Vi bryter för ett långt inlägg om hudfärg

Under tiden som jag läst böckerna om Övärlden har jag gradvis snöat in mer och mer på dem, och såklart snokat omkring en del online för att se vad jag kunde hitta för nörderier där. Bland annat hittade jag lite fantastisk fanart med motiv från Gravkamrarna i Atuan, men jag hittade också annat, som jag tyckte var värt att ta upp i ett separat inlägg eftersom jag vill höra vad ni, mina läsare, har att säga om saken utan att behöva baka in det i en recension. Men först, kolla in fanarten!

Så, grejen är den här: en av sakerna som särskiljer Övärlden-serien från mycket annan klassisk, episk fantasy i Tolkien-anda, är att nästan alla huvudkaraktärer är mörkhyade. Världen Ursula K. Le Guin byggt upp består till största delen av människor med mörk hudfärg, däribland huvudpersonen Ged och i princip alla andra utom Tenar, som är vit. So far, so good.

Men så kommer vi till de filmatiseringar som gjorts av böckerna - och då framför allt en tv-serie som är löst baserad på de två första böckerna med titeln Legend of Earthsea. Le Guin själv har skrivit en läsvärd artikel om hur man valt att helt ignorera karaktärernas hudfärg och anställt nästan enbart vita skådespelare till huvudrollerna. Så här ser det ut - och Ged är den lockiga killen i mitten.

Men även om det är helt sjukt hur man kan välja att vittvätta en hel romanserie i en filmatisering, blir jag mer störd av det Le Guin skriver i sin artikel om omslagen till sina böcker. Visserligen ska man ta i beaktande att de här böckerna gavs ut mellan 1968 och 1972, men låt oss minnas att de getts ut igen och igen och fortfarande kommer ut i nyutgåvor då och då.

Det Le Guin skriver om hur man om och om igen valt att illustrera Övärlden-böckernas omslag med vita personer är beklämmande. Hon beskriver hur man antingen tecknat vita människor, eller också valt att helt kringgå att ha människor på omslagen och bara tecknat fantasylandskap. Så här illa kan det se ut:


Det får mig att snegla lite på omslagen till mina egna böcker - som jag ju faktiskt köpte mest eftersom jag gillade hur de ser ut. På de här omslagen är karaktärerna skuggor, formlösa och utan drag. Personligen gillar jag sådana omslag, där man inte kan se ansikten, eftersom jag gillar att få lov att föreställa mig karaktärerna själv.

Men samtidigt - hur många böcker ser man egentligen med svarta människor på? Hur ofta tar man inte för givet att de man läser om är vita? Kanske då särskilt inom fantasy - som kanske är den enda genren där författaren kan välja att ha karaktärer med varje upptänklig hudfärg utan att några kulturella krockar uppstår (låt oss inte glömma att Atreju i Den oändliga historien har olivgrön hy).

Le Guin skriver också om breven hon fått av ungdomar som tackat henne för att de för första gången läst böcker som innehåller karaktärer som ser ut som de, att de för en gång skull känt sig inkluderade i litteraturen de läser. Det får mig att tänka på hur viktigt det är att representera mångfald - inte bara i berättelserna utan på deras framsidor, så att man faktiskt kan se att det handlar om människor som liknar en själv.

Det hela får mig att minnas en ungdomsbok som jag läste för många år sedan - en billig B. Wahlströms-historia med två typiskt amerikanska, vita tonåringar på framsidan. Men när jag började läsa boken fick jag snabbt omvärdera bilden som omslaget satt i huvudet på mig - alla karaktärer i boken var svarta. Jag kommer ju att anta att personerna jag läser om ser ut så som de gör på omslaget, eller?

Så, vad säger ni? Har ni stött på någon annan fantasy där huvudkaraktärerna inte är vita? Hur stor roll har omslagen egentligen i sitt ansvar att spegla berättelsen? Jag skulle jättegärna vilja se om ni stött på liknande problem, för det här är nog första gången jag på riktigt blivit medveten om att det kan ligga rasism också i något så förbisett som ett bokomslag.