Recension: Jag duger inte åt lycka av Märta Fohlin

Den här boken har jag läst mycket för att jag har lite av en personlig koppling till den - författaren är nämligen dotter till rektorn på folkhögskolan jag gick på för ett par år sedan. Det är lite roligt, men mest av allt läser jag Jag duger inte åt lycka för att den kommit varmt rekommenderad från en av mina bästa (och mest litterära) vänner.

Jag duger inte åt lycka handlar om en ung, namnlös kvinna som driver omkring mellan stad och landsbygd, i jakt på en balans mellan ensamheten och gemenskapen. Det är också en kärlekshistoria där man får följa en relation från början till slut, och problematiken i att försöka vara någon annans när man samtidigt vill vara sig själv, det ambivalenta i att försöka ge sig åt någon utan att ge upp vem man själv är.

På skrivarlinjen jag gick (på ovan nämnda folkhögskola) pratade vi ofta om "hemliga" texter. Med det menades texter som man var tvungen att fundera över för att förstå, texter som var svårlästa och snåriga. Just den beskrivningen tänker jag ofta på medan jag läser Jag duger inte åt lycka, för det är så jag upplever den. Hemlig. Intern, dold, svår. Det är en bok om utsattheten i att älska någon, om identitetssökande, om att försöka hitta en plats och en trygghet med lagom mycket gemenskap och lagom mycket ensamhet. 

Romanen är skriven ur ett jagperspektiv på ett sätt som nästan liknar en enda lång monolog, utan särskilt mycket utrymme för andra karaktärer än huvudpersonen. Det skapar en ganska instängd känsla som jag ibland upplever som väldigt jobbig. De flesta personerna i romanen nämns med initialer eller förkortningar, och bara ett fåtal är namngivna. Det, i kombination med att det är en oerhört inåtblickande roman, gör att jag har svårt att få grepp om bikaraktärerna - de flyter omkring i periferin som skuggor utan ansikten.

Språket, som är prosalyriskt snarare än berättande, sitter verkligen i framsätet och jag har intrycket av att språket, orden och rytmen är viktigare än själva berättelsen. Ofta känns det rentav som om boken inte riktigt vet var den ska ta vägen, och den går lite i cirklar med sina resonemang utan att handlingen kommer vidare. Och det är här som boken tappar mig lite. Jag är den typen av läsare som tycker att det är viktigare med en intressant handling än ett vackert språk, och för mig har alltid en bra berättelse varit det jag i första hand är intresserad av. Och jag upplever ofta att Jag duger inte åt lycka saknar en tydlig handling, ett driv framåt. 

Dessutom är det sällan som språket faktiskt griper tag ordentligt i mig. Det finns någonting monotont över texten som gör mig avtrubbad och distanserad, som om jag läser någons väldigt interna dagbok som är svår att förstå utan rätt kontext. Det blir frustrerande, och jag kommer på mig själv med att leta efter ställen som bränner till, ställen där språket blir citerbart och vackert, utan att faktiskt hitta dem. Allt detta bidrar till att jag får väldigt svårt för den här boken. Det är egentligen bara framåt slutet, när boken får en mer utpräglat sorgsen och bitterljuv ton, som jag tycker att läsningen lyfter lite.

Min vän som gav mig boken sa att den inte riktigt var en Amandabok, och det hade hon alldeles rätt i. Jag duger inte åt lycka är verkligen inte min typ av roman, och även om den varit intressant att läsa just eftersom jag sällan tar mig igenom den här sortens böcker, så är det inte en bok som jag känner att jag kommit särskilt nära. Jag skulle inte vilja kalla den dålig, men för mig personligen saknar den en ordentlig röd tråd, jag blir förvirrad av den gissningslek som det vaga språket ibland utsätter mig för och jag tycker inte att språket är bra nog för att väga upp att den ibland stampar väl länge på samma ställe. Jag tror säkert att någon som uppskattar det mer inåtblickande och monologaktiga kan ha stort nöje av boken, men den någon är inte jag.

 

"Jag duger inte åt lycka", Norstedts, 2014

På läslistan

Jag har visst tappat bloggen lite de senaste dagarna. Men jag lovar, jag läser! Och snart blir det en recension på Jag duger inte åt lycka. Det går som sagt ganska långsamt framåt med den, och som alltid när det inte går fort nog samlar jag på mig en hög med böcker som jag längtansfullt sneglar på.

Den högen ser ut så här för tillfället, så se fram emot Ormen av Stig Dagerman, Speciella omständigheter av John Ajvide Lindqvist, Den lille vännen av Donna Tartt, Getingfabriken av Iain Banks, Det osynliga barnet av Tove Jansson, Eleanor & Park av Rainbow Rowell, Världens viktigaste kyss av David Levithan - och sist men inte minst, boken vi läser i cirkeln för tillfället, nobelpristagaren Patrick Modianos Lilla smycket. 

Har ni läst någon av dem?

En god morgon

Jag dricker te och läser Jag duger inte åt lycka. Det går långsamt, men jag har kommit ungefär halvvägs. Och som vanligt när det går långsamt i min läsning går jag och plockar böcker från ungdomsavdelningen på jobbet. Jag sitter i disken och så får jag syn på en skyltad bok därborta på tonårsavdelningen, och vips så har den följt med hem. De senaste dagarna har jag lånat Eleanor & Park av Rainbow Rowell som jag har hört mycket om, och Världens viktigaste kyss av David Levithan - för att fortsätta på tema homo i ungdomslitteratur såklart.

Men än så länge är det Märta Fohlins debut som gäller (och en del körkortsteori, men det är så tråkigt att jag väljer att inte ens se det som läsning). Vad läser ni? 

Filmhelg

Det är en helg full av filmatiseringar; jag är hemkommen från bion där jag var och såg den tredje Hunger Games-filmen, Mockingjay part 1. Säga vad man vill om att dela upp filmer på det här sättet (verkar vara en genomgående trend i ungdomsfilmer, med tanke på Harry Potter and the Deathly Hallows och Breaking Dawn), det blir åtminstone betydligt mer tid åt att följa boken.

Det är väl egentligen det jag respekterar mest med den här filmen, att den följer boken hyfsat bra. Men det märks att det är en transportsträcka, den är ändå betydligt sämre än de förra två. Men Katniss är ju alltid cool. Så det är väl bara att luta sig tillbaka och vänta på del 2 - är det i november 2015? Någon som vet?

Fredagkväll med Hannah

Ikväll har jag firat fredag med att se på Hannah med h, filmatiseringen av Per Nilssons Ett annat sätt att vara ung. Det märktes att den var daterad, och skådespelarna var inte särskilt bra, men det är kul att ha sett den. Bäst av allt var ändå soundtracket av The Knife, och att den spelades in i Malmö (fast ändå pratar Hannah stockholmska, suck).

Och så läser jag Jag duger inte åt lycka av Märta Fohlin. Inte riktigt min typ av bok, men man måste ta sig ut från komfortzonen då och då.

Recension: Gräset är mörkare på andra sidan av Kaj Korkea-aho

Jag tvekade lite inför den här boken, som är tjock och tung och som jag plockade upp från bordet med boktips inför Halloween på biblioteket. Jag gillade utformningen, med rött och svart, och handlingen lät som något jag skulle kunna gilla. Och det dröjde inte länge från att jag börjat på den tills jag varit helt uppslukad.

Fyra barndomsvänner återser varandra under tragiska omständigheter; Benjamins fästmö Sofie har kört ihjäl sig och det gamla gänget samlas för att närvara på begravningen. Förutom Benjamin är det prästen Simon som nyss gjort bort sig inför hela Gränby, och Sofies bror Loke som trots sin grava stamning lyckats bra med ett radioprogram i Helsingfors. Hem till Österbotten kommer också Christoffer, som forskar om folktro och särskilt det onda skogsväsendet Raamt som synts till i de lokala skogarna - ett väsen som verkar vara närmare än vad någon av de fyra vännerna räknat med.

Jag gillar Gräset är mörkare på andra sidan väldigt mycket. Trots att den är över fyrahundra sidor lång har det bara tagit mig ett par dagar att läsa ut den, och den är onekligen en väldigt spännande bok som rör sig ledigt i gränslandet mellan spänning och skräck, vardagsrealism och fantasi. Det har varit väldigt skönt att läsa en bok till vilken tankarna hela tiden återvänder och som jag hela tiden vill läsa vidare i.

Det allra bästa med den är utan tvekan karaktärerna, de fyra barndomsvännerna vars återseende av varandra får dem att tänka tillbaka både på barndomen och på relationerna till varandra, sina familjer och sin omgivning. Upplägget påminner mig ganska ofta om Stephen Kings klassiker Det, som också den handlar om ett gäng vuxna vänner som återvänder till sin barndoms småstad för att kämpa mot den namnlösa fasan som de för länge sedan trott var borta.

Också språket andas en del Stephen King - det flyter på lätt och ledigt, enkelt att känna igen sig i och väldigt detaljrikt - ibland kanske lite väl mycket. Det Kingaktiga finns där såväl i handlingen som i språket och utförandet. Dock får Gräset är mörkare på andra sidan en helt egen och unik ton kanske särskilt av de Österbottniska omgivningarna, de djupa skogarna och kalla sjöarna. Det finska märks också i dialogen, som jag i egenskap av skåning inte alltid förstår. Men förutom en del dialektala uttryck är dialogen på det hela väldigt bra, då särskilt skildringen av Lokes stamning (också i Det har en av huvudpersonerna en grav stamning, dock betydligt sämre gestaltad) som blir väldigt påtaglig och verklighetstrogen.

Gräset är mörkare på andra sidan är på många sätt en roman som rör sig i skräckgenrens territorium, en spännande bok som lutar sig mot en kuliss av mörker och undanglidande skuggor som får sätta stämningen. I bakgrunden rör sig hela tiden den mörka skuggestalten Raamt, och undringen: vad är Raamt egentligen? En vålnad, ett förebud om döden eller en budbärare? Men trots Raamt blir ändå Gräset är mörkare i grund och botten snarare en bok som fokuserar på människans inre liv än på det övernaturliga yttre, en bok om skuld, om skam och begär, och om vikten av att våga fråga om hjälp, att våga kommunicera. Och mitt i allt det mörka lyckas den samtidigt ofta vara rolig.

Men trots att jag rakt igenom njuter av den här läsupplevelsen finns det några saker som sticker i ögonen - förutom några rent talspråkiga uttryck i själva texten som slår mig som amatörmässiga reagerar jag framför allt på hur väldigt få kvinnor som har någon ordentlig roll i boken. Alla viktiga huvudpersoner är män och den enda kvinnan av ordentlig vikt är Sofie, som ju är död från sida ett. Det stör mig lite, hur mansdominerat det hela är. Samtidigt lyfter boken andra frågor som är verkligt intressanta - om sexualitet, om förbjudna och mindre förbjudna begär, och det gör den på ett väldigt snyggt sätt. Framför allt Christoffers kamp med sin egen sexualitet i relation till barndomsvännerna och familjen är starkt gestaltad, och mycket av boken ägnas åt problematiken att återvända till det man lämnat. Spänningarna mellan syskon och föräldrar, mellan de som lämnat och de som valt att stanna kvar.

Och det är väl ändå det som får mig att gilla den här boken så skarpt i slutändan,. Relationerna, mänskligheten, vänskapen. Jag gillar alla karaktärerna och engagerar mig i deras problem och livsöden, och det gör att jag knappt kan lägga boken ifrån mig. Nej, den är kanske inte det bästa jag läst, det finns partier som känns konstlade och som andas nödlösning, men på det stora hela är Gräset är mörkare på andra sidan en rakt igenom bra bok som faller mig ordentligt i smaken. Av flera olika anledningar - mörkret, att det är svenskskriven skräcklitteratur, miljöerna, de allmänmänskliga känslorna och konflikterna. Allt det gör Gräset är mörkare på andra sidan till en läsvärd, välskriven och intressant roman.

"Gräset är mörkare på andra sidan", Schildts och Söderströms, 2012

Höstsysslan

Hösten är till för sådant här; varmt te och bra böcker. Jag har precis börjat på Gräset är mörkare på andra sidan av Kaj Korkea-aho som faktiskt verkar riktigt bra än så länge. Jag hoppas att det håller i sig. Och så dricker jag mitt Gotlands-te ur en mugg med motiv av Edvard Munch. Mycket bättre blir det inte. Vad läser ni?

På tal om Mumin

Nu har det blivit roligare att pendla också, för jag har skaffat en ny plånka till mitt tågkort!

Recension: Ett annat sätt att vara ung av Per Nilsson

Per Nilsson är en sån där författare som jag vet är en big deal, men som jag aldrig riktigt fått grepp om. Han är ett stort namn inom svensk ungdomslitteratur, kanske särskilt stor under nittiotalet, men det var först förra året som jag läste något av honom. Då var det Hjärtans fröjd, en bok jag inte blev särskilt gripen av och som jag nu knappt kan minnas. Men den här titeln, Ett annat sätt att vara ung, har alltid känts nära, som något jag hört talas om men inte riktigt minns var. Något jag borde läsa.

Sjuttonåriga Hannah vet precis vem hon är, hon vet vem hon vill vara och hur hon vill leva. Hon går gymnasiet i Malmö och bor ensam i en lägenhet där, och sin fritid ägnar hon åt att skriva, tänka och klistra upp dikter på väggarna. Men så kommer flera personer in i hennes liv - den intelligente gymnasieläraren med vackra händer, den livliga flickan Milena och hennes storebror Eldin, och Andreas, med skinnjacka och rakat huvud. Och samtidigt börjar Hannahs telefon ringa, varje kväll när hon gått och lagt sig. Vem ringer? Vad vill denne någon? Det börjar kännas som om någon spelar ett spel med henne, som om någon försöker lura henne. Eller?

Jag har varit inne i något av en lässvacka de senaste veckorna - varför vet jag inte riktigt, men jag tog till mitt vanliga knep och gav mig på en ungdomsbok för att få upp farten igen. Men den här gången fungerade det inte riktigt - kanske för att Ett annat sätt att vara ung inte är någon hjärndöd bok som bara går att luta sig tillbaka inför som när man ser en film. Nej, det här är en bok som kräver engagemang, och tyvärr har jag inte alltid känt att jag varit tillräckligt närvarande för att ge den här boken en ärlig chans. 

Det betyder dock inte att jag inte gillar Ett annat sätt att vara ung. Tvärtom, det är snarare jag själv som varit någon annanstans, för när jag sedan väl bestämt mig och dykt in i den här boken är den svår att släppa. Det finns någonting här, det finns något hos Hannah och det finns något i språket och upplägget i den här boken som är väldigt, väldigt unikt. Det är en bok om ungdomen och om att vara alldeles vanlig men ändå inte, och om alla frågor som snurrar i ens huvud när man precis börjat förstå hur världen fungerar och precis blivit vuxen nog att vara ensam i den. Hannah funderar på hur stor plats en människa egentligen får ta, hur mycket man får lov att vara och göra och säga, och på många plan är den här boken väldigt existentiell.

För det är en bok med många plan och nivåer, vilket gör den väldigt, väldigt intressant. Det är inte bara en bok om Hannah och hennes liv, det är också en bok om att skriva en bok, och vem som är karaktär och vem som är författare är inte alltid klart. Mot slutet blir boken en metatext som nästan är jobbig, och definitivt svår att få rätsida på som läsare eftersom det inte är riktigt vad man förväntat sig.

Språket i boken bidrar också mycket till den lite långsamma, halvt mysiga och halvt oroliga känsla som går igenom boken - det är Hannahs språk, lite eftertänksamt men också modigt och naket på ett väldigt uppriktigt sätt. Det är enkelt och avskalat, men samtidigt finns det formuleringar som nästan golvar mig i sin finurlighet. Jag gillar Hannah trots eller kanske just för att hon känns väldigt normal och vanlig, och jordnära trots sina stora tankar om världen och livet. Jag känner igen mig i henne på ett sätt som går bortom schabloner och karaktärer; hon känns verklig.

Det är också extra roligt att boken utspelar sig i Malmö, en stad jag är betydligt mer bekant med än det ständiga Stockholm man besöker som svensk läsare. För en gångs skull är det Gustav Adolfs torg och Pildammsparken och Amiralsgatan istället för Gamla stan och tunnelbanan i Stockholm. Det är skönt och uppiggande. 

Det enda som jag tycker ligger boken ordentligt i fatet är att den börjar kännas daterad. Det är tydligt att det rör sig om nittiotal, mobiltelefoner och datorer finns, men det är inget som fått fäste riktigt på samma sätt som idag. Öresundsbron finns inte, istället är det färjor som går till Köpenhamn, och nummerpresentatören är sanslöst ny teknik. Jag kommer på mig själv med att försöka frammana det gamla Centralstationshuset i huvudet istället för det nya - försöker se ett Malmö utan Turning Torso eller silhuetten av Öresundsbron. Det är synd, för som alltid när det gäller just ungdomslitteratur vilar den här boken så mycket på att det ska gå att relatera fullt ut till den.

Men jag är glad att jag läst Ett annat sätt att vara ung. Det är en vacker, känslig och lite eftertänksam skildring om att stå på gränsen till vuxenlivet och känna sig både allvarlig och uppsluppen, att inte riktigt ha hittat rätt ännu, om att ha vänner och om att vara modig och om att vara rädd. Det är en bok om livet, och en stärkande sådan.

"Ett annat sätt att vara ung", 2000

Nytt på priolistan

Nu i dagarna kom en ny bok av Stephen King ut - Väckelse heter den, och kom för ovanlighetens skull ut i Sverige samtidigt som den kom i USA. Och jag måste såklart läsa den, annat vore ju absurt. Frågan är bara om man ska slå till på en gång eller om man ska önska sig den i julklapp...

Sisterhood of the World Bloggers Award

Jag har blivit utvald att svara på frågorna i Sisterhood of the World Bloggers Award, som kanske inte är strängt bokbloggarmässigt (även om jag anar en referens till bokserien Sisterhood of the Traveling Pants i namnet?). Men jag har sett den på en del bokbloggar och nu har jag alltså blivit nominerad själv av Stjärtmes på Bookbirds. Tack! Reglerna är ganska enkla:

1. Tacka bloggaren som nominerade dig, och länka till deras blogg
2. Ha med Sisterhood of the World Bloggers Award-loggan i ditt inlägg
3. Svara på de 10 frågorna som du fått
4. Nominera 10 andra bloggare och fråga dem 10 nya frågor

1. Vilken bok läser du just nu?
Just nu läser jag Ett annat sätt att vara ung av Per Nilsson.

2. Vilka tre böcker tror du att du kommer läsa härnäst?
Jag ska ta mig an Den lille vännen av Donna Tartt, Jag duger inte åt lycka av Märta Fohlin och kanske Gräset är mörkare på andra sidan av Kaj Korkea-aho (eller möjligtvis Getingfabriken av Iain Banks).

3. Varifrån hittar du böcker du ska/vill läsa?
Det är väldigt olika - boktips från människor jag känner, eller i tidningen, eller som jag läser om i andra böcker. Eller till och med hör i låtar - en av anledningarna till att jag faktiskt läste Lolita var för att Sting sjunger he starts to shake and cough just like the old man in that book by Nabokov i låten Don't Stand so Close to Me.

4. Vilka är de författare som du läser allt utav?

Stephen King, J.K. Rowling och hädanefter också Donna Tartt.

5. Hur går dina tankar när du ska ge bort boktips/böcker?

Förr tipsade jag helt enkelt om de böcker jag själv gillade, men numera försöker jag snarare tipsa utifrån personen som ska läsa boken. Det finns ju trots allt böcker jag själv inte gillar som andra kanske älskar. Men det är klart att jag alltid slår ett slag för mina egna favoriter också.

6. Hur ser din handstil ut?

Så här:

7. Vilka är dina favorit-tv-serier-topp 5?

Utan inbördes ordning: Six Feet Under, Buffy the Vampire Slayer, Sherlock, Dexter och Game of Thrones (den sistnämda dristar jag mig till, då jag bara är på andra säsongen).

8. Vilken musik lyssnar du på när du är ledsen?

Hm, The Smiths lyssnar jag ofta på både när jag är ledsen och när jag är glad. Men när jag är ledsen gillar jag Ben Howard, Simon & Garfunkel, Kent, och så en massa enstaka låtar förstås. Dessutom gillar jag sorglig femtio- och sextiotalsblues när jag är nere.

9. Vilken är din sorgligaste film?

Haha, jag gillar nästan bara sorgliga och/eller bitterljuva filmer. Men min sorgligaste favorit är kanske Den gröna milen?

10. Vilka adjektiv skulle du använda för att beskriva dig själv?

Hoppsan, vad svårt det blev. Nördig, skulle jag utan tvekan säga. Och samvetsgrann. 

Jag har svårt att hitta tio bokbloggar som inte redan gjort det här, så jag tycker helt enkelt att se som känner sig manade gärna får svara på mina tio frågor:

1.Vilken bok har influerat dig mest?
2. Vilken författare önskar du vore mer välkänd?
3. En bok du inte tyckte om första gången du läste den, men som du älskar nu?
4. En bok du tycker är alldeles för underskattad?
5. Nämn en bra filmatisering av en bok du läst.
6. Ett favoritcitat från en bok du läst.
7. Har du läst någon bok av någon nobelpristagare?
8. Har du läst någon bok med en hbtq-huvudperson?
9. Vilken karaktär skulle du vilja byta plats med?
10. Din favoritinledning?

Den som väntar på något gott

Äntligen! Efter månader av jagande efter den enda boken i Mumin-serien som jag saknar har jag äntligen fått tag på Det osynliga barnet och andra berättelser. 

Jag har berättat om det innan här på bloggen, men för att dra hela grejen igen - jag började samla på mig alla kapitelböcker i Muminserien förra sommaren ungefär, efter att ha upptäckt Tove Jansson löjligt sent i livet. Och i somras, när jag till slut skulle köpa de sista böckerna jag saknade (Trollvinter, Det osynliga barnet och Pappan och havet) så hade plötsligt böckerna gått ur tryck. Jag lyckades få tag på Trollvinter och Pappan och havet i olika butiker som fortfarande hade exemplar kvar, men Det osynliga barnet var slut precis överallt. Jag kontaktade till och med förlaget för att höra om de hade något ex kvar, för så nördig är jag, men icke.

Och ja, jag vet att Tove Jansson ständigt kommer i nytryck och att jag skulle kunna få tag på boken i en annan upplaga, men jag ville ha hela serien i samma design. Det skulle irritera ihjäl mig att ha en av böckerna i serien i helt annat format.

Så jag lade in bevakningar på boken på några olika antikvariatssidor, och nu i veckan gav det resultat. Glansholms Antikvariat mejlade mig och sa att de hade boken, och även om jag nu fått betala ungefär tre gånger så mycket som jag skulle ha behövt om jag köpte boken medan den fanns i butik, så är jag så himla nöjd.

Dessutom kom den levererad i ett fint paket:

Och så här ser hela serien i all sin komplettering ut (den prologliknande Småtrollen och den stora översvämningen är inte med):

Ungdomsböcker för hela slanten

Det känns som om jag är inne i lite av en lässvacka just nu - varför vet jag inte riktigt, men det kan kanske bero på att jag har en massa annat att tänka på, och på att jag inte hittat rätt bok. Så jag försöker läsa lite ungdomsböcker för att ladda upp batterierna - nu har jag börjat på Per Nilssons Ett annat sätt att vara ung. Vad läser ni?

Favoritspelen - var med och lek!

Jag tror inte att jag visat de här kortspelen som jag haft hur länge som helst, och som är sjukt kul (om man hittar nån som vill spela dem med en förstås).

De heter, som synes, Svåra ord och Boknörd. Boknörd är min favorit, men det beror bara på att jag lättare vinner när jag spelar det...

Det är bra spel, för de tar inte stor plats och går att ta med sig precis överallt. Och så gillar jag att frågorna spänner över allt från Homeros till Dan Brown, alla som gillar någon typ av böcker har liksom en chans.

Svårare är det med ordspelet, det är betydligt klurigare.

Så, låt mig ställa en fråga från varje spel så kan ni få gissa i kommentarerna! Den första frågan är från Boknörd och handlar om karaktärer: Vad heter huvudkaraktärerna i Margaret Mitchell roman Borta med vinden?

Från Svåra Ord lyder frågan: Vad är en Bautasten? 

Kan ni svaren?

Recension: Kaninhjärta av Christin Ljungqvist

Det här är den första boken i högen av ungdomsböcker jag plockade på mig på biblioteket i förra veckan. Jag har haft ögonen på den senaste boken av Christin Ljungqvist, men när jag insåg att Kaninhjärta är först tänkte jag ge hela serien en chans genom att läsa från början.

Tvillingarna Mary och Anne har alltid levt tätt inpå varandra, nästan så att de inte kan hålla reda på var den enas gränser upphör och den andras tar vid. Ända sedan de var små har de med hjälp av varandra kunnat ta kontakt med andevärlden - spöken kan låna Marys kropp och röst, medan Anne kan se och höra dem. När de är sjutton år och sommarlovet börjar lämnar de sin mamma för att olovligen bo i Göteborg i fyra veckor. Där stöter de av en slump på en medial grupp som letar efter en försvunnen flicka. Mary och Anne blir en del av gruppen, men det dröjer inte länge förrän sökandet har börjat splittra deras hittills så starka band. Mary blir besatt av att hitta flickan, medan Anne måste fokusera desto mer på att skydda sin syster - kanske framför allt från sig själv.

