Boken är en sammanställning av en serie researtiklar som Stig Dagerman skrev hösten 1946, när han var utskickad på uppdrag av Expressen för att dokumentera situationen i efterkrigets söndertrasade Tyskland. Alltså finns det ingen konkret handling, utan boken är uppdelad i tretton artiklar som lyser upp olika bitar av det Tyskland som Dagerman tog sig igenom, vad han såg, vem han träffade och vad han kände.
Tysk höst kan alltså inte klassas som en roman, utan är journalistisk prosa, något som man måste ha i bakhuvudet när man läser. Kapitlen är hyfsat korta och dessutom uppdelade med mycket blankrader, vilket i kombination med hur kort boken är gör att den blir väldigt lättläst.
Men jag måste medge att jag när jag började läsa blev jag först lite orolig över att den inte riktigt levde upp till mina förväntningar. Men ju längre jag kommit i den, desto starkare och mer drabbande har jag upplevt den. Några artiklar står särskilt ut för mig - till exempel De ovälkomna, om tyskar som under kriget varit evakuerade till Bayern och som nu skickats tillbaka, men som inte är välkomna i sin gamla hemstad Essen längre. Istället bor de kvar på tåget de kom i, utsvultna och utan möjligheter.
En annan av mina favoriter i samlingen är Retur Hamburg som också utspelas till stor del på ett tåg, och i sällskap med en ung pojke som vill komma bort från Tyskland men som författaren själv inte kan hjälpa alls. Maktlösheten och frustrationen hos Dagerman själv är som mest påtaglig i just den artikeln, och den så intensiva personliga kopplingen gör den till en av de starkaste i mitt tycke.
Min tredje favorit är den avslutande artikeln, med rubriken Litteratur och lidande, som handlar om flygresan tillbaka till Sverige och de ruiner som ligger under och bakom. I den behandlar Dagerman lidandets roll för konsten och hur man ska ställa sig till ett så nytt lidande som detta, om det över huvud taget går att omvandla eller borde omvandlas till litteratur så snart.
Det som alla artiklar i Tysk höst har gemensamt är en plågsam realism, med så mycket hunger och köld att det blir näst intill omöjligt att få medlidandet att räcka till. Alla artiklarna svämmar också över av frustration, apati och cynism från de människor och den omgivning som boken skildrar så ingående. Just miljöerna blir oerhört levande - beskrivningarna av de sönderbombade byggnaderna, städerna där hela kvarter ligger i ruiner så långt ögat kan se, och hur människor ändå måste leva och bo mitt i all misär.
Men boken skildrar också de nya försök till ett återuppbyggande som sker, och fokuserar en hel del på politik och landets framtid. Jag har svårast för de partier som handlar mycket om politik, kanske eftersom de för mig känns som det mest daterade av allt i boken.
Framför allt är Tysk höst en bok som gör historien närvarande här och nu på ett sätt som är ganska fantastiskt. Det är inte en historiebok, och inte en bok som blickar tillbaka, utan en bok som är skriven i stundens här och nu, i en tid då framtiden var svår att se och där krisen inte verkade ha en ände. Och så är det ju språket, som alltid har varit Dagermans allra största styrka och som det ibland riktigt lyser om, med en del helt briljanta formuleringar och en känsla som är svårslagen för någon annan författare.
Att han dessutom bara var tjugotre år gammal - lika gammal som jag är nu - när han skrev de här texterna, är nästan omöjligt att fatta. Det är inte så att jag nödvändigtvis tycker om allt jag läst av Dagerman, utan det är den här känslan, den här smärtsamma mänskligheten, som verkligen gör honom och hans verk tidlösa och så omöjliga att värja sig emot.
"Tysk höst", 1947
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar