Recension: Hunden av Kerstin Ekman

Jag plockade först upp den här boken i våras, eftersom den är så tunn och jag tänkte att jag behövde något roligt som tog kortare tid att läsa. Men jag var tvungen att lägga den ifrån mig igen, för trots att Hunden är väldigt kort, drygt hundra sidor, så är den inte en enkel bok att läsa. Nu har jag haft mer tålamod och motivation att läsa den, och dessutom varit mer medveten om hur boken är skriven - och det är en väldigt speciell läsupplevelse.

I Hunden berättas historien om en liten valp som av nyfikenhet följer efter sin mamma ut till skogs, men tappar bort sig i en snöstorm och måste klara sig själv. Han har ingen som kan lära honom hur man överlever, utan allt måste han upptäcka och räkna ut själv. Det är inte alltid så lätt för en hund som är helt ensam. Hans berättelse är en berättelse om överlevnad, om ensamhet och utsatthet, men också om skönhet och vildhet.

Framför allt annat är Hunden ett försök att skriva helt och hållet ur ett djurs synpunkt. Det var detta som fick mig att lägga undan boken första gången, och det som är dess största behållning när man väl kommit in i den. Det tar ett tag, men efter några sidor är jag andlöst fascinerad av Kerstin Ekmans sätt att beskriva utifrån hundens ögon, mer med aningar och beskrivningar än faktiska, riktiga ord. Ordval som jag första gången uppfattade som dialektala är i själva verket byggstenar i ett språk som grundar sig på ett djurs sparsamma uppfattning om världen.

Jag tänker ofta på en av mina favoritböcker när jag läser Hunden, så klart Skriet från vildmarken av Jack London. De två böckerna har en hel del gemensamt, men där Jack Londons vildmark lyckas vara mer eggande och lockande är Kerstin Ekmans norrländska skog desto kargare och ogästvänligare. Boken är lågmäld men just därför så senigt stark. En av de saker jag gillar allra mest med boken är just att naturen inte är romantiserad alls - här håller hunden flera gånger på att duka under för kyla, snö och väta. Är det inte kallt är det för varmt och fullt med insekter som bits. Naturen är svår att navigera sig igenom, och hunden i huvudrollen måste konstant vara på sin vakt. Det är en enormt naturtrogen och verklig skildring av skogen och vildheten.

Jag ska inte sticka under stol med att jag ibland tycker att Hunden är lite väl långdragen i sina formuleringar - det är en ganska tätskriven bok nästan helt utan dialog och där orden kretsar kring naturen och dess ljud, lukter och synintryck filtrerade genom hundens medvetande. Det är snyggt skrivet, men det är inte alltid lättläst. Det är många udda ord som känns halvt påhittade, och många formuleringar man måste läsa två gånger. Det blir lätt poetiskt och tungt. Ändå är boken oerhört stark och i slutet är det svårt att hålla tillbaka både leendet och tårarna över hur finstämt vackert det blir.

Jag gillar den här boken. Den känns väldigt unik och väldigt originell, och framför allt känns den genomtänkt och välskriven. Jag tror aldrig att jag läst en bok där det känts som om författaren vet hur det är att vara ett djur, och själva djupdykningen ner i hundens medvetande är utan tvekan bokens allra största förtjänst. Själva stämningen är trolsk och lågmäld men också vibrerande av farligheter och en närmast djurisk kraft som verkar hämtad direkt ur bokens naturbeskrivningar. Att jag älskar hundar och är fascinerad av deras inneboende vildhet är såklart också en bidragande faktor till att jag tycker så mycket om den.

En rolig och personlig anekdot är också att det finns en kortfilm från 2003 baserad på boken, och hunden som spelar huvudrollen är, enligt vad jag hört, en av valparna som min pappas hund var mamma åt.

"Hunden", 1986