Recension: Den som finner av Stephen King

Förra året läste jag första delen i den här trilogin, Mr Mercedes, och blev glatt överraskad av Stephen Kings nya thriller-projekt. Till och med jag, som nästan avskyr deckare och kriminalare, gillade den boken. Nu är det alltså andra romanen i trilogin om den pensionerade polisen Bill Hodges som är på tapeten.

1978 blir den geniförklarade författaren John Rothstein rånmördad i sitt hem. Mördaren, Morris Bellamy, är ett bindgalet fan som inte bara får med sig författarens pengar, utan också en ovärderlig samling av anteckningsböcker med aldrig publicerat material. Många år senare hittar en tonårig pojke pengarna och anteckningsböckerna som Morris blivit tvungen att gömma. Men skatten visar sig vara livsfarlig att ha i händerna, och när saker och ting eskalerar dras Bill Hodges och hans medhjälpare in i härvan.

En sak kan jag säga med en gång: Den som finner är en hejdundrande spännande bok. Det här har visat sig vara precis den läsupplevelse jag behövde, en bok som varit nära nog omöjlig för mig att släppa, och medan jag tog mig igenom upplösningen har jag inte kunnat tänka på någonting annat. Jag har gått omkring som i en dröm, och bara kunnat tänka på hur det egentligen ska sluta.

Ofta kan ju den andra boken i en trilogi bli en dryg transportsträcka, men jag tycker att King lyckas undvika den fällan med råge. Samtidigt som boken följer upp trådar från Mr Mercedes som den ser till att upprätthålla som en slags vilande plotline, är den helt och hållet en fungerande roman på sina egna premisser. Samtidigt följer den en struktur som passar väl ihop med föregångaren. 

Kanske gillar jag just den här boken extra mycket eftersom den delvis handlar mycket om litteratur, och om den känsla av besatthet som man som läsare kan uppleva. I det finns paralleller till Kings vid det här laget klassiska roman Lida, men Den som finner undviker ändå att återanvända material, vilket gör att den står stadigt på egna ben.

Det står också klart vid det här laget att Stephen King är rutinerad bortom allt tvivel - han trycker på rätt knappar hela tiden och undviker alltför stora utsvävningar, även om han är lika detaljerad som vanligt. För mig som är en van läsare av honom är läsningen av Den som finner bekväm, som att ta på sig ett par väl använda skor som passar precis. Jag känner så väl till stilen och greppen att jag nästan får en känsla av att vara i maskopi med författaren, och det är en härlig känsla att ha som läsare. Att King dessutom, trots allt detta, lyckas förvåna mig och låter berättelsen ta vändningar som får mig att sitta som på nålar, är inget annat än imponerande. 

Om det är något enda som stör mig med boken är det Kings vanliga svagheter - den gubbighet han lagt sig till med är en av dem, och en del klumpiga grepp som liksom verkar gå av bara farten. Jag är också lite förvånad över att halva boken hinner gå innan Bill Hodges alls dyker upp, men jag är inte säker på att det är negativt. På det stora hela är ändå Den som finner en välkomponerad, andlöst spännande bok med ett driv som kan liknas vid det som finns i Kings klassiska verk. Läsningen har påmint mig om hur mycket jag ändå älskar King och hans författarskap på bästa möjliga sätt, och jag ser fram emot att läsa sista delen i trilogin som kommer redan i höst, med titeln Sista vakten.

"Finders Keepers", 2015