Men allra första gången jag läste den var jag fjorton år och gick i åttonde klass. Vi läste boken under svenskalektionerna, och lyssnade på ljudboken samtidigt som vi läste. Jag minns fortfarande hur irriterad jag blev av att inte få läsa så snabbt jag ville, och ständigt pausades bandspelaren för att läraren skulle förklara "svåra" ord. Jag satt och läste med händerna för öronen tills jag blev upptäckt och måste lyssna.
En komikers uppväxt är den första boken om Juha och hans skolgång - den följs av Ett ufo gör entré och Jenny, men böckerna är relativt fristående, även om det ger mer att läsa dem som en serie. Här presenteras för första gången Juha Lindström, som bor i Sävbyholm, en förort till Stockholm. Han är tolv år, hans lillasyster är irriterande och hans föräldrar skriker, bråkar och slamrar sönder tillvaron. De håller ihop för barnens skull. I skolan kämpar Juha för att bli en del av det tuffa gänget i klassen genom att spela clown. Men att bli accepterad är en ständig kamp och det är bara med Jenny, den utstötta tjejen i klassen, som han egentligen känner sig trygg. Men man måste ju välja.
Jag har personligen ganska svårt för Jonas Gardell som komiker och som person i tv, men som författare tycker jag att han helt saknar motstycke i svensk litteratur. Han är fenomenal i sitt användande av språket, och det som jag finner hysteriskt och enerverande i hans uppträdande blir till en intensitet som går rakt in i hjärtat på mig. Den här boken var mitt första möte med honom och fortfarande sitter vissa formuleringar kvar i själva ryggmärgen på mig.
Det är en plågsamt stark barndomsskildring som inte väjer för det svåra i att vara barn, i en värld som vuxna bara blundar för. Ett av bokens stora teman är att krossa illusionen om barndomen som en lycklig tid och istället beskriva skolan som det den i många fall är - ett ställe där man lär sig veta sin plats. Ett ställe där man lär sig att bli slagen och man lär sig att slå. Skolan är en hierarki utan dess like och mobbningen som utspelar sig i boken är så smärtsamt igenkännbar. Det är ju så här det fungerar - det är inte alltid uppenbart vem som är utsatt och vem som utsätter, och barnen tillåts att vara grymma för att alla vuxna står med ryggen vänd och ögonen hopknipna för att slippa se.
Gardell lyckas så bra i boken eftersom han aldrig tillåter den att bli en snyfthistoria - också Juha är osympatisk och ofta svår att ställa sig bakom, men ändå så lätt att relatera till. Dessutom använder sig boken av en humor som dels lyfter upp och räddar boken från att bli för svart, och dels utgör en effektfull kontrast mot det mörka. Humorn är ofta nattsvart men inte mindre rolig för det, och i den ligger mycket av bokens förtjänst. Man känner igen sig i bilden av Juhas familj som målas upp, ångesten i det synbart perfekta livet i radhuset där soluret ständigt ramlar och dörrarna blivit så illa åtgångna av smällandet i dem att man fått ersätta dem med draperier. Detaljerna gör verkligen den här romanen.
Men förutom att En komikers uppväxt är en extremt känsloladdad och samtidigt rolig bok om skolans och familjelivets, ja kanske till och med mänsklighetens mörkaste sidor, så är det också en nostalgisk skildring av hur det var att vara barn på sjuttiotalet. Referenser till låtar, mode och tv-program duggar det tätt om och trots att jag inte föddes förrän tjugo år senare så känns det som om jag vet exakt hur det var. Den som kommer ihåg sjuttiotalet har säkert ännu större behållning av boken än vad jag har, och den fortsätter att vara en av mina favoriter.
En komikers uppväxt är en bok om skam och skuld, om att passa in och om vad som händer när man inte gör det. Den är så lättläst med sin humor och sina korta stycken att man läst ut den på nästan ingen tid alls. Det är sorgligt, det är roligt, men framför allt är det en otroligt viktig bok att läsa, och fortfarande extremt aktuell.
"En komikers uppväxt", 1992
Jag gillade filmen lite sådär så att man liksom kan säga att den var helt okay.
SvaraRadera