Lite real talk och varför jag inte kommer gå på Bokmässan i år

Det har tagit mig över en vecka att skriva det här inlägget, men i måndags förra veckan var jag och såg en film. Ska du se en enda film i år, så ska du se I am Not Your Negro. Som de flesta som följt mig här ett tag kanske vet så är James Baldwin en av mina senare favoritförfattare, som bara fortsätter att växa hos mig.

Förra året gjordes en dokumentärfilm som baserades på hans oavslutade roman Remember This House. Texten läses i filmen upp av Samuel L. Jackson och handlar om tre svarta medborgarrättskämpar, Martin Luther King Jr., Malcolm X och Medgar Evers, som alla blev brutalt mördade och som alla kände James Baldwin på något sätt. Det är en film om djupet i USA:s rasism, hur långt ner i rötterna det verkligen går och om hur man någonsin ska kunna leva som svart människa i USA. Går det ens?

Efter att ha velat se filmen länge gick jag till slut på visning av den här i Göteborg, på stadsbiblioteket. Det var en filmvisning som följdes av ett samtal om filmen och känslorna den väckte. Inte nog med att filmen i sig var en drabbande, totalt förlamande upplevelse - diskussionen i publiken efteråt var något av ett wakeup-call för mig.

Jag känner inte många rasifierade människor och de jag känner känner jag ytligt. Jag vet att jag lever i en skyddad tillvaro som vit, men jag tror inte att jag förstått det ordentligt förrän i måndags när jag såg den här filmen. Det är så enkelt att säga: Men det där är USA. Det går inte att applicera på Sverige.

Men jo. Hörni. Det gör det. Det fanns många smarta röster i publiken den kvällen, som tog upp faktum som att Sveriges kolonisationshistoria fortfarande berättas som en "upptäcktsresa" för svenska skolbarn. Den svarta läraren som upplyste mig om att man på 40-talet (40-talet!!) visade upp svarta människor på Skansen som djur. Och det mest beklämmande av allt är Sverige inte ens gör en ansats att möta sin rasistiska historia. USA, England och många andra före detta kolonisatörer gör åtminstone ansatser att göra upp med sin historia. Men i Sverige är man tyst. Och man lever på sitt rykte som ett tolerant land. Vi klappar oss själva på axeln för att vi inte krigat, det ligger så djupt rotat hos oss att vi är "de snälla" att vi är blinda för all den rasism som existerat här, och som fortfarande gör det.

Jag ska vara ärlig. Publikdiskussionen efter visningen av I am Not Your Negro gjorde mig djupt, djupt skakad. Där satt jag, mest intresserad av James Baldwin som författare, och befann mig plötsligt i en extremt laddad debatt. En arg tjej tog mikrofonen och nästan skrek: "Det är vi som står vid kravallstaketen. Det är oss de vill döda. Till alla vita här inne - var fan är ni nånstans?!"

Och ja. Vad säger man? Jag är skyldig i detta. I staden där jag bor marscherar nazister på gatorna utan att polisen gör någonting. På lördag är de utanför Bokmässans dörrar, på samma dag som en av de största judiska högtiderna äger rum.

Förra året gick jag på Bokmässan trots debatten kring Nya Tider. I år gör jag inte det. Det är tråkigt, för Bokmässan är en höjdpunkt för mig varje år, ett ställe dit jag gått exalterad som ett barn på väg till världens största godisaffär. Sist åkte jag till och med hem från England bara för att gå dit. Men tyvärr. I år är jag hemma. Jag vet att min enda lilla närvaro knappast gör någon skillnad, men jag kan faktiskt inte gå dit utan att få en fadd smak i munnen.

I am Not Your Negro finns för övrigt på SVT Play nu. Jag rekommenderar verkligen att ni ser den. Här har ni dessutom trailern: