Guy Haines är arkitekt på väg uppåt. Det enda som hindrar honom är hans fru som hela tiden skjuter upp deras skilsmässa. På tåget för att träffa henne och diskutera saken möter han en främmande man som både fascinerar och skrämmer honom. Mannen, Charles Bruno, berättar att han hatar sin far så mycket att han skulle kunna döda honom. Och så kommer Bruno med ett befängt förslag - de ska mörda åt varandra! Om Bruno dödar Guys fru, så kan Guy döda Brunos pappa. Guy avfärdar det hela som löjligt prat, utan att veta att mötet på tåget kommer att få oerhörda konsekvenser.
Jag har tidigare läst den första delen i Highsmiths serie om Tom Ripley, En man med många talanger. Det lustiga med Highsmith är nämligen att jag tilltalas väldigt mycket av hennes idéer, men när jag faktiskt sätter mig ner och läser känner jag mig inte alls så fängslad som jag borde. Jag har försökt mig på Ripley två gånger, i hopp om att jag skulle känna annorlunda den andra gången, men med samma resultat. Och tyvärr är det precis likadant i Främlingar på tåg.
Också här tycker jag att själva idén till berättelsen är riktigt bra - två främlingar som ska mörda åt varandra och på så sätt lura polisen. Inga motiv, ingen koppling, ingenting. Och så vad som händer när planen faktiskt sätts i verket, hur de två männen reagerar och hur de oåterkalleligen binds vid varandra. Det blir en psykologisk thriller som lever upp till namnet. Sämre blir det inte av att karaktärerna dessutom är så bra uppbyggda - den samvetslöse Bruno påminner mycket om Tom Ripley, han fascinerar och skrämmer i sin totala frihet från allt vad regler och samvete heter. Guy å andra sidan, är den mer mänskliga av de två som läsaren får ta plats i och relatera till - tills man upptäcker att också han blivit vriden någonstans på vägen, utan att man riktigt märkt det. De är båda två komplexa karaktärer som förändras och utvecklas under berättelsens gång - särskilt intressant blir kanske den homoerotiska undertexten i särskilt Brunos fall. I allt detta blir Främlingar på tåg en skicklig, karaktärsdriven berättelse om skuld, utpressning och om rätt och fel.
Så varför dras jag inte med? Varför känner jag aldrig av den där spänningen som jag vet finns där? Jag tänker att det nog har med några olika saker att göra. För det första är det kanske språket, som inte är särskilt anmärkningsvärt. Highsmith är ingen poet och har väldigt lite humor, vilket gör läsningen ganska torr och faktamässig. För det andra, så är det kanske att boken vid det här laget är ganska gammal - 65 år i år, faktiskt. Jag undrar om min lätta uttråkning i läsandet helt enkelt beror på att berättelsen inte känns särskilt nyskapande längre, i en tid då man tittat på åtta säsonger av Dexter och vant sig vid tanken på antihjältar på ett helt annat sätt. Då krävs det mer från det jag ser och läser för att det alls ska kännas nervkittlande.
Det betyder inte att Främlingar på tåg är en dålig bok - tvärtom är det nog många som fortfarande skulle tycka om den idag. Jag råkade till och med sätta mig bredvid en man på bussen som också läste just samma bok, vilket slog mig som extremt märkligt med tanke på bokens ålder. Men det säger ändå något om att Highsmith inte är utdaterad, tvärtom. Och jag kan ju se det, att det finns en skickligt uppbyggd intrig, buren av tilltalande karaktärer och en bra, psykologisk twist. Det är väl bara det att Highsmiths författarskap inte är för mig.
"Strangers on a Train", 1950
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar