Sommaren 1948 bor den femtonårige Trond med sin far i en fäbod vid en älv, nära gränsen till Sverige. Det är en sommar vars händelser sätter djupa spår och som tydligt kommer att ge genklang genom hela hans liv. Många år senare när han börjar bli gammal flyttar Trond till en liten stuga vid en stilla sjö. Här vill han vara ensam med skogen, stillheten och sin hund. Han har bara en granne - en man i hans egen ålder som visar sig ha med den där sommaren för längesedan att göra, och Trond måste tänka tillbaka på vad som egentligen hände i det förflutna han trott att han lagt bakom sig.
Jag måste säga att jag är lite besviken på Ut och stjäla hästar. För en bok som fått så många goda ord och utmärkelser hade jag nog väntat mig något mer. Inte så att boken egentligen är dålig, utan snarare är det jag som haft för höga förväntningar på den. Normalt sett brukar jag gilla ramberättelser och blicka tillbaka-upplägg eftersom jag tycker att det ger ett vemod som jag tilltalas av. Och jag kan förstå tjusningen i Ut och stjäla hästar - den har en särskild känsla som den förmedlar väl, den där somriga ungdomen i kontrast mot den gamla visheten och kunskapen, och dessutom beskriver den både sommarens och vinterns Norge på ett extremt välmålat vis.
Men det griper inte tag särskilt hårt i mig, inte på det sätt jag hade hoppats på. Jag tror att det beror på några olika saker - först och främst kanske att jag tycker att boken är alldeles för långrandig. Den vilar visserligen mycket på sina detaljer, men det finns avsnitt som är helt överhopade - behöver jag verkligen en detaljerad kronologisk beskrivning av hur Trond går ut i köket och häller upp kaffe och skär bröd? Eller en flera passager lång miljöbeskrivning av älven och skogen? Flera gånger kommer jag på mig själv med att skumläsa långa partier utan att uppleva att de ger mig något alls.
Ju mer jag läst i boken har jag också insett att mina svårigheter att tycka bra om den kanske också beror på att det inte är en bok som är skriven med mig i åtanke. Det är en bok som domineras av män och idéer om manlighet, en bok om en uppväxt från pojke till man, och om en sons relation till sin far. Mer än något annat är det kanske en bok om mäns svårigheter att visa känslor. Det finns mycket lite i den som har med mig att göra, och emellanåt har jag läst den här boken med en känsla av trötthet och nästan lite irritation, eftersom den spinner vidare på en kärv och otillgänglig idé om manlig litteratur som ibland till och med gränsar till ren gubbighet.
Men det finns naturligtvis saker jag ändå tycker om med boken. Framför allt tycker jag att relationen mellan far och son är väldigt bra gestaltad, och utan tvekan bokens största styrka. Trond respekterar, älskar och idoliserar en far som ändå förblir otillgänglig och outgrundlig, och i den relationen finns egentligen alla bokens stora känslor - kärlek, rivalitet, ilska och sorg. Och jag gillar hur boken handskas med den relationen och aldrig berättar för mycket eller för lite, även om jag önskar att den kunde ha erbjudit en annan upplösning som hade knutit samman boken och gett Trond de svar som både han och jag som läsare behöver.
Kort sagt är jag ganska besviken på Ut och stjäla hästar, en bok jag trodde skulle leverera mer. Men min besvikelse beror nog mer på mina egna högt uppskruvade förväntningar än på boken i sig, och jag tänker att det säkert är en bok som många andra skulle tycka var mycket bättre - men kanske främst människor som inte är tjugofyraåriga tjejer.
"Ut og stjæle hester", 2003
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar