Recension: Undret av R.J. Palacio

Trots att den här boken är mer än trehundra sidor lång har jag läst den fort och så gott som i en enda sittning. Jag har hört mycket om den förut och reagerat på det säregna omslaget, så det känns väldigt roligt att äntligen ha läst den.

Innerst inne känner sig August inte särskilt annorlunda mot alla andra tioåriga pojkar. Han tycker om Star Wars, att spela tv-spel och sparka fotboll. Problemet är bara att August inte är som alla andra - han är född med ett missbildat ansikte. Under hela sin barndom har han blivit utpekad och utstirrad, och han har aldrig gått i en riktig skola. Istället har hans mamma undervisat honom hemma. Men när det är dags att börja femte klass bestämmer sig familjen för att August ska prova en riktig mellanstadieskola. August själv inser med en gång att allting kommer att förändras. Frågan är bara om förändringen kommer bli till det bättre eller det sämre.

Jag lånade den här boken från biblioteket där jag jobbar och blev väldigt förvånad över att den klassas inte som vuxenbok eller ens tonårsbok, utan faktiskt som en bok för barn mellan nio och tolv. På en del andra bibliotek och i bokhandlar klassas den däremot som vuxenroman. Och den är onekligen en ganska svår bok att kategorisera - den handlar ju om en tioåring, och på många sätt är det inte en åldersbunden bok. De teman den tar upp - om utseende, mobbing och vänskapsrelationer - är lika viktiga för barn och unga som för vuxna. Men personligen har jag ändå svårt att tänka mig att en tioåring skulle vara helt redo för de mer komplexa teman som Undret tar upp.

För först och främst är Undret kanske en bok om yta och hur vi alla är tvungna att handskas med skillnaden mellan de vi känner oss som och de vi ser ut som. I Augusts fall måste han hela tiden kämpa för att få omgivningen att förstå vem han är under ett ansikte som får de jämnåriga att hitta på öknamn och inte vilja röra vid honom. Boken skildrar hans kamp med en känslighet som bara går att beundra. Samtidigt är jag glad för att Undret väljer att angripa problemet med utsatthet inte bara från Augusts eget håll, för det är först när boken byter berättare och växlar mellan karaktärer i Augusts närhet som boken blir mer komplex. Särskilt hjärtskärande är det att läsa ur storasystern Olivias perspektiv, och känna både hennes stora kärlek och beskyddarkänslor inför sin lillebror, samtidigt som hon lider av att aldrig få lov att ta plats, av att allting alltid handlar om August.

På många sätt gillar jag Undret skarpt - den är rolig så att jag ibland skrattar, sorglig så att jag ibland gråter, och väldigt välskriven på ett sätt som känns enkelt att ta till sig och ändå aldrig tråkigt. Jag har läst boken väldigt fort och den är svår att släppa ifrån sig. Ändå finns det delar av den som jag har väldigt svårt för. För det mesta balanserar boken väl på kanten mellan allvar och livsglädje, och lyckas med att beröra utan att verka anstränga sig. Men efter ett tag börjar jag märka att författaren vill göra Undret till mer av en feelgood-bok än en bok om utsatthet. Och där tappar boken mig, för plötsligt känns den inte alls särskilt trovärdig längre.

Det är särskilt framåt slutet som får jag allt mer svårt för åt vilket håll berättelsen är på väg. Hela boken blir mer och mer tillrättalagd, mer och mer klyschig, och i slutet vill jag nästan kräkas lite av frustration över att allting ordnar sig till det bästa och alla lever lyckliga. Det känns så glättigt, så tillgjort, och det är synd på en bok som dittills känts så angelägen, viktig och - ja, verklig.

Ändå skulle det vara dumt att inte rekommendera Undret. Den känns unik och även om jag har svårt för det karamelliserade amerikanska slutet, så är det ändå en stark och berörande bok som väcker tankar till liv om vikten vi lägger vid utseende och normalitet, och varför sådana saker trots allt spelar roll. Det finns scener där man bara vill gråta över det orättvisa i Augusts situation, men tyvärr är det bara med nöd och näppe som detta räddar boken från att bli alltför banal.

"Wonder", 2012