Pärla ur hyllan: Creepshow av Stephen King

(varning för ganska starka, dock tecknade bilder)

Eftersom jag inte har bloggat ordentligt på ett tag (nytt "jobb" och en massa annat) tänkte jag att det kunde vara dags för ett Pärla ur hyllan-inlägg. Det var längesedan jag gjorde ett sådant, så en liten förklaring är kanske på sin plats. En pärla ur hyllan är helt enkelt en bok jag äger som av någon anledning betyder lite mer för mig än många av mina andra. Det kan vara fina gamla böcker som är vackra eller speciella, men också böcker som har ett rent personligt värde för mig.

Den här gången handlar det till exempel inte om någon särskilt värdefull bok; faktiskt köpte jag den för två kronor på en loppis. Förresten är det inte ens en bok egentligen, utan en serietidning, typ. Bara det att jag äger en serietidning är rätt unikt i sig - jag läser aldrig serier, och äger bara ett par stycken tidningar och böcker. Det är en berättarform som aldrig tilltalat mig sedan jag upptäckte "riktig" läsning, och förutom en del Tintin när jag var barn har jag nästan inte läst några serier alls. Men i det här fallet handlar det om Stephen King, och eftersom jag samlar lite på hans verk så köpte jag Creepshow utan att tveka. 

Creepshow blev för ovanlighetens skull faktiskt film innan den blev bok. 1982 samarbetade King med sin polare George A. Romero, mest känd för filmserien som startade med Night of the Living Dead. Romero regisserade och King skrev manus och spelade själv en roll i filmen, som var en lågbudgetfilm som ville hylla 50-talets amerikanska skräckserietidningar som Tales of the Crypt och The Witching Hour. Och därifrån var det nog inte ett särskilt långt steg att vilja göra filmen till en riktig serietidning som efterliknar 50-talets.

"Boken" är egentligen fem korta, väldigt morbida berättelser, och är tecknad av Berni Wrightson. Kings berättelser gör sig faktiskt väldigt bra i det här formatet och det märks tydligt att han hyllar de serietidningar som han själv växte upp med.

Tidningen igenom guidas vi av den ironiske, skadeglada och faktiskt rätt tilltalande gröna liemannen som agerar berättare, ofta med ordvitsar och ordlekar. Den första heter Fars dag (Father's Day) och handlar om Bedelia Grantham som mördat sin far... som naturligtvis vill utkräva sin hämnd. 

Den andra berättelsen heter  Jordy Verrills ensamma död (The Lonesome Death of Jordy Verrill, vilket kan vara en av de bästa titlarna jag vet). Jag har inte själv sett filmen som Creepshow är baserad på, men jag vet att Stephen King själv spelar Jordy och att hans skådespelarinsats brukar räknas som, ja, rätt medioker om man ska vara snäll. Iallafall handlar berättelsen om en halvkorkad kille som pillar på en nedfallen meteor, och sedan börjar det växa vad som ser ut som grönt gräs - precis överallt.

Den tredje berättelsen, Trälådan (The Crate) tycker jag personligen är allra mest obehaglig. En mystisk låda, en irriterande fru... vad kan gå fel? Allt, uppenbarligen. För mig var det de blodiga bilderna som verkligen gjorde mig illa till mods - fast kanske mest för att jag förväntat mig en tidning för barn. Det här uppslaget skrämde upp mig rejält första gången jag läste den:

När tiden ebbat ut (Something to Tide You Over) kan vara den svagaste berättelsen i boken, men för att vara ärlig tror jag bara att den känns tamare än Trälådan och att det är därför jag tycker den är svagare. Och så använder den sig av en del klyschor och upprepningar från de förra berättelserna, vilket också kan bidra.

Den femte och sista berättelsen Det krälar i mörkret (They're Creeping Up on You) kan dock vara en av bokens äckligaste. Och dessutom rätt tillfredsställande, eftersom man alltid gillar att se elaka personer få vad de förtjänar. Här i formen av kackerlackor.

Kort sagt är Creepshow en morbid liten pärla som är väldigt otypisk mig, men som har en viss charm i all sin äcklighet. Och jag tror faktiskt inte att jag sett den någon annanstans sedan jag ramlade över den på den där loppisen för flera år sedan. Och vad vore egentligen min Kingsamling utan den?