russell. Både deras oskuldsfullhet och deras inneboende kapacitet till ondska utforskas i den här romanen. Evie agerar ögon åt läsaren och genom att låta henne bli betydligt mer fascinerad av Suzanne än av Russell hamnar han i en suddig bakgrund medan Suzanne blir allt tydligare.

Just bokens fokus på kvinnorna syns inte bara i bokens huvudsakliga delar som utspelar sig 1969, utan också i de små glimtar som utspelar sig i nutid och där den äldre Evie av en slump träffar en ung tonårsflicka. Delarna i nutid riktar en skarp strålkastare mot hur unga tjejer både då och nu uppfostras till att vänta på den rätte mannen, hur de ska vara till lags, hur de ständigt blir åsidosatta av männen som säger sig älska dem, och hur det gör det möjligt för dem att bli utnyttjade. Det är inte ett övertydligt feministiskt budskap, snarare en bitter sanning som ligger som en skugga under bokens hela premiss och handling och som jag starkt känner igen mig i.

Bokens största styrka är otvivelaktigt just skildringen av att vara tonårsflicka - och att den behandlar tonårsflickorna i med respekt, kärlek och även en viss rädsla som är uppfriskande att läsa om. För vem är farligare än den som blint tror att hon måste göra det hon blir tillsagd att göra, för att ens få tillhöra? Boken sätter knivskarpt fingret på den där tonårsosäkerheten och önskan att få vara med, få vara tillräcklig, få ha makt. Trots att de är två väldigt olika romaner får skildringen av tonårstjejerna mig att tänka på Megan Abbotts Om du vågar som i dessa teman liknar The Girls.

Sammanfattningsvis tycker jag om The Girls och hur den skildrar auran av mystik och fara som omger "flickorna" i boken, och hur den går djupt ner just i deras styrka, deras tro och förmåga, även när den är starkt negativ. På grund av sitt ganska speciella språk är det dock en bok som tar lite extra tid att läsa, men det är den värd, till och med de gånger då den snubblar lite på mållinjen.

"The Girls", 2016