I Gone Girl möter man paret Nick och Amy, som för en utomstående verkar vara perfekta. De är unga, snygga och rika. Men sanningen är att deras förhållande krackelerat allt mer de senaste två åren, och på morgonen för deras femte bröllopsdag försvinner Amy. Vardagsrummet är en enda röra, och allt tyder på att Amy blivit skadad, kidnappad eller mördad. Strålkastaren riktas mot Nick, som säger sig vara oskyldig - men alla tecken verkar peka på raka motsatsen. Eller?
Det som attraherade mig med den här boken var mindre själva upplägget och mer psykologin i den, maktspelet som utspelar sig mellan Nick och Amy, och själva bokens grundtanke som går ut på att varje berättelse har två sidor, och det är inte alltid lätt att se vem som har rätt och vem som har fel. Dessutom har jag fått höra från flera håll att boken är bra skriven, en smart deckare som tar fasta på karaktärerna. Och visst är det en väldigt genomtänkt och smart upplagd roman - dock är den inte alls så överraskande som jag förväntat mig.
Boken är skriven i två olika jagperspektiv, dels Nick och dels Amy, som båda ger sin version av vad som händer medan läsaren blir den som får uppgiften att lista ut vem av dem som är offer och vem som är gärningsman. I detta ligger hela bokens nöje, men det är också det som får mig att känna mig ganska distanserad till boken. Det är smart att utnyttja problematiken i en jagberättelse på det här sättet, själva frågan med den opålitlige berättaren. Men eftersom man fort förstår att det är det som är författarens avsikt blir jag redan från början lite trött på det. Det är lite som att genomskåda en manipulation utan att kunna göra annat än följa med i storyn.
Därmed inte sagt att det är en dålig roman - tekniken känns rolig och intressant, om än inte banbrytande. Jag tycker fortfarande att själva deckaraspekten av handlingen är väldigt tråkig, och motviljan mot den har jag väldigt svårt att skaka av mig när jag läser. Dessutom skapar jag aldrig någon riktig relation till vare sig Nick eller Amy - boken lägger hela tiden upp hinder för karaktärssympatin, för spänningens skull, men den slår också tillbaka på sig själv eftersom jag får svårt att sympatisera med någon av dem.
Dessutom tycker jag faktiskt inte att varken språket eller utformandet av handlingen är så originellt som många sagt - visst är det roligt att försöka räkna ut vem som talar sanning, men det är inte så roligt att det gör boken unik. Språket i sig är hyfsat slätstruket, om än med ett par formuleringar som jag tycker är verkligt bra, inklusive en karaktärsteckning som är skickligt utförd.
Och Gone Girl är en spännande roman. Den är lättläst, enkel att ta till sig och har ett tydligt upplägg som skiljer den från många andra böcker i genren. Ändå berör den mig mycket sällan, den är ungefär som en film jag kan tänka mig att se, men som jag inte är överdrivet engagerad i. Det är egentligen först framåt slutet när upplösningen är på gång som jag faktiskt tycker att boken lyfter. Slutet gillar jag riktigt mycket, och det gör att jag ändå slår igen boken med en känsla av behållning. I tematiken kring äktenskap, kärlek som flätas samman med hat och det maktspel som är en del av de flesta relationer blir Gone Girl mer intressant. Men jag funderar mycket över kvinnobilden i boken, som kastas fram och tillbaka på ett sätt som jag ibland verkligen gillar, och ibland hatar så att jag till sist inte vet vad jag ska tycka eller tänka om den.
Det är en bra bok, men i mina ögon är den inte mycket mer. Det är svårt att gå närmare in på vad med boken som jag ogillar, utan att förstöra läsningen för andra. Kanske är det enbart de höga förväntningarna jag haft på grund av hur bra kritik boken fått, eller bara min vanliga aversion mot deckare, men jag tycker att Gone Girl inte är mycket mer än just en bra bok. Men det ska bli spännande att se hur filmen står sig.
"Gone Girl", 2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar