Recension: The Vertical Hour av David Hare

The Vertical Hour är den fjärde och sista boken jag läser till min kurs (halleluja), och den enda av dem som inte är en roman, utan en pjäs. Jag har inte läst pjäser sedan sist jag pluggade litteraturvetenskap, för fem-sex år sedan. Då var det klassiker som Shakespeare, Molieré och Ibsen på schemat, och det gör The Vertical Hour till det första moderna drama jag läser.

Philip har åkt tillbaka från Amerika till England med sin flickvän Nadia för att introducera henne för sin pappa Oliver. Philip och hans pappa har en bitter och långt ifrån bra relation; i bakgrunden ekar ett krossat äktenskap och en olycklig barndom. Nadia är en före detta krigsreporter som numera är akademiker, och hon och Oliver hamnar genast i en het debatt om Irakkriget, där de två har olika synpunkter. Visiten hos Oliver väcker tankar och känslor både om politik, ansvar, kärlek och familj.

Innan jag ger mig in i den här recensionen på riktigt är det kanske lika bra att erkänna en grej - jag har aldrig varit på teater. Jag har aldrig sett en riktig, professionell pjäs. Varför är svårt att säga, för jag skulle nog vilja egentligen, men det är helt enkelt ingenting som funnits i min uppväxt eller i min skolgång, och det har inte varit något jag aktivt sökt upp heller. Därför känner jag mig väldigt främmande inför dramatik, trots att jag vet att många av litteraturens största verk är just pjäser.

Men även om det känns ganska ovant att läsa en pjäs, så tycker jag om det. Det är, till och med när det är Shakespeare, eller, som i det här fallet, om krig, väldigt avslappnande läsning. Det beror på att det är så luftigt - nästan uteslutande dialog, med mycket utrymme för tolkning, för läsaren att läsa in egna uppfattningar, och för en publik. Jag är imponerad av sättet att kunna berätta en historia med så begränsade medel, enbart genom dialog och små, små karaktärsbeskrivningar. Det är intressant och det är imponerande, men jag känner inte riktigt att jag har kunskap eller tillåtelse att närma mig dramer på samma kritiska vis som jag kan med romaner, och det gör både min läsning och den här recensionen smått enbent.

Att jag känner mig ganska oförmögen att analysera The Vertical Hour beror också på de teman som pjäsen behandlar; jag är inte en väldigt politiskt övertygad människa och jag har svårt att reda ut politiska begrepp och ståndpunkter. Det faller jag på som läsare, eftersom det här är en pjäs som explicit handlar om politik. Nadia och Oliver utgör olika ståndpunkter till krigföringen i Irak, och ämnet ligger hett i all deras interaktion. Jag är inte helt säker på att jag förstår dem fullt ut. Tur är då att pjäsen också är ett relationsdrama, för där landar den för mig. Det är nämligen också en berättelse om familj, om att vara präglad av sitt förflutna och om att ta sitt professionella liv in i sitt privata. Det är hemskt intressant, också när jag inte helt förstår, och jag ser fram emot seminariet jag ska ha om den här pjäsen, bara för att kunna upptäcka fler nyanser och vändningar i den som jag är övertygad om att jag har missat.

Tekniskt sett är The Vertical Hour en skicklig karaktärsskildring, centrerad kring tre huvudkaraktärer, Philip, Nadia och Oliver, men kanske trots allt mest kring Nadia och Oliver, för det är mellan de två som bokens alla teman ligger spända, som på en tråd mellan dem. Dialogen är djup och intellektuell på en nivå som jag visserligen uppfattar som ganska icke-trovärdig, men som samtidigt är välskriven och välformulerad - och inte minst väldigt tankeväckande.

Under läsningen undrar jag nästan allra mest: varför läser jag inte pjäser oftare? Jag skulle vilja slå ett slag för att iallafall försöka, också för er som liksom jag tror att det inte alls är er grej.

"The Vertical Hour", 2008