Recension: Sista vakten av Stephen King

Jag vet att jag har varit frånvarande från bloggen alldeles för länge, och det gäller kanske recensionsinläggen mer än några andra. Livet och läsandet är lite vad det är, och ibland hinner det förra ikapp det senare. Jag har helt enkelt inte riktigt hunnit med. Men så däckades jag i årets första förkylning i en lägenhet utan internet, och det blev pushen som tydligen behövdes för att jag skulle ta mig upp på banan igen. Boken i fråga blev den sista i Stephen Kings thriller-trilogi om Bill Hodges.

Trots att Bill och hans medhjälpare lyckats få fast Brady Hartsfield, mannen som kallade sig Mercedesmördaren, och till och med gjort honom till invalid för livet på stadens sjukhus, så verkar historien om honom inte överspelad. När människor med kopplingar till Hartsfield oförklarligt börjar ta livet av sig misstänker Hodges att Hartsfield inte är så borta som han vill tro. Ligger det något i alla de rykten från sjukhuset, de om att mystiska saker händer i Hartsfields rum? Trots att det verkar omöjligt leder alla trådar ofrånkomligen tillbaka till den lealöse mannen i sin sjukhussäng – och till en serie utdaterade spelkonsoler vid namn Zappit. Snart inser Hodges att han står inför något han aldrig kunnat drömma om, och tiden rinner ut snabbare än han vill erkänna.

Jag har gillat de båda första böckerna i den här trilogin långt mer än vad jag väntat mig, jag som normalt inte har så mycket till övers för deckare eller kriminalromaner. Även om jag tyckt att karaktärerna ibland är lite väl platta så har de haft sin charm, och King är som vanligt hemskt duktig på det han gör. Han är effektfull när han behöver vara det, tillbakahållen när det krävs och vrider tempot upp och ned precis vid rätt tillfällen. Ibland kan det kännas en aning som en formula, men det går inte att förneka att det är en formula som fungerar.

Jag är lite tveksam till den sista bokens inslag av övernaturligheter, eftersom jag på sätt och vis gillade att se King helt förkasta det greppet, som han normalt så ofta återvänder till. De första två böckerna var en ganska trevlig försäkran om att jo – han kan ju skriva annat också. Och han gör det bra. Ändå tycker jag nog att de övernaturliga elementen i Sista vakten är så pass stramt hållna att det ändå fungerar, även om jag kanske hade gillat serien mer om den var enhetlig på den punkten. Sista vakten fungerar, rakt igenom, och är en bok som man liksom kan hoppa på i farten och sen bara njuta av färden. King kan konsten att hålla en underhållen, undrande, och på helspänn, och de sista hundra sidorna är svåra att släppa.

Jag har också gillat konceptet med en trilogi. Det är inte ofta King skriver serier – rätta mig om jag har fel men jag tror bara att det är hans Det mörka tornet-serie som finns, utöver den här lilla trilogin, och det har varit roligt med utsikten att ha karaktärer att återvända till. Serien som helhet är snygg och väl ihophållen, den har en formula utan att vara tråkig, och passar helt och hållet in i deckargenren utan att för den sakens skull kännas trist. I efterhand kan kanske den andra boken, som jag visserligen gillade skarpt, kännas lite som den udda fågeln i sammanhanget, men det gör mig inte särskilt mycket.

Det som dock stört min läsning en smula har varit en översättning som emellanåt skaver. Det förvånar mig, eftersom översättaren, John-Henri Holmberg, normalt gör ett enastående jobb med sina King-översättningar. Det finns ordval som känns märkliga eller slarviga, för att inte tala om de otaliga stavfel – och ett par formgivningsfel – som smugit sig in. Det sänker helhetsbilden av romanen.

Men kort sagt har Sista vakten varit en perfekt bok att ta sig an när man legat vrålförkyld i radioskuggans land. Det är en värdig och passande avslutning på en fin trilogi som känns unik för Stephen King, och just därför både rolig och fräsch att läsa. En bra första bok att börja året med, med andra ord.

”End of Watch”, 2016