Jag har inte haft lika lätt för att läsa Kaninhjärta som jag förväntat mig, och det beror mycket på hur den är skriven rent språkligt. Meningarna är långa och obrutna på ett sätt som, särskilt till en början, är ganska svårt att vänja sig vid. När man kommit in i det blir det enklare, men jag har ändå lite svårt för det, och ibland måste jag läsa om meningarna flera gånger för att förstå exakt vad de vill ha fram. Det blir visserligen ett särskilt och utmärkande sätt att skriva, som utan tvekan ger boken en unik stämning, men samtidigt gör det läsningen lite förvirrad.

Det intressanta med boken är egentligen inte de övernaturliga inslagen eller ens mysteriet med den försvunna flickan (som ibland andas lite väl mycket deckarmysterium för att jag ska tycka det är roligt), utan syskonrelationen mellan Mary och Anne. Emellanåt kan jag känna igen mig i den, andra gånger blir den betydligt mer mystisk än vad jag kan relatera till. Men trots allt utgör relationen mellan tvillingarna själva romanens hjärta, och det blir svårt att inte intressera sig för Mary och Anne och de slitningar de utsätts och utsätter sig själva för. Deras relation är egentligen betydligt mer intressant än bokens själva handling. Om det är bra eller dåligt kan jag inte riktigt bestämma mig för.

Nämnas ska också att varje kapitel i boken börjar med en rad ur en låt av Kent, och bandet citeras också väldigt ofta i själva texten. Jag är visserligen ett fan av Kent, och jag tycker att många av deras texter är fantastiska, men för att vara ärlig fungerar det inte fullt ut att citera dem så ofta i den här boken. Kent är vardagstristess och svensk vinter, Kent är tonårsångest och asfalt. Jag får svårt att koppla känslan från deras musik till den här boken, som visserligen innehåller en hel del tonårsångest, men som i grunden är en ungdomsbok med övernaturliga inslag, ganska långt ifrån vad jag egentligen kopplar ihop med Kents musik. Dessutom blir användningen av citaten så många att de liksom neutraliseras, och de kopplas oftast inte samman särskilt tydligt med bokens handling, vilket gör att jag får svårt att se hur de är relevanta för boken.

Dessa saker stör mig, men samtidigt som jag har ganska svårt för att engagera mig totalt i Kaninhjärta, så vore det inte rättvist att kalla den dålig. Den är en helt okej roman. Man vill se hur allt kommer sluta, skrivsättet är hyfsat bra, det finns en unik touch och storyn fungerar. Men mycket mer än så är det egentligen inte. Ibland bränner boken till, men inte så ofta att läsupplevelsen blir jätteintressant. Det är en bra bok, och den är läsvärd, men mycket mer än så vill jag inte ge den. Det är inte en bok jag kommer minnas särskilt länge. Det återstår att se om jag kommer läsa vidare i nästa, fristående del, med titeln Fågelbarn.

"Kaninhjärta", 2012

Läsnatt

Jag har spenderat natten med att läsa Kaninhjärta av Christin Ljungqvist och nu är jag jättetrött. Det är lätt hänt att man vänder dygnet när man läser bra böcker... Har ni någon bok som håller er uppe?

Höstböcker

Och så blev det november och vi dyker djupare in i höstmörkret. Jag har varit på månadens bokcirkelträff angående Haruki Murakamis novellsamling Elefanten som gick upp i rök, men jag måste erkänna att jag inte kunde uppbåda energi nog att läsa ut den. Så någon recension blir det inte.

Men på nattduksbordet väntar iallafall en hel hög med böcker som jag vill sätta tänderna i; Kaninhjärta, Fågelbarn och Rävsång av Christin Ljungqvist, Ett annat sätt att vara ung av Per Nilsson, Gräset är mörkare på andra sidan av Kaj Korkea-Aho, Jag duger inte åt lycka av Märta Fohlin och såklart Den lille vännen av Donna Tartt. Det är så att jag knappt vet var jag ska börja.

I och med månadsskiftet har Månadens lästips i spalten till höger också bytts ut - månadens bok är Flugornas herre av William Golding. En sådan som alla någon gång borde läsa.