Recension: Om du vågar av Megan Abbott

Jag har varit taggad på den här boken sedan jag först läste om den på Bokboxen, och efter en lång väntan på att mitt bibliotek skulle beställa in den har jag äntligen läst den. Det är första gången jag läser något av Megan Abbott, men efter det här har jag verkligen fått mersmak.

Addy och Beth har alltid varit bästa vänner, men det är Beth som bestämmer. Addy är bara den som lyder, som ser till att Beth får som hon vill. Det är Beth som styr skolans lag i cheerleading, med Addy som sin högra hand. Men sista året i high school kommer en ny coach, och kanske har Beth för första gången mött sin jämlike. Den nya coachen är stenhård och bryter snabbt ner den hierarki som rått så länge i laget. Hennes närvaro letar sig också in mellan Addy och Beth - medan Addy fascineras av och dras till den nya coachen börjar Beth å sin sida att dra sig undan. Men Addy, som känner henne bättre än någon annan, vet att Beth inte släpper sitt ledarskap så lätt...

Det här har verkligen varit en streckläsningsbok, alldeles omöjlig att lägga ifrån sig. Jag har läst den bara på ett par dagar och den har hela tiden funnits i mina tankar, av flera olika anledningar. För det första är det en enormt välskriven roman som rent språkligt imponerar på mig. Beskrivningarna är så träffande, liknelserna så mitt i prick och flera gånger levererar boken meningar som slår hårt och obönhörligt. Det är ett kort och lite rått språk, som verkligen samspelar med bokens ton och handling.

Om du vågar är skriven ur Addys jagperspektiv och den målar upp en mörk och obehaglig bild av tjejerna i cheerleadinglaget, av deras hierarki, deras maktlystnad och utpressning. Jag gillar effekten som uppstår, med det mörka och krypande som finns rakt under den glättiga och glittriga ytan av vackra leende tjejer. Sporten, som måste utföras med knivskarp perfektion och kontroll, bidrar till den effekten - hur den polerade ytan döljer något betydligt mer kaotiskt och sjukt, hur tjejerna som verkar så perfekta och avundsvärda är täckta av blåmärken under kläderna, hur de svälter sig och hjälper varandra spy upp lunchen för att sedan smeta in sig i glitter och låta sig kastas flera meter upp i luften i rent dödsförakt. Jag gillar verkligen kontrasterna som uppstår i den bilden, kombinerat med omvärldens syn på cheerleading som någonting löjligt, någonting som bara blåsta brudar sysslar med.

Kanske är man också benägen att avfärda bokens handling som för banal, för tjejig - men det är där som Om du vågar verkligen briljerar - i att låta det tjejiga bli det skrämmande, att förvandla sminket och hårsprejet och parfymen till vapen, de pinnsmala tjejerna till stenhårda krigare med paljetter som krigsmålning - om det finns något i boken som jag älskar är det detta.

En annan av bokens största styrkor är karaktärsteckningen, för det är verkligen karaktärerna som bär upp Om du vågar. På sätt och vis är den ett triangeldrama mellan Beth, coachen och Addy, som står i mitten och slits mellan de två och aldrig får anledning att lita särskilt mycket på någon av dem. Beth är otvivelaktigt bokens mest intressanta person, sockersöt och perfekt men samtidigt grym, manipulativ och hänsynslös mot alla som inte ger henne vad hon vill ha.

Sättet som tjejerna spelar ut varandra på, hur de leker med andras liv och känslor på ett så beräknande sätt, är så väldigt bra utfört. Men det som jag ser som romanens enda svaghet kommer också in här - ibland har jag lite svårt att tro på hur säkra de alla är, hur de ständigt säger olycksbådande och smarta saker - i mitt huvud borde sjuttonåringarna vara mer naiva, mindre beräknande. Men på samma gång är det en av de saker jag gillar, deras växling från tonårsjargong till iskyla, hur just de tjejerna som alla tror är blåsta i verkligheten är de som är de mest sluga. Ingen i boken är särskilt god, vilket är en av de saker jag gillar allra mest med den.

Det är kanske lätt att tro att boken närmar sig en ungdomsbok, med sjuttonåriga tjejer i huvudrollerna, men faktum är att jag inte skulle rekommendera den till någon i den åldern. För det är den alltför obehaglig, alltför mörk och rå. Mer än något annat är Om du vågar en riktigt obehaglig spänningsroman som innehåller allt man kan önska sig - välskrivna karaktärer, en stramt uppspänd psykologisk handling, och till och med en mordgåta att lösa. Men framför allt presenterar den intressanta om än osympatiska karaktärer, och en skimrande perfekt yta som döljer avgrundsdjup vrede, och det är det jag blir mest imponerad av, det är det som håller kvar mig. Och i kombination med det täta, imponerande språket är det vad som gör den här boken riktigt minnesvärd.

"Dare Me" 2012